Läderluff 2011
Det blev som jag skrev senast: en escape. Årets läderluff! Något jag gör minst en gång om året. Minst 20 kg packning, outforskade platser och ro i huvudet. Utan att riktigt veta vart jag ska från början.
Först stack jag till Gullspång, bara för att det låg nära vatten och jag inte varit där på 15 år och därför inte mindes mycket av stället.
Kändes fint när jag kom dit; lugnt och skönt. Och inte ens en karta som visade var jag kunde nå stränder el. dyl. Dessutom inga bussar som gick någonstans.
Så! Toppen luffarliv! Jag började vandra ut mot skogen på måfå, fick se det vackra Laxtrappan, där jag satt och chillade en stund och önskade mig en egen gummibåt att använda till rafting.
Tänkte slå upptältet i närheten av forsen, men det var diverse villor och tomter ivägen var jag än gick så tillsist följde jag dressinspåret en bit in i skogen. Orkade inte bära mer så jag slog upp tältet i en kohage med en liten brygga intill. När jag väl satt mig på bryggan och åt smörgås, drack lite rött vin och läste en god bok… då var platsen helt oslagbar. En stund satt jag bara och tänkte och filosoferade för mig själv, iakttog naturen och såg himlen bli rosa, sedan hur älvorna dansade in över vattnet. Hade det inte funnits risk för att drasa ner i sjön hade jag sovit på bryggan, det var väldigt rogivande och mysigt.
Dagen efter begav jag mig till Brommö. Först tog jag bussen till Torsö och därefter linjefärja över till Brommö. Väl framme på Brommö började en kille prata engelska med mig, jag funderade ett tag på om han trodde jag var tysk/dansk/annat, eller om han själv var en etter värre trevlig utböling än vad jag själv var. Han insisterade på att köra mig någonstans pga. min tunga packning, jag insisterade på att gå (hur ska jag annars veta hur tufft det är att ta sig tillbaka till färjeläget igen?) och det slutade med att han visade vilka stränder som var chillast.
Jag kubbade ut i skogen, följde vandringsleder och tog mig till Knipekulten efter 2 km. Chillade där en stund, men tyckte att stranden inte var märkvärdig alls så jag fortsatte ytterligare 3 km mot Rukehamn. Wow, jag presterade bättre än ever! Vandringsledsen gick tydligen uppför ett berg och det tog 1,5 timme för mig att traska dessa tre kilometrar. En miss var en mosse där någon tagit bort en gåbro. Jag funderade på om jag verkligen skulle ge mig ut där, men det var fotspår i mossen redan och vad skulle jag annars göra, vända hem? Nä, sällan. Jag traskade försiktigt längst med kanten av mossen och vid första steget sjönk hela jag som en sten. Det var som kvicksand! Jag hade lätt kunnat bli moderna Bockstensmannen. Lyckades dra mig upp med all packning och var sjöblöt och hade genomsura skor, men turligt nog kvar de kvar på fötterna än. Hade jag inte varit så mörkrädd hade jag säkert slagit upp tältet mitt i skogen istället för att ta mig enda fram.
Väl framme var inte Rukehamn den ”Kustlika idylliska sandstrand” man hört talas om, det var en liten sandstrand, men mest kärr, och ett par vindskydd. Jag bestämde mig för att bo i vindskyddet delvis för att jag aldrig gjort det på egen hand förut, och delvis pga. regnrisken.
Nu till erkännandet; jag är sjukt mörkrädd och då i synnerhet för osynliga spöken och varulvar. Här fanns inte en enda kotte (eller jo det fanns det, men person då) på en halvmils avstånd med tät skog så långt ögat kunde nå. När jag dragit ut madrassen i vindskyddet och låg där och läste klotter i taket såg jag till min fasa texten ”Ingen kommer härifrån levande” precis ovandför min madrass. Hu, det vore en underdrift att kalla mig "lite lätt" nervös. Efter ett par klunkar rödvin och en stor, fin brasa som värmde upp hela vindskyddet kändes allting ganska idylliskt ändå, trots allt. Kläderna och skorna hängde på tork och det var både lugnt och väldigt mysigt.
Nästa dag vadade jag ut till Hovden, en ö precis utanför Brommö som man kan vada ut till vid lågvatten. Traskade runt i skogen, kikade in deras enda sandstrand, och tog sedan mitt pick och pack för att strosa en helt ny väg tillbaka till hamnen. Den vägen som inte gick över ett berg…
Min lilla luffarsemester gav mig precis den reinkarnation jag var ute efter. Jag kom bort från folk, kunde ägna mig åt mig själv, mina tankar, lugnet och att fundera kring det som hänt på senaste. När man bara har vägen att fokusera på; från punkt A till punkt B, så hinner man släppa allt annat vardagsmässigt som tar mycket energi från en, speciellt om man varit med om något som innebär sorg. Naturen är helt oslagbar. "I love no man less, but nature more." Det var knappt så jag ville vända hem igen, men det skulle bli totalt åskväder kommande natt.
Nu känns det faktiskt okey att vara tillbaka i civilisationen igen. Den som höll på att knäcka mig fullständigt ett tag. Men jag vill ta det lugnt just nu, inte festa, stoja eller stöka. Det måste sjunka in att Bosse är borta, hur livet ser ut utan honom. Egentligen skulle det kännas skönt att samlas hela stallgänget när alla är tillbaka från semestern igen, och även prata lite med Heléne som var med när det hände, över en stallfika. Hur som helst; det är okey att sörja och vara ledsen. Det behövs och är nödvändigt. Och han förtjänar inte att bara suddas ut.
