Sobrina till salu
Riktigt tråkigt, hon är en pärla och ingen av oss i stallet vill att hon ska åka ifrån oss. Men hon behöver komma till ett hem där hon får all kärlek och uppmärksamhet som hon förtjänar, även om det känns i hjärtat att släppa henne.
|
Typ: Stora hästar - Inriktning: Allround - Kön: Sto - Födelseår: 1993 |
|
Feminint och rart halvblodsto f-93 säljes enbart pga. bristande intresse. |
Arabpromenad
Härom dagen var hela familjen arab ute i skogen på utflykt tillsammans.
Mycket mysigt och häftigt att se två mellanöstern-arter traska runt tillsammans i svensk granskog.
Vackra varelser!
Vackra tjejen!
Recent news
Först och främst har det landat ännu en ny skönhet i stallet. Ett sto född '92 efter Irco Marco som Sarah ska tävla lite med i hoppning och sedan blir hon fölsto. Mycket trevlig och lugn fröken. Så nu är de fem hästar i stallet, men Sobrina och Superlie går i hagen hemma hos mamma på höstbete i väntan på sina nya hem, medan övriga tre börjat stå inne nattetid.
Supra, nytillkomlingen efter Irco Marco
Jag såg "den bortsprunge knekten" när han väntade på bussen i förrgår och jag var på väg upp till stan. Min första impuls var att gå fram och säga hej, men jag har ju ingen aning om han skulle bli sur ifall jag gjorde det eller hur läget är riktigt. Vet inte om han såg mig, men jag gick förbi honom och tittade på honom för att se om han skulle hälsa, men det gjorde han inte. Och som Tobbe sade, varför inte bara gå fram och säga hej om man får impulsen att göra det? Varför gå efter hans regler om att låtsas som den andre är luft? Men fuck that, jag tycker att om man inte ens hör av sig för att fråga hur det gått då jag legat inne på sjukhus för ev. utomhavandeskap, då är man ganska kass som inte tar sitt ansvar. So have it his way then. If this is the way things has to be, that's the way it is.
I tisdags åkte jag och Tobbe och käkade sushi för att sedan dra till Äventyrsbadet och leka. Utomhusgrejen var öppen, den är bäst! Blev lite hungriga efter det så vi åkte till berget och satt i vindskyddet vid utkiksplatsen och grillade korv över öppen eld. Dagen avslutades med vin och bubbel/bastu, jag blev kalasers på bara en halv vinflaska men det slår rätt fort när man sitter i värmen också. Nu har människan stuckit ut i världen, alltid lika avundsjuk på folk som skaffat sig möjligheten att äventyra ett par år.
Magen mår rättså bra, men jag ska ringa in och rådfråga eftersom det hugger till lite på höger sida mellan varven. När vi åkte hem från berget fick jag ta smärtstillande och vila en timme innan det gick över. Och nu inatt vaknade jag av att det gjorde ont. Men inte alls på samma sätt som den dagen vi fick åka till akuten i alla fall :)
Med lilla Eldana går det framåt. Hon har coolat ner sig ordentligt, idag har hon varit här exakt en vecka. Har longerat henne igen och det går bra med avslappnad häst i både skritt och trav. Idag kom det stora provet med att tömköra henne. Först och främst är det besvärligt att tränsa på och av, bettet går inte in i munnen när man klämmer ihop tänderna allt man orkar säger hon. Sedan försöker jag ta ut bettet så försiktigt som möjligt efteråt så jag inte slår i hennes tänder och gör saken ännu värre, men hon släpper ju inte bettet. Tips? Åter till tömkörningen... Hon blev lite nervös först men när hon väl kommit underfund med vad jag bad henne om så gick det som en dans, hennes öron pekade rakt fram och hon frustade nöjt och lyssnade på minsta lilla tygeltag, jag styrde henne med lillfingret. Märktes att hon trivdes med sig själv! Sedan hände det tyvärr en liten olycka, hon viftade med svansen och lyckades få ena tömmen under sin svans och blev rädd så hon spände sig och då lossnade förstås inte tömmen. Hon började backa och stegra för att komma undan, jag tappade henne men hon lyssnade ändå på mina lugnande ord så jag lyckades få bort tömmen. Efter detta scenario var hon nervös över tömkörningen så fort hon kände tömmarna mot baken eller i synnerhet mot svansen. Får försöka fläta ihop den så hon inte viftar så mycket med den mot tömmarna, hon är väldigt rädd om den så hon är lite bakskygg när man grejar med den.
"Ich bin kleine körhäst. Jaaa, ser godt!"
Den lilla damen har börjat klia mig och det är bra mycket hårdare nypor på henne än vad det var på Bosse. Fick ett litet kärleksbett från framtänderna i armen idag. Känns som jag haft henne mer än en vecka, det känns som vi klaffar så bra hittills.
Nypt av putsande ponny
För övrigt har nu skolan börjat! Mycket skönt att ha något att gå upp till på morgonen och ha sin uppgift. Är stressad som bara den över att jag har så få poäng denna terminen så jag ska söka in på Svenska C också eftersom den börjar så sent in i terminen.
Typiskt nog har jag börjat drömma om honom på nätterna igen efter att jag såg honom där vid bussen. Love is'nt blind, it's retarded.
Frihetsdressyr?
Gick ut i en hage och gick runt, stannade, backade, svängde runt, etc. Det är verkligen fingertoppskänsla med denna häst! Jag knäppte loss grimskaftet efter en stund och fortsatte med övningarna och hon följde mig som en hund och gjorde samma rörelser som mig precis bakom mig. Frihetsdressyr med denna häst kanske? :)
Sedan testade jag att longera henne. Ingen aning om hon gjort detta förut någon gång, hon blev lite nervös men förstod direkt vad jag bad henne om. Tyckte hon trampade under sig dåligt med höger bak och hon var lite gallig när vi kom in igen, men hon är ju inte van att gå på runt spår heller och är ganska klen över korset och bakdelen. Synd att vi inte har någon sandgrop i närheten, skulle vara perfekt för henne att trampa runt i så hon bygger upp sig lite.
Efteråt svampade jag av henne lite på bringan bara för att hon ska vänja sig vid att man gör det. Försökte häromdagen när hon sprungit sig svettig och det var inte populärt.
För övrigt går hon lugnt intill Diggan och betar nu, inga problem alls :) Tycker hon är en riktigt trevlig tjej, det är kul att jobba med henne när hon är så lyhörd som hon är.
Vildtoringen
När hon kom släppte vi ihop henne med Sobrina som alltid är så rar och ranglåg, men Eldana tyckte hon var otäck och undvek henne och Sobrina svarade med att se arg ut för att få fram någon reaktion hos Eldana. Slutade med att Sobrina gick och gnäggade efter de andra halvbloden och Eldana gick själv med oss.
Först vågade hon inte gå in i stallet, men det gick fint när hon väl upptäckt att där fanns mat och vatten. Hon fick stå inne första natten med Diggan. Hon gnäggar både när man lämnar stallet och när man kommer dit, mysigt.
Nu har hon fått gå med Diggan i hagen, han är ju lugn som en filbunke, men även han var otäck även om de stått intill varandra under natten. Diggan vill hälsa, Eldana går åt ett annat håll, sedan känner hon sig jagad när han går efter henne så hon börjar trava, då början Diggan trava, då börjar Eldana galoppera, då börjar Diggan galoppera, då får Eldana panik och Diggan vet inte hur han ska bete sig så han springer ännu fortare....
Så jag och Sarah tog med oss båda hästarna ut i skogen, de brukar ju knyta an till varandra om de får göra någonting tillsammans. Eldana var lugn som en filbunke i skogen. Vi gick förbi taxarna som alltid skäller och hoppar mot staketen, vi gick förbi en grävmaskin som grävde precis intill oss, vi gick förbi barn som åkte runt på en kärra, hon var lugn hela tiden. Vi stannade på ett fält där de fick beta tillsammans och Eldana både luktade och tog sig en liten smakbit av Diggan. När jag hade borstat av henne och släppte tillbaka henne i hagen hemma igen så brummade hon när hon fick syn på Diggan och sedan har de inte sprungit omkring mer.
Detta ska nog gå bra bara hon får lite tid på sig att fundera kring allt nytt som händer. Man får se det från hennes perspektiv; plötsligt en dag mitt i livet blir du bortrövad och avsläppt på en annan planet där det finns konstiga, mänskliga jättar som försöker få kontakt med dig, kanske äta dig till lunch!
Det är ingen vildtoring, bara en osäker liten tjej. Jag är säker på att allt kommer ordna sig från backen, och kommer det inte fungera senare i sadeln så är det mitt eget fel för det är först där jag kan bli osäker på mig själv.
"An arabian will take care of its owner as no other horse will, for it has no only been raised to physical perfection, but has been instilled with a spirit of loyalty unparalleled by that of any other breed."
Fy för ridstilen!
Var håller frökens armbågar hus egentligen? Kanske borde tejpas fast med silvertejp.
Eldana
Nu står sockersöta Eldana här, skakande och nervös så nu får det bära eller brista! (Hoppas verkligen på förstnämnda.)
En liten arabflicka från Skåne på 147 cm, skimmel, knappt riden och är ändå nio år. (Så nu kan folk idiotförklara mig ordentligt.) Dock en väldigt tillgiven och mycket lyhörd tjej man faller pladask för. Efter Preference ox. Och han tog en hand full av sunnanvinden...
Förhoppningsvis är lilla tjejen precis vad jag behöver just nu.
"Although the name Eldana creates an interest in the deeper aspects of life, we emphasize that it causes a blunt expression that alienates others. The average person would never realize the true depth of your nature. All the finer things of life and beauties of nature are an inspiration to you and you are attracted to the mysteries of nature."
Hästhelg
En helg full med hästar! Vet inte hur jag hade klarat helgen om jag inte hade gått raka vägen upp ur sängen varje morgon för att aktivera mig.
I onsdags fick jag veta att Sobrina ska säljas. Jessica och Sarah är båda intresserade men kommer inte överens med Daniel om priset. Även om jag tycker otroligt bra om Sobrina så vill jag inte lägga ett bud på en så gammal häst och snart stå inför ytterligare ett jobbigt beslut. Bäst hon kommer till någon som vill hoppa med henne, det älskar ju den lilla tanten. Om Sarah lyckas få igenom ett köp kommer det kanske en liten mini-Sobrina till världen så småningom.
I torsdags åkte jag med Carro till deras stall och red lite på söta ponnyn Crispie. Därefter lastade vi hennes halvblod Maya för hoppträning på Skålltorp för Kutcher.
Sov hemma från torsdag till fredag, men väcktes av Carro på lördag morgon för att kika in SM på Grevagården. Det ösregnade hela tiden och tillsist åkte vi till Rusta för inköp av nya regnjackor så nu har jag min rosa lilla skönhet i garderoben. Efter detta åkte vi till deras stall och lastade July och Victoria som skulle springa på Axvall på kvällen. Aldrig varit där förut, stort ställe!
I lördags var det dags för Billingeritten. Jag satt som funktionär i målgången och fyllde i ankomsttider på veterinärkortet. Var en väldigt härlig dag och jag började känna ett sug efter att själv få starta igen. Annelie Schultz vann DM på Tizca.
Och jag har även ännu en nyhet, men den kommer jag skriva mer om i veckan som kommer...
Jag och Crispie.
Maya hoppar högt, Erika som rider.
SM på Grevagården.
Ellert och July.
Höst i Axvall.
Sara Persson och Johanna Öhrn går i mål, 50 km klassen.
Vinnare i 80 km DM, Annelie Schultz på Tizca, går i mål.
Sov i ro Bosse <3
Well, maybe that is true;
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
A million times I cried;
If love alone could have saved you,
You never would have died.
In life I loved you dearly,
In death I love you still;
In my heart you hold a piece
No one could ever fill.
But now I know you want me
To mourn for you no more,
To remember the happy times
Life still has much in store.
Since you'll never be forgotten
I pledge to you today;
A hallowed place within my heart
Is where you'll always stay.
If tears could build a stairway
And heartache make a lane;
I'd walk the path to heaven
And bring you back again.
Fina inlägg
http://reasontobe.blogg.se/2011/july/strength-is-the-ability-to-be-alone.html
http://enannandelavjag.blogg.se/2011/july/vill-ge-styrka.html
Nattliga tankar och tårar
Har tagit en sömntablett för att sova. Det fungerade inte så jag tog en till. Kunde fortfarande inte sova. Tar ett glas vin och tårarna faller direkt. Lite påverkad då detta skrivs, men inte mycket. (?)
Vi har alla drömmar. När min far gick bort insåg jag att livet inte är något att ta för givet. Det kan ta slut fortare än man anar. Och jag vill se planeten som jag föddes till av mina föräldrar innan det är dags för mig. Och man vet aldrig när det är.
Drömmar om att ut och volontärarbeta och resa, se andra ställen, göra sitt liv fullt av annorlunda upplevelser. Inte missa något litet av allt det som finns där ute. Och hjälpa andra människor på vägen. Men jag har aldrig kunnat göra det, eller ens velat det fullt ut, för jag har aldrig velat lämna Bosse. Han har hjälpt mig genom så mycket, när saker har känts för jobbiga har han funnits där, tvingat mig till stallet och fått mig att bli helt totalt lycklig. Och det går inte beskriva känslan av att sitta på hans rygg, känna tryggheten och få fjärilar i magen av att han förstår precis, och tar hand om mig. Och har jag inte kunnat sitta på hans rygg så har denna intelligenta häst masserat min rygg så fort han känt att jag behöver det. Allt annat har lagts på framtiden för Bosses skull, jag älskar honom för mycket för att lämna honom och bara ge mig av för en sådan sak.
Jag vill inte lämna min bästa vän. Idag var hans förra ägare här för att ta farväl av honom och nu är det min tur att göra det snart. Bosse har gjort så starkt intryck på så många människor genom åren. Det var en jättefin stund idag, vi pratade minnen och skrattade åt honom när han ville sitta på vår picknickfilt och bli gosad med. Han har nog inte varit så nöjd på länge som när Elin och Gunilla var här. Det kändes i hjärtat när Elin tog farväl, och ändå så surrialistiskt, otroligt och overkligt.
Jag kan inte förstå vad det är som ska hända. Och när jag sitter hos honom i hagen inger han samma lugn som han alltid har gjort. Jag gråter inte ens där för jag kan inte fatta att han kommer försvinna. Det är när jag kommer hem och ligger still på nätterna som allt kommer. Oron för att han ska lida när det hemska händer, och att man aldrig mer får se honom eller känna hans kropp och trygghet.
Det känns väldigt,skönt att Sobrina finns. Rara, fina Sobrina som jag inte alls har samma historia tillsammans med men som ändå är en så rar och fin häst som jag lärt känna rättså bra det senaste året. Ingen kan mäta sig med Bosse, jag skulle absolut inte vilja ha en ny häst (just nu i alla fall), men Sobrina känner jag redan och det jag känner känns fint och bra. Nu tvingas jag ut till stallet efter att det hemska hänt och det är skönt. Annars hade det dessutom varit första gången sedan jag var 12 år gammal som jag inte haft en häst att åka ut och sköta om.
Att Nettan och Sarah är världens gulligaste människor känns också skönt och som en enorm lättnad.
Samtidigt funderar jag på en resa snart. Jag vill absolut ha kvar stallet, jag ha rhaft en häst att ta hand om varje dag sen jag var 12 år så det vore otänkbart att inte ha det alls. Tack och lov för Sobrina! Vi får se hur resten av livet blir framförer. Men det kommer bli annorlunda. Utan min Bosse. Självklart vill jag ha kvar "min" (Daniels egentligen förstås) Sobrina, utvecklas på henne och kanske även få hennes tröst i detta. Men jag vill kanske även åka på någon kortare volontärresa om jag får råd. Det finns en i Zanzibar som jag varit sugen på länge och som bara är 3 veckor lång.
Sedan finns det förhoppningsvis längre resor att genomföra när den tiden är inne också, långt senare.
Jag är så glad att det är Nettan, Sarah o:co är de som är där. Som ställer upp så in i bomben mycket med allt praktiskt som man inte orkar själv helt. Och jag blir rörd och ställd så jag vet knappt vad jag kan give in return.
Folk undrar om jag är ledsen, det är jag, när jag sitter hemma och allt är mörkt och tyst så känslorna känns mer. Det blir svårt att somna. Ser man min fina Bosse i hagen inser man inte att han kommer försvinna, han är så fin nu när han får smärtstillande, så det blir svårt att inse. Jag tittar på honom fleratimmar om dagen och försöker inse, men det går inte. Han går ju där och lever, mår bra och ser nöjd ut.
Framför allt så finns han.
Och även om detta är ett svammel-inlägg som förmodligen raderas senare så var jag tvungen att få det ur mig för att kunna somna. Tack till alla ni underbara som stöttar, och tack till Bosse som alltid kommer finnas djupt rotad i mitt hjärta.
Elin och Bosse idag.
Jag och Bosse för två dagar sedan.
Jag och Bosse förra våren.
Den mest sociala, mest intelligenta, omtänksamma och gosigaste häst jag träffat.
Bosse...
Gick bort och satte mig och storbölade tills Daniel kom dit och kramade om mig, men när vi skulle gå kände jag mig så matt att det var svårt att resa sig. Det känns verkligen som om det här är sista visan, slutet. Att det är nu någon gång jag måste leka Gud och ta mitt livs svåraste beslut som känns så brutalt att det inte finns ord för det.
Daniel körde hem mig och hämtade ett par prylar, sedan åkte vi till mamma (fast hon är i Hälsingland) och satte oss i köket och pratade halva natten, sen fick jag kramar resten natten och lyckades väl sova 4 timmar åtminstone. Vilka underbara vänner det finns!
Åkte till stallet klockan 06 i morse då Daniel åkte till jobbet. Var en otrolig lättnad att se att Bosse stod upp i hagen fortfarande åtminstone. Han är fortfarande halt, rör sig helst inte. Smörjde med Arnika igen och nu sitter jag och väntar på veterinären.
Kära, älskade, bästa vännen i världen, vad ska vi ta oss till?
Distansträning och grillkväll
Igår red jag, Sarah och Oscar låtsasdistans på Superlie, Diggan och Sobrina. Var beräknat att ritten skulle starta klockan 10 på morgonen, men Sobrina hade slängt av sig halva skon så Sarah fick agera tappskopåslagare innan vi kom iväg.
Rutten gick från Tåstaryd - Brittnäs - Svestorp - Axtorp - Varola - Boställena - Värsås, sammanlagt kanske drygt två mil. Men vi gasade runt i minst en timme i skogarna runt Axtorp, sjukt roliga vägar. Sobrina sprang som en blådåre och vi hoppade hinder, galopperade genom vattengropen, uppför sandbackar, med mera. Hemvägen blev mest skritt längst med Varolavägen.
Var hemma inom 3 h. och 40 min. Allt som allt kanske det blev 2,5 - 3 mil. Var det snarare tre mil vi red så höll vi en hastighet på 8 km/h. Inte så jättebra snitthastighet, men det känns i hela kroppen vill jag garantera! Konstigast är att min nacke får storstryk, funderar på om jag kan ha headbangat sönder den någon gång i min ungdom för den gör verkligen ont efter ett par mil i sadeln. Sobrinas puls slutade på 40 slag/min :)
Trötta ryttare och trötta hästar, men mycket roligt! :)
Någon som vet om man kan mäta sträckor (bla. stigar som egentligen inte finns) någonstans över internet?
På kvällen samlades jag, Daniel, Sarah, Oscar, Nettan, Flora, Sune, Tiger, Calle och Marie för grillkalas. Rullande Systembolaget kom också dit, mycket mysigt. 
På kvällen hoppade jag upp på Bosse, tyckte han kände sig ensam och det finns ju som sagt inget bättre ställe på jorden än på Bosse Bus rygg. Han är så snäll, ledde honom fram till en stock i manen, kastade mig upp och red iväg, han lyssnade på skänklar och vikthjälper helt. Han kändes dock halt, första gången någonsin jag känt att han skulle halta i skritten :'( Lille Bosse Bus <3
Härliga sommarturer
Jag och Daniel åkte till stigen mot Svestorp som rasat igen. Innanför den stigen finns kilometervis med sandvägar och en grusgrop där man kan klättra. Går även rida den vägen till Varola Stallklubb. Vi började såga ner alla träd, men kom tillslut fram till att det behövdes en motorsåg. Precis i samma ögonblick upptäckte vi en ny stig och hade inte behövt såga alls, men tur att det fanns en stig i alla fall för sladdlös motårsåg hade vi icke.
Tog sedan Superlie och Sobrina på en långtur. När vi kom till sandvägarna och Daniel fattade galopp började Superlie travartrava efter Sobrina. Jag har ju en travhäst själv så jag trodde inte att hon skulle trava så mycket snabbare, utan istället fatta galopp om jag lättade lite. Ingen tanke på att detta är en häst efter Copiad som blivit tävlad i monté. Istället drog hon bakdelen in under sig och drog på fort som fan i traven. Det var så kul! Jag skrek av förvåning och glädje, ställde mig upp och öste på ett par kilometer, plus råkade svälja en fluga i farten. Enda jag sade när vi stannat var "Jag ska bli montéryttare!".
En annan tur var härom dagen då jag och Daniel lastade Sobrina och åkte till sandvägarna och grusgropen vid Varola Stallklubb. Det finns en gammal och riktigt lång damm där med stockhinder i, problemet är att det växt igen med flera meter fallna träd och sly. Daniel tränade kondition, backträning och små vattenhinder på Sobrina medan jag sågade tills mjölksyran var ett faktum. Men jag kom igenom! Nu går det rida i full galopp genom hela dammen, underbart. Blir ungefär två mil att rida dit runt Varola och längst med Varolavägen hem igen. Bra träning med!
Härom dagen var jag, Sarah och Oscar ute med Sobrina, Superlie och Diggan. Oscar har blivit sjukt duktig på att rida under så kort tid, rider lätt utan problem och galopperar som bara hejsan. Sista biten hem red vi ut på ett gärde och jag red först och släppte Sobrina helt i galoppen, och hon är snabb. Mycket roligt :)
Igår var jag och Daniel ute med Sobrina och Bosse. Märkts så tydligt på senaste att Bosse känner sig utanför och blir ledsen när han är ensam kvar i hagen. Han blev nästan ung på nytt igår, på hemvägen längst med sista gärdet började han trava och sedan galoppera, ville inte stanna så jag lät honom galoppera uppför "galoppbacken". Kan lova att både jag och Bosse uppskattade detta, helt underbart att sitta på min gamle kära vän. Finns ingen häst i världen som jag trivs lika bra med att sitta på. Han är bäst!
Jag och Sobrina, Daniel och Diggan, Sarah och Superlie.
Daniel och Sobrina i dammen vid Varola Stallklubb. Alla träd som syns i bakgrunden har jag sågat ned ca. 20 meter in så vägen är helt fri. Den lilla kärringa´ kan, ho´!
Hoppträning i Varola
Det är så kul att se Daniel bli tränad av Sarah!
Senast red de dressyr på en volt ute på gärdet och jag har aldrig sett Sobrina och Daniel gå så bra ihop förut.
Och igår åkte vi till Varola och hopptränade.
Daniel har en jättebra sits över hindren men behöver lära sig att rida mellan hindren; halvhalter, räkna galoppsprång och taxera. Kan lova att det var en jävla skillnad före och efter på träningen och både Daniel o. Sobrina såg lyckliga ut!
Har två filmer från igår. Föreställ er någon som bara ridit mot hindren utan markarbete däremellan, och som i slutet av träningen rider som på filmen. Blicken rakt fram, räknar galoppsprång, länger och kortar galoppen, bra vägar, etc. Nu ska de ut och tävla säger jag bara!
Härlig sommardag
Jag och Daniel åkte från Skövde till stallet vid 10 på morgonen. Sedan började vi slå stolp till en ny sommarhage åt hästarna. Vilket teamwork; vi, Nettan, Sarah och Oscar. Blev jättefint och solbrända, det blev vi också! Bosse fick spolas av ett par gånger så han höll sig sval, och Nettan vräkte vatten rakt i nyllet på Sarah så hon blev nog också lite svalare ;)
Därefter red vi ut barbacka på en skrittur. Oscar red på Bosse och var mkt nervös innan, men efteråt fick jag höra att det var som att köra en Hyundai och jag tror det var en komplimang :) Sobrina taktade hela tiden så min bakdel var inte lite svettig efteråt. Mysigt var det ändå! Bosse var mycket glad över att ha fått följa med alla hästarna ut i skogen.
När vi hade ridit åkte vi till Brevikoch badade (kallt!) och sedan grillade vi korv och gjorde upp en stor brasa vid stranden. En del vin förtärde vi också, och det kom dit fler folk som vi satt och chillade med. Mycket mysig kväll!
Det är sån sommar'n ska va', dä!
Bosse på motorvägen
Band upp honom i en löst sittande bom. Har bundit upp honom i den förut, han har gått och betat och vält den, men inte brytt sig om det eller blivit rädd för den.
När jag drog på vattnet lite försiktigt och trodde att det inte skulle spruta ut vatten, så ryckte Bosse till för vattenslangen och fick bommen på sig. Han fick panik och började skygga våldsamt, sen sparka mot den och jag kastade mig fram för att få tag i honom, men han hade redan fått panik och skenade iväg ner mot vägen.
Jag stod kvar på gårdsplanen och såg en lastbil komma nere på vägen i 90 km/h, minst. Det var så uppenbart att Bosse skulle skena ut på vägen precis framför lastbilen och jag insåg att det bara skulle bli mos kvar av min häst. Har nog aldrig skrikit så förut, tror min puls egentligen borde gett mig en hjärtinfarkt och jag har ont i halsen av hur jag skrek. Började springa ner mot vägen och Sarahs lilla Jackrussel Flora sprang med mig. Bosse svängde av mot Skövde på motorvägen bara några centimeter från lastbilshelvetet som inte saktande ner på farten det minsta lilla, så det var tack vare Bosses manöver som det inte small.
När jag hade rusat ut på vägen hade Bosse sparkat sönder bommen och stannat. De bilar som fanns på vägen stannade också, tack gode Gud för att det finns folk med lite trafikvett då det kommit ut lösa djur på vägen! Var inte svårt alls att fånga Bosse och när väl det var gjort fanns bara problemet med Flora kvar. Hon tyckte att det var skitkul på vägen och jag skrek åt henne att komma så jag kunde lyfta upp henne under armen och gå hem. Hade fortfarande panik med tanke på att det när som helst kunde komma någon jävla rallyförare som antingen körde på min häst eller inte såg minihunden och skulle göra total pannkaka av henne.
En jättesnäll farbror klev ur sin bil och ropade till sig Flora, lyfte upp henne och gick fram till mig och räckte över hunden som jag tog under armen. Han frågade om jag var okey och sade att jag hade en jättesöt hund. Jag sluddrade något om att det inte är min hund, tackade och gick upp mot stallet igen.
Har nog inte varit så chockad på många, många år. Stod och skakade och tårarna började välla fram. Sarah kom ner från huset, hon hade hört mitt vrål och sen sett oss ute på vägen. Hur fan kan jag vara så dum att jag binder upp min häst i en lös bom och sedan sätter igång en vattenslang?! Bara för att han vanligtvis inte brukar reagera så betyder det inte att han blivit helt reaktionsdöd.
Han klarade sig med tre sår på bakbenen. Jag vet inte vad jag skulle tagit mig till om min ansvarslöshet hade kostat min häst livet. Tacka gudarna för att det gick bra!
Hökensåsritten
Jag och min kära kombo steg upp vid 05, traskade i trött takt mot Norrmalm efter att ha lyckats släpa upp en morgontrött chaufför. På Norrmalm hämtade vi upp den lånade bilen och körde mot Igelstorp för att hämta det lånade släpet. Väl i Igelstorp dog bilen och jag trodde aldrig vi skulle komma iväg, men det visade sig vara tjuvlås på bilen och det löste sig efter en kort förklaring av Kalle.
Sobrina tyckte inte alls om att stå i transporten. Hon brukar enbart sparka i väggarna om hon blivit lämnad ensam en stund i en stillastående transport, men nu höll hon på att rasera hela väggarna och Sara fick köra i snigelfart mot Hökensås. Trodde aldrig att Sara och Sobrina skulle bli vänner efter Sobrinas transportuppförande faktiskt :P
Väl framme skulle vi upp för en helvetisk backe med transporten, det gick väl sådär och det var precis så bilen orkade upp utan att vi blev stående. Var lite försenade så stressade iväg för veterinärbesiktning och visa papper i sekreteriatet.
Därefter hade vi två timmar på oss för bangenomgång, lunch, sadel och träns på, etc. Älskar tävlingsplatserna för distansritter, det är så chill stämning bland folk. Alla är i regel hjälpsamma och trevliga. Otroligt vackra hästar dessutom!
Sara och Sobrina
Starten gick klockan 11 och det var helt underbart vackert väder och vacker natur. Första hinkplatsen nådde vi knappt 45 minuter efter starten så vi hade tempo och allt kändes toppen. Sobrina var på sitt absolut bästa humör, hon blev inte odrägligt kär i någon vacker pojke (första gången!) och hon varken drog eller segade utan höll ett väldigt bekvämt, jämt tempo helt självgående.
Jag och Sobrina, Josefin Blom och Entevor Easyjad
Efter 3 mil var det veterinärbesiktning och vila vid vet.stationen där start/mål var. Sobrina märkte att det var hemväg och sista kilometrarna var det mycket upp och nedförsbackar, men hon drog så mycket att jag släppte henne och lät henne galoppera sista biten. Bara tio minuter efter gick jag in och pulsade och hon hade då 52 slag/minut. Ingen dålig puls, men mer än vad hon annars skulle haft efter tre mil normalt sett.
Hade även problem med att Sobrina aldrig dricker. Hon fattar inte varför hon ska dricka för, utan vill bara fortsätta springa med sina nya kompisar. Det resulterade i en lite uttorkad häst efter tre mil, men hon ville fortfarande inte ha något vatten även om vi blandade upp med betforsaft. Får försöka träna på detta. Tips?
Visade sig även att mina två grooms fått problem med bilen. De hade fått köra uppför den jävla backen igen efter sista hinkplatsen och hela bensintanken slog i backen och började släpa efter bilen. Dessutom hade bensinslangen gått av. Herregud, jag höll på att tappa humöret helt för jag trodde aldrig att jag skulle komma hem med hästen igen. Sova utomhus på Hökensås med en häst kändes inte direkt ultimat, plus att jag lånat bilen av en kompis farsa. Vi fick tag på världens bästa bilmekaniker tillslut, en allt-i-allo-farbror med domkraft som lyckades knyta upp bensintanken under bilen med ett grimskaft och ett rep. Helt otroligt bra!
Världens bäste bilmekaniker!
När vi hade haft obligatoriska vilan förstod inte alls Sobrina varför hon skulle ut i skogen igen, det räckte med tre mil tyckte hon, men eftersom hon är så snäll så gick hon motvilligt ut i skogen igen. Vi tog det riktigt lugnt eftersom jag inte ville öka på pulsen onödigt mycket i alla upp och nedförsbackar då det var två mil kvar.
Efter ungefär 1,5 mil stannade vi på en hinkplats och så fort Sobrina såg hinken så dök hon äntligen ner i den och drack. Jag berömde henne och när hon tyckte att vi skulle gå bad jag henne dricka lite till. Jisses, så mänskliga djuren är ibland. Hon stoppade ner huvudet i hinken, surplade så högt hon kunde i sig en klunk och vände sedan demonstrativt, på eget bevåg, hemåt mot mål. Mycket demonstrerande att hon minsann druckit klart och att jag tjatar för mycket om att dricka vatten!
Gick i mål på tiden 04:55 timmar, snitthastighet 10, 1 km/h och en puls på 48 slag/minut.
Jag är så nöjd!
Vinnare i 80 km blev Annelie Eriksson på Zsulemi ox från Dalarnas DRF med en ridtid på 04:37 timmar.
Vinnare i 50 km Tävling blev Johanna Videla på Karmenzita med en ridtid på 03:02 timmar.
Sobrina efter målgång
Måste även tillägga att jag hade världens bästa grooms, Helen och Sara, som inte bara ställde upp att vara med under ritten utan även var både glada och engagerade, servade med allt hela dagen!
Och ett fett TACK till alla som gjorde denna ritt möjlig: Tack till Daniel som lånade ut sin häst, tack till Kalles far som lånade ut sin bil, tack till Kalle som hämtade bilen dagen innan så vi kunde sova extra länge på tävlingsdagens morgon, tack till världens absolut bästa grooms, tack till Saras föräldrar som lånade ut sin hästtransport, tack till världens bästa bilmekaniker och tack till Billingens Distansridklubb som arrangerade ritten förstås! Det var verkligen en superhärlig dag! Vi kom till och med hem med bilen! ;)
Ett filmklipp från målgången. (Jag som skrattar åt Saras väsning om bilen, närmast kameran.):
Ghandi i stallet
Ghandi och Sobrina
Jag och Bosse guidar genom Värsåsskogen
Hämta Sobrina
Kanske är på sin plats att presentera Sobrina lite kort för de som inte vet vem hon är:
Sobrina är min kompis Daniels häst som stod hos mig från april till augusti förra året och som jag då började tävla lite smått med i distansridning. Hon är ett registrerat halvblod, 25 procent fullblod på morfars sida vilket syns på hennes nätta huvud. En mycket feminin och otroligt vänlig häst. Hon är född 1993, E: Junker/U: Sopran/UE:Presto xx.
Var knappt så Daniel fick med mig från stallet i Vedum eftersom de har världens sötaste valpar i stallet. Senast jag var där var de så små att de knappt var sociala, men nu viftade de på svansen och drog i mina skor, sprang trots att bakdelen inte hänger med riktigt än, snuttade på en och var hur söta som helst. Finns det någon intresserad så söker de hem till fyra valpar fö tillfället.
Tog hur lång tid som helst att köra till Värsås.
Först sade jag till Daniel att ena däcket såg dåligt ut, så vi stack och pumpade det. Därefter kom jag på att jag var hungrig som en svulten räv, så vi stannade vid ett thaikök i Floby. Vi öste som vanligt på en kryddor och thailändskan som serverade skrattade när vi sade "Ingen jädra fallang här inte!" Sobrina tyckte att wook var mycket intressant, stirrade som förstenad, genom fönstret så öronen vek sig mot taket, på thaiköket som ploppade och fräste.
Sobrina säger hejdå till kompisarna i Vedum
Väl framme kände hon igen sig, helt klart. Tittade sig inte ens omkring, tyckte bara det var konstigt att Diggan och Superlie var där. Hon fick stå inne över natten och uppförde sig som en hingst, skrek som en gris och fjäskade för både Bosse och Diggan, flemade och fick knappt ro.
Dagen efter skulle hon stå inne själv, men det gick inte. När de andra gått ut försökte hon dra ner gallret för fönstret med frambenet, sedan skulle hon av någon anledning ha upp benet i krubban dessutom och försökte hoppa över boxdörren. Knepig häst, hon är egentligen världens lugnaste men verkade lite personlighetsförändrad på morgonen. Slutade med att hon fick gå ute själv i en liten hage, där hon travade runt i flera timmar och Superlie försökte försvara sin ära som Diggans flickvän och rusade mot staketet och såg livsfarlig ut i någon timme, varpå Sobrinas gristjut ekar över bygden. Värsåsfolket måste tro att vi skaffat en lama eller något annat exotiskt djur i stallet.
Bosse fick gå in till vildtoringen på eftermiddagen, och i söndags släppte vi ihop alla hästarna. Det gick hur bra som helst, hela flocken ser ut att trivas fint tillsammans. Underbart!
Dessutom trakasserade jag och Sarah Daniel på kvällen och Sobrina har aldrig gått så bra förut, kändes som allt klaffade för dem och det var riktigt härligt att se.
Känns mycket bra att ha henne i stallet igen!
Först: Sobrina, brun. Näst först: Superlie, svart. Sist: Diggan, fux. I mitten: Bosse, brun.
