Breathe in, live out! ☮

I söndags var jag och Sobrina på träningsritt för BDRK hos Heléne Vesterberg i Axvall. Sträckan var 2 mil och tempot bestämdes i förväg till 12 km/h. Vi blev bara fyra ryttare, men än dock ett toppentrevligt gäng; Heléne Vesterberg, lillasystern Isabell Vesterberg, Anna Dahlin och jag själv.

Ritten var helt och hållet underbar. Solen sken och det var en riktigt varm och härlig vårdag. Terrängen var absolut idealisk, mjuka vägar, stigar och en gammal banvall där hästarna fick sträcka ut. Såg både vitsippor och tussilagos, det stank vår ute i skogen och vi red förbi vackra små skogsjöar. Man blir ju alldeles lycklig!

Hästarna var pigga och glada, Sobrina var mer än lycklig över att springa ute i skogen med två valackar och en hingst. Första milen kunde hon inte skritta utan travade eller taktade hela tiden. När vi sedan var ute i skogen och började trava så kunde hon inte trava, utan galopperade mer eller mindre på stället. Blev inte irriterad på henne utan hennes lycka smittade snarare av sig på mig också. Fick stretcha fingarna lite mellan hennes dragkamper bara.

Kom fram till att två mil är en ganska lagom tur. Man hinner bli trött, men man hinner inte tröttna på att vara i skogen eller i sadeln. Man börjar inte räkna milen eller längta efter mål.

Sobrina var svettig som bara den när vi var tillbaka i Helénes stall, men det kändes faktiskt ganska självförvållat. Plus att hon fäller förstås. Hon var absolut inte trött för de sista tre kilometrarna hem taktade hon.

Hemma på gådsplanen stod damen i solen med slutna ögon och var helt avslappnad. Daniel hade aldrig trott på hennes strapatser ute i skogen om inte Heléne hade frågat mig om det verkligen var samma häst.

Pulsen slutade på 44 slag/minut, samma resultat som senast vi red 2 mil i höstas. Och tempot blev något snabbare än vad det var tänkt, ungefär 12.5-13 km/h blev det. Jag är helnöjd.

Tack allihop för en genomhärlig ritt!


Heléne Vesterberg - Doxology Movie, Isabell Vesterberg, Jag - Sobrina, Anna Dahlin - Vasquo.



Anna Dahlin och Vasquo.


Sobrina


Sobrina

Vats Booster
Född 1988
E: Vat 69
U: Grix Minou
UE: Newport Hanover

Jag hade redan en häst när vi köpte Bosse. Hon hette Sofie Blaze och kallades för Bella. Anledningen till en ny häst var att Bella hade fått spatt i båda bakbenen så vi byggde om en gammal ladugård som pappa arrenderade en km från vår gård, för att skaffa en ny ridhäst och ha Bella som sällskap. Blev två boxar och med tiden utökades det till hela fem stycken. Nu finns där fyra.

Annonsen hittade jag på Bukefalos år 2001. Det var en snäll varmblodsvalack på runt 155 cm i mankhöjd som tyckte om skogspromenader och hoppning. Han var 13 år då, skulle snart fylla 14.

Vi åkte ner och tittade på honom i Limmared där han stod. När hans förra ägare Elin ledde in honom i stallet tyckte jag att han var jättefin och frågade vad han hette. "Bosse heter han", svarade Elin och jag ville bara åka hem direkt. Bosse?! Kan man döpa en häst till något så fult? Han heter egentligen Vats Booster och senare skulle jag förstå att Bosse är det perfekta namnet på min häst. Bosse Bus!

Han var inte jätterolig att rida om jag ska vara helt ärlig. Han var snäll och gick fram och stannade när man bad honom. I slutet blev han nästan trög och ville inte galoppera ens. Vi åkte hem och funderade på det eftersom jag trots allt fastnat för någonting hos hästen. Egentligen ville jag provrida en gång till men pappa hade ont om tid som mjölkbonde så vi tog Bosse på prov i två veckor istället.



På bilden är han precis hemkommen och lite vimmelkantig efter resan. Han var riktigt spinkig på den tiden. Synd att inte scannern fungerar för då hade det blivit ett helt album här...


Första gången jag red honom här hemma var han som förbytt. Han hade stått och ätit energirikt gräs i ett dygn och var som en katapult! Han var fortfarande lika snäll, men han ville springa fort och mycket och var riktigt stark så jag hade träningsvärk i armarna efteråt då jag försökt hålla in honom.

De två veckorna vi hade honom på prov gick väldigt fort men det hände mycket på den tiden. Bosse började testa mig och var tuffare än vad jag hade trott. Varje gång jag tog in honom från hagen gick han iväg åt det håll han kände för och jag hängde bara efter i grimskaftet medan hästen gick åt andra hållet. Samma sak när vi red, varje gång jag gjorde en galoppfattning började han sparka bakut och bocka. Hände även att han stannade på ett och samma ställe när vi skulle rida ut och sedan backade hemmåt igen. Drev man på honom istället reste han sig och sedan tvärvände han hemåt.

Sista gången jag red innan Elin och hennes mamma skulle komma hem till oss för att eventuellt skriva köpekontraktet på honom så red jag och min bästa vän en långritt och jag grät hela vägen hem för jag hade ännu inte bestämt mig för om jag ville behålla Bosse. Han var personlig och nästan mänsklig, men samtidigt var jag rädd att hans tuffa attityd inte skulle ge med sig.

Under sommaren gick Bosse och Bella i en enormt stor hage tillsammans med pappas kor. Men efter att Bosse kommit på den briljanta idén att jaga ut kossorna ur hagen så spärrade vi av så de gick för sig själva. Jag minns hur det såg ut, en hel flock kossor som rusade runt i hagen och Bosse efter som bockade runt som en galning av förtjusning.

När vintern kom och mina båda hästar flyttade in i det nya stallet efter betet lugnade Bosse ner sig och även om han fortfarande var världens starkaste och gladaste häst som älskade att springa, i synnerhet om det var snö ute som han älskar, så kom mer och mer av hans snälla jag fram. Bella blev riktigt överförtjust i honom dessutom och följde honom nästan maniskt överallt.

Bosse visade sig älska tomater. Fick veta av Elin att han, innan de köpte honom, stod hos en snubbe som hade tomatodlingar och då hade Bosse snattat tomater där. Även om tomat inte är favoritmaten så går det absolut före äpplen. Han är fruktansvärt trött på äpplen då jag matar honom med det från trädgården hela hösten, tillslut äter han det inte alls längre. Absoluta favoritfödan nummer ett är morötter, det skulle han kunna leva på!

Nästa problem med Bosse blev hans hovar. Han går väldigt tätt med sina bakben och vrider dom inåt när han går, vilket resulterade i att han trampade sig själv på järnskorna så de slets bort. Tillsammans med en liten bit av hovväggen varje gång. Han såg för jävlig ut på bakhovarna som med tiden formade sig till trekanter. Heléne som är hovslagare och bor intill stallet fick gå ut varannan dag och försöka slå på skor som han hade trampat av sig. Ett tag tog i av honom skorna, men han var så ömfotad att han knappt kunde gå på grusvägarna utan skor. Vi testade biotin och matolja i fodret men det var lönlöst. Pappa sa vid något tillfälle att om han hade vetat hur dyr Bosse skulle bli i drift så hade han aldrig köpt honom.



Efter ett år i det nya stallet flyttade Katarina in med sina tre hästar Knodden 3 år, Boyen 20 år och Lilleman som jag tror var runt 10. Bosse älskade att komma ut på morgonen och innan han kunde komma till ro sprang han omkring och stegrade och sparkade bakut och rullade sig om vartannat. Just rullandet är obligatoriskt för honom på morgonen än idag. Han kallas ibland för Rullarkungen.
Film på när Bosse busar på morgonen, filmad vintern 2009:

I samma veva började jag träna för Jill Rylander i Tibro med Bosse. Varje söndag förmiddag åkte vi iväg med transporten och tragglade dressyr. Bosse hade lite svårt att slappna av i början men i slutet av varje lektion gick han som en klocka. Jag däremot var alltid helt genomsvettig eftersom Bosse behöver drivas mycket framåt när han börjar gå i rätt form och dessutom är galet svår att sitta ner på traven. Jill ville att jag skulle ställa upp i träningstävlingar i dressyr med Bosse men jag vågade aldrig. Någonting jag ångrar idag! Jag var rädd för att folk skulle kasta glåpord efter mig bara för att Bosse är ett varmblod och hade rampfeber.

Bosse älskar att hoppa men jag var lite hopprädd redan på den tiden så det blev aldrig några hopplektioner. Hans förra ägare Elin hopptrände Bosse en gång i veckan och han hoppar fint faktiskt, Bosses rekord i ren höjd är hela 150 centimeter! Jag har hoppat honom ute i skogen och han älskar det precis lika mycket som han älskar snö. Jill skissade upp en bana åt mig som jag byggde i skogen för att Bosse skulle lära sig att länga och korta galoppen. När vi skulle hoppa banan blev han så uppspelt att han stegrade iväg om jag inte släppte honom fri och sedan fick han sådan fart att han rusade rakt igenom de flesta av hindren. Har även hoppat honom på bana ett par gånger själv och han skjuter verkligen upp ryggen när han hoppar.

Jag vet inte om Bosse är inkörd. Med största sannorlikhet har han varit körd någon gång under sitt liv men jag har aldrig provat mig på det, förutom då vi har tolkat efter honom under vintrarna och det har gått hur bra som helst.

Bosse älskar verkligen naturen och skogen, han blev redan på denhär tiden kallad för Älgen eftersom han lunsar iväg i ett rasande tempo och struntar i alla andra hästar som är med. Öronen framåt och med underläppen som slår i takt med huvudets rörelser spatserar han fram. Ibland hittar han något intressant att titta på och då glömmer han bort hur fort han går och snubblar på sig själv. Förr fick jag ha martingal på honom för när han gick sådär och ibland gjorde sina språng då han reste sig och tvärvände hemåt så skallade han folk som satt i sadeln.

Jag brukade rida Bella barbacka och försökte vid ett tillfälle göra det på Bosse också. Men det gick inget vidare, jag flög nästan av på grund av att han är så skumpig i traven och jag försökte inte på mig detta projekt en gång till.  

Han är en riktig tänkare och anledningen till att han får stå i boxen längst in i stallet är att han annars öppnar dörrar och snor andra hästars mat. Han älskar även att undersöka händer och brukar vara väldigt faschinerad av att vi har fingrar, han kan stå och pilla och undersöka mina händer hur länge som helst med öronen pekande rakt fram.

Han har alltid varit feg faktiskt. Han går i sin egen lilla värld och helt plötsligt ser han någonting livsfarligt och vill vända hemåt. Samma sak med transporten, han är för feg för att gå på den så han kan vara lite svårlastad.

Men han har aldrig varit riktigt rädd för saker innan vi blev påkörda av en lastbil uppe i Värsås. Jag vet inte om han hade en blinning på sig när vi red genom byn (han är nästan överdrivet irriterad mot småkryp som bits) eftersom han drog i sidled och reste sig ett par gånger. Jag satt och väntade på att han skulle sluta för Bosse är ingen häst det är någon idé att bråka med. Helt plötsligt kastar han sig ut i vägbanan och en lastbil får tvärbromsa så att det skriker om däcken. Bosse reste sig rakt upp så jag kände lastbilen i ryggen och den lyckades köra över hans svans. När lastbilen träffade oss hörde jag ett knak och Bosse for iväg som ett skott genom byn. Det enda jag hann tänka var att han inte kunde fortsätta springa eftersom han måste brytit benet, så jag kastade mig av i farten och lyckades stanna honom när jag höll kvar i tyglarna. Det visade sig att han var helt oskadd förutom att en bit av svansen var bortsliten och han blödde. Jag dunsade ned på marken och började störtgråta, hade varit så rädd för att jag skulle förlora honom. Efter den händelsen är Bosse väldigt oberäknelig i trafiken och jag har också blivit lite rädd för den när jag sitter i sadeln.




År 2002 var vi tvungna att ta bort min Bella. Hon hade så ont att det knappt gick att verka henne längre och Bosse hade börjat hacka på henne i hagen. Jag var så arg på honom. Det tog lång tid att komma över Bellas bortgång men ilskan mot Bosse gick över. Det märktes faktiskt att han var ledsen över att Bella var borta, han kunde gå runt och gnägga och verkade låg.

När han fick komma in i hagen till de andra hästarna blev det bättre och han blev bästis med Knodden som då var fyra. Han blev Knoddens lekfarbror och de stod och bet varandra i grimmorna och stegrade mot varandra. Tillslut fick vi ta av dom grimmorna i hagen för de fnattade så med dom att de hakade fast i varandra.

Sommaren 2005, efter min student, bodde Bosse hos min barndomskompis Sara. Jag och min dåvarande pojkvän slog upp ett tält vid hästarnas sommarhage och sedan lärde jag honom rida på Bosse. Själv red jag en liten, knappt hanterad welsh vid namn Isak. Den sommaren kom Bosse i sitt livs form och allt gick ut på att bo i tältet och rida våra hästar. Jag badade även med Bosse i ån denhär sommaren, men det tyckte han inte var någon hit. Han gillar faktiskt inte ens vattenpölar utan brukar hoppa över dom när man är ute och rider.

Bosse hatar att stå inomhus och han åtminstone förr i tiden bet han i boxinredningen och sparkade in väggarna i boxen. När Sara hade honom på betet och skulle ta in hästarna en natt för att det öste ner regn så vägrade Bosse att komma in. Hon jagade honom i en timme och tillslut gav hon upp och Bosse gick nöjd kvar ute i regnet hela natten medan de andra hästarna stod inomhus.

Bosse hade ett tag en medryttare vid namn Elin. Även Saras ena kompis red honom ett tag, men enda gången någon ramlat av Bosse var det Elin som gjorde det. Efter lastbilsolyckan var Bosse mest rädd för mopeder (konstigt nog) och det var en moped som hade skrämt Bosse när Elin kastades av och Bosse flydde upp i Värsås och blev infångad där. Jag retade Elin lite för att hon lyckades ramla av, det är näst intill omöjligt att ramla av på Bosse. Även om han var busig och pigg i sin ungdom så har han alltid varit snäll och hans krumbukter har aldrig varit speciellt dynamiska, även om jag hört talas om att även hans förra ägare Elin åkte i backen ett par gånger då han bodde i Limmared :)

En dag när Bosse kom in från hagen hade han fastnat i en gammal rostig plåthink som någon kastat ut i hagen.
Han hade dragit upp ett djupt sår i kotan men var tack och lov inte halt och fick aldrig någon feber. När han kom igång igen var han gladare än någonsin. Jag och pappa satt och tittade på honom från köksfönstret när en av mina vänner red förbi på honom och vi såg hur han pinnade på och sprang ifrån alla de andra hästarna som fick gå i bakgrunden. Vi konstaterade båda två vilken bra och glad häst han är. När jag själv red vägrade han förstå att ta det lugnt efter sin skada utan galopperade på stället och kastade sig i sidled om han inte fick galoppera.

Bland det bästa Bosse vet är att galoppera och även om han är ett varmblod så galopperar han hellre än han travar. Han har lätt för galoppfattningar och byter galopp på rakt spår ute i skogen utan problem om man ber honom. Hans förra ägare Elin har berättat att hon brukade byta galopp i vartannat steg då hon hade honom i Limmared.

Efter en tid flyttade Grytan in i Bellas gamla box. Hon var ett halvblod som en av mina vänner hade på foder i tre månader innan Heléne tog över fodervärdsavtalet. Samtidigt åkte Boyen hem till sina ägare och Lilleman såldes. Helénes kompis Kati kom till stallet med sitt varmblodssto Prillan. Nu bodde Knodden, Prillan, Grytan och Bosse i stallet. Vi brukade rida tillsammans med Heléne och Kati och Kati var inne på att rida distansritt. Eftersom jag aldrig fastnat helt för varken dressyr eller hoppning och dessutom har rampfeber så fastnade jag brutalt hårt för förslaget att rida en PP-ritt i distans på Bosse! Tyvärr insåg jag tillslut på inrådan av Katarina att hans skada efter hinken kanske inte skulle vara till vår fördel och jag ville inte att Bosse skulle riskera att bli skadad.



En period under samma år mådde jag psykiskt dåligt och var inte i stallet på länge. När Heléne och Kati släpade dit mig igen och hade gjort iordning Bosse med sadel och allt då jag kom dit, och jag satte mig i sadeln för att rida iväg så fick jag ett lyckorus som jag knappt varit med om tidigare när vi skrittade ut fårn stallplanen. Vad jag älskar min häst! På hans rygg mår jag bättre än någonsin och jag har honom att tacka för så mycket. Än idag är Bosses rygg ett av de bästa ställena jag vet att befinna mig på.

Fick höra efter detta att så fort Bosse hade sett en cyklist ute på vägen under denhär tiden så sprang han till öppningen av hagen och gnäggade förtvivlat efter cyklisten när den bara cyklade förbi. Han trodde att det var jag eftersom jag brukade cykla till stallet hemifrån gården.

En tid efter detta träffade jag en ny vän, Sara-Sofia, som hade fyra hästar i Stöpen. På sommaren 2006 flyttade jag dit Bosse och vi red tillsammans och hade jättekul. Det blev så att jag stannade även på vintern och började rida in deras ponny Shakira. Bosse var enormt svartsjuk på Shakira och slog henne i hagen och var arg på mig och ignorerade mig när jag försökte prata med honom. Det hela slutade med att Bosse fick gå själv i en hage längre bort för att Shakira skulle få vara ifred!

Det var när vi stod i Stöpen som jag började märka att något var fel med Bosse. Han började oftare och oftare göra sina resningar/vändningar när vi var ute och red, och han kändes stel när jag red på volten. Den största insikten kom då jag skulle hoppa honom på banan och han vägrade. Jag var till en början arg och fattade inte vad han höll på med, men efteråt insåg jag att han kanske hade ont någonstans. När veterinären kom ut och tog ett böjprov så haltade han när jag sprang med honom och hon sa till mig att jag kunde fortsätta rida honom om jag värme upp ordentligt innan och gärna gav honom glukosamin i fodret. När hon hade åkt därifrån grät jag floder och pappa försökte trösta mig genom att säga att han också skulle vara halt om någon böjde hans ben fram och tillbaka och sedan bad honom springa.



Jag och Bosse på banan i Stöpen.


Vi flyttade tillbaka till Värsås igen, där de tyvärr hade fått ta bort Grytan pga. pålagringar i frambenen. Heléne hade även haft en annan häst en kortare tid men den hade åkt hem. Katarina hade köpt en liten minishettis vid namn Ponny som sällskap till den enda häst som fanns kvar där vid tillfället, nämligen Knodden. Det blev ett kärt återseende mellan Bosse och Knodden då Bosse kom hem till Värsås igen.

Jag slutade att rida Bosse ordentligt efter detta. Han springer inte på samma sätt som förut även om jag inte tror att han har ont utan bara är stel. Jag är rädd för att använda honom så han får ont istället för att ge honom en värdig pension.

Efter en tid flyttade Knodden till Hjo och Bosse var kvar med Ponny. De två var retstickor mot varandra och Ponny brukade nypa honom i ljumsken där han är jättekittlig, Bosse i sin tur hotade Ponny tillbaka.
Film på Bosse och Ponnys vanliga morgonslagsmål:

Bosses vänstra framknä började svullna upp och man kände en pålagring i det. Veterinären sa att det inte är någon fara med honom och att han är väldigt fin i kroppen i övrigt för att vara så gammal som han är. Kan han inte böja benet på ett normalt sätt så har han ont, men än så länge innebär det bara att han har förlorat stötdämpning i knät. Om vi märker att han har tillfälligt ont någon dag så smörjer vi med kylbalsam och Ipren gel, eller ger krossade Ipren i fodret.

Bosse är en otroligt intelligent häst. När min pappa var sjuk i cancer tog jag med Bosse upp till gården och pappa rullades ut i rullstolen för att hälsa på honom. Det märktes väl att Bosse kände igen honom trots rullstolen och han nosade på pappa länge och undersökte varför han satt i rullstol. Efter en stund var det som om han förstod och accepterade. Det var en väldigt fin och sorglig stund faktiskt.

Våren 2010 flyttade Katarina och sålde Ponny, så jag och Bosse blev ensamma i stallet. Många förstod inte varför jag skulle vilja ha kvar ett gammalt varmblod som jag inte ens rider, men det finns inte i min värld att jag skulle ta bort min häst bara för att han inte går att rida längre! Han är min bästa vän och han förtjänar det bästa. Så jag lånade min kompis Daniels häst Sobrina. Bosse blev överlycklig av att ha en ny kompis i sin egen storlek och jag började skritta ut med honom mer och mer då Daniel och Sobrina var med. Bosse blev överlycklig av detta och de första dagarna fick vi ha en halsrem på honom för att kunna hålla oss i när han började busa! Det var en tuff tid att ha alla in och utsläpp och lunch ensam varje dag men jag fixade det för Bosses skull. Att jag sedan äntligen tog grönt kort och började tävla Sobrina i distans var bara ett stort plus.
Film på Bosse och Sobrinas morgonbus, april 2010:

Mitt i sommaren kom Amanda hit med sin häst Orion för att sommarbeta med Sobrina och Bosse. Sobrina ville åka hem till Daniel igen så Bosse behövde sällskap. Det slutade med att även Amanda började rida distans och senare på hösten flyttade hon in i stallet. Vi har haft så otroligt roligt tillsammans och blivit riktigt bra vänner.

När hösten kom flyttade en ny familj in i Katarinas gamla hus. Nettan och Sarah med hästen Diggan, som de faktiskt köpt i Stöpen av Sara-Sofia. Nu har de även skaffat en till foderhäst vid namn Superlie, hon är lite stoig och jagar Bosse ibland och det märks att Bosse blir ledsen. Han är så lätt att läsa av och nästan mänsklig i sitt humör och sina känslor. Det märks att han har blivit gammal och inte är så hög i rang som han varit tidigare och det gör lite ont i hjärtat att de att min vän har åldrats. Samtidigt är det ju egentligen bra att han inte säger ifrån för mycket när han har problem med sina ben. Nu ska emellertid Bosse och Orion få gå i en egen hage tillsammans så det hela löste sig till det bästa.

Jag har faktiskt till och med försökt få kontakt med de som haft Bosse innan för att få höra hur han var när han var ung och kanske se någon bild på honom som unghäst eller föl. Men jag har tyvärr inte lyckats, har alltid lyckats få fram fel adress till hans uppfödare. På STC har jag kunnat läsa mig till att uppfödaren heter Lena och bor i Hålta utanför Kungälv. Hon ägde honom tills han var två år, då han såldes till Roger Rosén i Götenorg och tränades av Stedt Bertil, amatörtränare vid Åby. Där stod han bara tills han var tre år och sedan såldes han till Jan Vhit och Michael Thorsson, stad finns det ingen uppgift om, men de hade honom i fem år. Sedan köpte Elin honom och red in honom, hon hade honom i sju år innan vi köpt honom år 2002.

Film på Bosse och min vän Jessica i våras:
 


Åh, det finns så mycket att berätta om Bosse så jag skulle kunna skriva en hel bok om honom!
Han är min absolut bäste vän som alltid funnits där i vått och torrt, år efter år, och som alltid varit intelligent och så lätt att kommunicera med. Han är social och älskar att få vara med och han är otroligt mysig, står och kliar de han tycker om. Han är en helt underbar individ och ingen som lär känna honom kan låta bli att fastna för denna underbara lilla häst!



Jag och Bosse i Våras