Breathe in, live out! ☮

Den 20 september for jag, mor och lillebror till Kreta för en veckas semester.

 

Vi bodde i den lilla lugna byn Kato Stalos i närheten av staden Chania på Nordöstra Kreta. Hotellet var jättefint, staden var mysig, men stranden var ingen hit enligt mig. Den var visserligen lång sandstrand utan stenar och dylikt, men den verkade användas som stadens soptipp på vissa utvalda delar. Riktigt stort plus att det inte fanns en enda jobbig inkastare eller försäljare på hela resan.

 

Det blev ganska hektiskt från början eftersom vi kom till hotellet mitt i natten och inte kunde dricka kranvattnet. Vi var trötta alla tre efter resan men fick ge oss ut för att söka efter vatten. Mycket sömn blev det inte heller eftersom vi bestämde oss för att gå upp tidigt för att vara med på välkomstmötet morgonen därpå. Vi gillar att se oss omkring där vi hamnat, sola kan man göra i ett solarium hemma och bada badkar kan man också göra om det är enda anledningarna till att åka utomlands man har :-)

 

På måndagen den 22 september for vi till Elafonissi, en strand som är rankad som Europas femte vackraste strand enligt Trip Advisor. När vi varit i Thailand och jag blev helt hänförd av naturen där som var mycket vackrare än vilket resemagasin som helst lyckats skildra, så förväntar jag mig inte så mycket av Europas stränder. De kan vara väldigt vackra också givetvis, men inte riktigt i samma klass. Men Elafonissi var hämpnandsväckande vackert! Jag blev uppriktigt förvånad över att det var så kritvit sand, som mjöl, och att vattnet var så otroligt turkost. Att stranden kallas Medelhavets Maldiverna kan jag verkligen förstå. Det var betydligt vackrare än vad det såg ut att vara på bilderna jag sett på stranden innan. Kan rekommendera alla som besöker Kreta att besöka Elafonissi. I beskrivningen kunde man läsa att stranden glittrade i rosa på grund av krossade, rosa snäckskal, och det stämde minsann det också. Det skimrade av rosa i vattenbrynet intill den kritvita stranden. Stranden sträckte ut sig i långa smala remsor i det turkosa, långgrunda vattnet och bergen bakom stranden sträckte sig långt upp och var fint gröna. Det var vanliga plastsolstolar utplacerade, men man hade turligt nog förstått att inte förstöra denna idyll med enbart vanliga plaststolar utan man hade gjort fina stråparasoll över så det såg riktigt "Maldivianskt" ut. Riktigt mysigt och trevligt ställe!

 

Vi kom hem ganska sent och sedan gick vi ut och åt, dagen efter var det upp i riktig otta för nu skulle vi vandra dryga två mil nerför Europas längsta ravin med en start på 1300 meter. Samariaravinen. Detta var nog resans höjdpunkt. Mamma var orolig innan att hon inte skulle klara det, och hon såg ut att nästan kollapsa vilken sekund som helst. Det var långt över 30 grader varmt den här dagen. Jag tror att vi gick på ungefär fem timmar med pauser inräknade. Man var lortig som få när man väl kom ner. Jag googlade faktiskt när jag kom hem på om det någonsin sker dödsolyckor i Samariaravinen, eftersom täckningen var noll på mobilen så var man lämnad åt sitt öde om man råkade stuka foten eller liknande, tills någon hittade en då kanske så man kunde få rida ner på en åsna (den enda ambulans som finns). Resultatet på sökningen är att i snitt 2 turister per år dör i Samariaravinen. Men; det var helt otroligt vackert och roligt att ha gått här! Solen ligger på bergen som verkligen är vidsträckta och skjuter rakt upp mot himlen. Det är en makalös natur! Att gå där och då var inte så fasligt jobbigt enligt mig, men dagen efter har man träningsvärk i låren eftersom man gått rakt nerför i så många timmar. Så glöm inte att stretcha, men framför allt; missa inte att gå i Samariaravinen!

Resterande dagar låg vi och sov i solstolar. Jag sade att det är konstigt att vi var så trötta på en semester, och detta är ändå den semester vi haft flest lata dagar på stranden. Men att vi var så trötta är ju egentligen inte konstigt alls när det gick i ett från att vi landade fram till att halva veckan hade gått.

 

Flera kvällar åkte vi in till Chania och gick i små gränder och mysiga butiker i den gamla delen av staden, längst med hamnen. Där var otroligt mysigt, bra restauranger med god mat och bra bussförbindelser dit. Mysigt att sitta där och titta på det gamla fyrtornet ute vid havet medan solen gick ner.

 

Kreta är ett populärt resmål. Det visade sig att min "kusin" varit där och bott i Chania i maj. Dessutom hade Jebens bott i grannbyn Agia Marina tillsammans med sina systrar månaden innan vi åkte, så av henne fick vi en massa roliga tips och bland annat rådet att stretcha efter Samariaravinen :-)

 

Riktigt lyckad resa!

 

Helt plötsligt satt vi på ett plan på väg till varmare breddgrader.

Lyckades få med en vän på mina impulsiva infall.

Jag sade bara: "Jag drar nu, ska du med eller?"

Och svaret direkt blev: "Sir yes Sir!"

 

Vi stack ner till centrum och kirrade en flygstol till extremt billigt pris.

Säljaren: "Kan ni åka imorgon? Det går ett flyg på morgonen."

Vi: "Sir yes Sir!"

 

Det var bara att dra hem sent på kvällen och packa väskorna, sedan köra ner till Landvetter mitt i natten och ta första flyger på morgonkvisten söderut.

 

Därefter följde en underbar tid med berg, sand, turkosblått hav, vindsurfare, jet ski, kitesurfing, after beach barer, långa promenader, palmer, god mat, god dricka... Vi blev inbjudna till att dricka rom och dansa salsa mitt i natten på ett tak tillsammans med en hotelldirektör och en kubanesisk bartender. Vi fick en inbjudan till Marocko och alldeles för mycket gratis dricka i baren. Mariell fick ett jobberbjudande och därav planerade vi en tillbakaresa där jag och c:co ska lära oss surfa. Life is crazy!

 

Visst fanns det anledningar till att dra iväg så hastigt... Och jag kan med handen på hjärtat säga att detta var den bästa impulsiva handling jag gjort i hela mitt liv! Breathe in, LIVE OUT!

 

Nu är jag precis hem-kommen från en vecka i Kroatien :)
Och här kommer den obligatoriska berättelsen/utvärderingen!

Vi bodde söderut, i den lilla byn Gradac på Makarska rivieran.
Allt var jättefint, och jag måste säga att det var väldigt skönt att folket uppträdde så "normalt". Inga inkastare som sprang och drog i oss, till exempel. Men stranden var så exploaterad av turister att det var svårt att hitta sig en egen spot med handduken. Vilket var synd, för vattnet var lika fint och klart som i turistkatalogerna! Det var ungefär 35 grader i luften och 27 grader i vattnet, soligt och fint hela veckan!

Andra dagen hyrde vi cyklar för att se oss omkring, och jag vet inte hur vi lyckades cykla i alla berg ch uppförsbackar, men vi tog oss till grannbyn i alla fall! Gatorna såg ut som jag tänker mig Grekland, litet och genuint med fina små hus i gammal stil och trånga små gränder med vackra växter. Medelhavets Smögen :)
Denna dagen (den 5 augusti) var det även Kroatiens självständighetsdag, vilket firades med fyrverkeri vid hamnen i Gradac vid 12-slaget.

På måndagen åkte vi på en utflykt till en.. hrm.. "lagun", som de kallade det. Den låg vid ön Hvar, så vi åkte båt dit ut. Jag var ganska besviken, en lagun för mig är mycket större än denna bukt. Visst var det fin färg på vattnet och sandbotten, men ingen direkt strand eller kringliggande natur att tala om.

Onsdagen gick vi upp väldigt tidigt för en promenad upp i bergen bakom Gradac, med frukost med oss. Jättefint, men kändes i lårmusklerna dagen efter! På kvällen åt vi fint, bland annat deras inhemska torkade skinka och getost. Jag som inte ens äter skinka i vanliga fall kunde inte få nog :) Även deras inhemska viner är väldigt goda!

Utvärderingen blir: Underbart! Detta är nog den minst "omvälvande" resa jag har gjort, i alla fall den minst omvälvande resan på flera år. Det var bara att njuta och göra roliga saker hela tiden :) Sweet!

Här kommer den avslutande bilden med avrundningen:

Först och främst, åker man till Gambia måste man vara medveten om att detta är ett fattigt land. Medellönen ligger på omkring 500 SEK och de har inga naturtillgångar att tala om, därför kommer landets inkomst till 90% från turismen, sex månader om året. Gambia är inte större än Skåne och huvudstaden är inte mycket större än den småstad som jag lever i här i Sverige.

Vårt hotellområde som låg i den lilla kuststaden Kotu (nära Serrekunda) hade inte varit del av turistnäringen speciellt länge och detta visade sig på de många sk. bumsters som rörde sig i vårt område. En bumster är benämningen på en efterhängsen person som inte vill något speciellt, kanske vara vän, att man ska besöka hans affär, etc. men som kan uppfattas svår att bli av med. Att en bumster kunde vara så efterhängsen var det enda jag uppfattade som påfrestande i dethär landet. Det hade varit en helt annan sak om de inte hade gått med och pratat flera kilometer då man är ute och går på gatorna. Det finns diverse tips för att göra sig av med dessa bumsters, exempelvis genom att hyra sig en privat lokalguide, då lämnar de andra en ifred. Blir de för enträgna kan de nu för tiden anmälas.

Men dessa omtalade bumsters borde inte avskräcka folk från att besöka Gambia! Befolkningen är ett av de vänligaste och mest välkomnande folkslagen i världen. Var man än går hälsas man välkommen till Gambia, deras attityd är avslappnad och chill. Ett av deras populära talesätt är "it's nice to be nice."

Attityden och tempot i Gambia är överlägset i samma klass som hela befolkningen; chill. De skämtar själva om att de går efter GMT, "Gambian Maybe Time". Saker och ting kan ta lite tid, som att få maten serverad till exempel, men man möts alltid av ett avslappnat skratt och en genomhärlig attityd.



Kotu

Stränderna var i mina mått mätt medelklass. Har man varit i Thailand uppskattar man stränderna där bättre än Gambias, men har man bara varit i Spanien är Gambias stränder i toppklass. Atlanten skänker väldiga vågor för den som likt mig älskar sådant. Dessutom fläktar Atlanten skönt och vattnet är svalkande och kvällarna blir därmed svala så det kan vara bra med en extra tröja att dra på sig. I övrigt låg temperaturen på runt 25-30 grader och det är solgaranti i Gambia, inte ett moln på himlen, vilket landet är välkänt för.


Jag rider en sväng på Kotu Beach.


Kotu Beach

Maten smakade väldigt speciellt, inte som vi är vana vid här. Deras lokala ris är mer snarlikt risotto och det finns absolut inga benfria fileér som här i norden. Mycket jordnötter odlas fortfarande i landet och det är en speciell smak på jordnötssåsen om man, som jag, är van vid sataysås. Tyvärr kan maten de serverar turister vara smaklös och kryddfattig, men deras lokala mat är så stark att även den vane börjar svettas.

Folk som åker till Gambia får ofta höra att man ska ta med sig pennor till barnen. Innan vi åkte tyckte jag att det lät lite absurt, men när vi väl var där ångrade jag att jag inte köpt med mig ett par pennor. Överallt finns barn som önskar sig en egen penna och det är ingen rolig känsla som rik västerlänning att neka dom det. En penna är värd mycket för dem!
Men låt bli att köpa tandborstar till barnen som så många andra västerlänningar gör. Befolkningen är muslimsk och på landsbygden finns endel fundamentala muslimer som motsätter sig kristen missionering och vill att deras barn ska borsta tänderna med pinne precis som profeten Muhammad, en viktig religiös handling.

Huvudstanden Banjul har, enligt mig, tre sevärdheter;
Albert Market, den lokala marknaden med mängder av varor som måste upplevas för den som inte befunnit sig i ett u-land tidigare, eller för den som vill shoppa billigt och tycker om att pruta. Den ökände Mr Fix it kan fixa ny valuta från både SEK, pund och euro.
Sedan har vi Arch 22, Gambias högsta byggnad som restes till presidentens ära och som man kan klättra upp i för att se utsikten över Gambia.
Även Nationalmuseét  tycker jag var väl värt sitt besök, här fanns allt från deras musikaliska traditioner, vilka masker de bär vid olika högtider, information om alla deras stammar och deras historia från bland annat slavtiden.


Albert Market

Men det bästa jag fick höra var rådet från en lokalbo som jobbade på Gambia Tours som sade: "Har ni bara befunnit er vid kuststäderna så har ni inte sett Gambia!" Så vi begav oss med färjan från Banjul över Gambia River till Barra och där märktes skillnaden mellan landhalvorna direkt. Eftersom de flesta gambianer är rädda för vatten har inte turismen spridit sig lika mycket på den södra halvan, och det stod barn och knackade på vårt fönster och tiggare som bad om pengar överallt.

Från Barra bar det sedan av 30 mil inåt landet och när vi kör över bron i Kerewan börjar vi se the real Gambia, eftersom bron är relativt ny är fattigdomen på andra sidan bron mer betydlig. Nu är man ute på landet och människorna bor i byar, hyddor med halmtak, och har varken el eller rinnande vatten.


På landsbygden

I staden Farafenni går vi på marknad och här är attityden mot vita människor en helt annan än inne i kuststäderna. Ingen tigger eller ber oss köpa deras saker. Barnen följer nyfiket efter oss, vill känna på oss och fråga saker som vad vi heter och var vi kommer från. Stämningen är vänligare än vid kusten och tempot lugnare. Många barn har inte ens sett vita människor förut och vi omtalas som "de väldigt rika människorna som bygger flygplan". Några barn blir till och med rädda när de ser oss.


Åsnor, dvs. taxi, i Farafenni.

Vi besökte även cirkelstenarna i Wassu när vi begett oss inåt landet. Kanske Gambias enda historiska sevärdhet om man bortser från slavforten. Denna formation av cirklar kan ses överallt i världen och alla länder har olika teorier om hur de kom till. I Gambia har man emellertid grävt under stenarna och funnit en kungagrav.

Utanför Wassu har vi även besökt en lokal familj ur fulastammen. Detta var en upplevelse som jag alltid kommer att minnas och man kan inte begripa att de lever som de gör om man inte varit där och åtminstone hälsat på dem. Vi hade med oss en lokalbo som guide och han fungerade även som tolk då han talade både engelska och wolof. Hade vi kommit dit och sprungit in i deras hem utan att kunna göra oss förstådda på något sätt hade det inte känts okey. Familjen bestod av en hövdning, hans fyra fruar, deras barn, hans bröder, deras fruar och deras barn. De var självförstörjande på jordbruk och odlade även jordnötter. Familjen var mycket vänlig och i Gambia är det en outtalad regel att den som mycket har delar med sig till de som har mindre. De fick barnkläder som vi tagit med oss från Sverige, samt ungefär 200 SEK. Förvånande nog kunde dessa pengar, som inte är värt så mycket för oss, räcka till både mediciner, mat och även till deras grannar. Som sagt, just detta var en helt oslagbar upplevelse.


Nybliven, ung mamma i familjen vi hälsade på.



Med barnen i familjen vi hälsade på.

Vi har även rest med båt längst med Gambia River för att spana efter de 100 flodhästar som bor i landet, krokodiler, varaner och fåglar. Tyvärr fick vi inte se någotdera men det var en trevlig färd med vacker natur.


Längst med Gambia River

Vi har även hälsat på i Janjanbureh, eller sk. Georgetown. Vi välkomnades av lokalborna som tyckte om att pratas vid, och vi såg det gamla slavfortet och fängelsehålan. Detta var väldigt intressant och de värnar verkligen om sin historia. Salvarna togs från sina hem och lades i ett utrymme lika stort som en likkista, som spikades igen och skeppades till Europa eller USA. Nio av tio var döda när de kom fram. De slavar som vägrade lämna sin familj slängdes ned i fängelsehålan och fick sitta där fjättrade med vatten upp till hakan, eller packades ovanpå varandra som sardiner i en sardinburk tills syret tog slut och de dog. 


Janjanbureh

Rakt över Gambia River från Janjanbureh ligger mitt paradis, Lamin Koto. Det är ett saraficamp ute i djungeln utan elektricitet och därför även helt fantastiskt mysigt enligt mig. Solen gick ned på bryggan vid Gambia River och himlen blev alldeles rosa runt djungeln, vi tände fotogenlampor, åt god mat och drack vin tills mörkret fallit och lokalborna tände en stor brasa, spelade på afrikanska trummor och bjöd upp oss till afrikansk dans. Helt underbar natt, sanna mina ord!


Lamin Koto


Afrikansk dans med infödingarna i Lamin Koto.

Vi var även en dag över till det omringande grannlandet Senegal på safari eftersom i princip allt storvilt är utrotat i Gambia, men håller på att återplanteras i Senegal. Det som behövs är passet vid passkontrollen samt vaccinationskortet där vaccination mot gula febern ska stå med. Reservatet vi besökte var ingen typisk savann så som man ser i resemagasin från södra Afrika, det var mer snårskog tills vi kom fram till djurens vattenhål med safaribilen och den verkliga upplevelsen började. Fullt med vårtsvin, giraffer, noshörningar, krokodiler och apor på ett avstånd av bara ett par meter. Vi parkerade precis intill ett par noshörningar, faschinerande djur. Parken var 1200 hektar, men man finner andra naturreservat längre uppåt landet på hela 60.000 hektar.


I naturreservat i Senegal.



I naturreservat i Senegal.


Avslutningsvis; Gambia är ett land som passar den resenär som vill ha en Africa light experience, är fördomsfri och som inte är främmande för en kultur som skiljer sig drastiskt från den vi är vana vid. Man måste ha lite självdistans, kunna ta sin tid och enligt min uppfattning inte vara alldeles för fin i kanten så kommer resan att vara ett minne för livet. Det ligger faktiskt bara åtta timmars flygresa från Sverige och man landar i en helt annorlunda kultur och dessutom solgaranti.


[ Finns det någon som är intresserad av att prata om Gambia, funderar på att åka dit, etc. -tveka inte att skriva en rad! Jag skulle kunna skriva en evighet om mina erfarenheter i Gambia, men känner att texten på min blogg inte ska behöva förvandlas till en hel bok. ]