Gambiaresan
Först och främst, åker man till Gambia måste man vara medveten om att detta är ett fattigt land. Medellönen ligger på omkring 500 SEK och de har inga naturtillgångar att tala om, därför kommer landets inkomst till 90% från turismen, sex månader om året. Gambia är inte större än Skåne och huvudstaden är inte mycket större än den småstad som jag lever i här i Sverige.
Vårt hotellområde som låg i den lilla kuststaden Kotu (nära Serrekunda) hade inte varit del av turistnäringen speciellt länge och detta visade sig på de många sk. bumsters som rörde sig i vårt område. En bumster är benämningen på en efterhängsen person som inte vill något speciellt, kanske vara vän, att man ska besöka hans affär, etc. men som kan uppfattas svår att bli av med. Att en bumster kunde vara så efterhängsen var det enda jag uppfattade som påfrestande i dethär landet. Det hade varit en helt annan sak om de inte hade gått med och pratat flera kilometer då man är ute och går på gatorna. Det finns diverse tips för att göra sig av med dessa bumsters, exempelvis genom att hyra sig en privat lokalguide, då lämnar de andra en ifred. Blir de för enträgna kan de nu för tiden anmälas.
Men dessa omtalade bumsters borde inte avskräcka folk från att besöka Gambia! Befolkningen är ett av de vänligaste och mest välkomnande folkslagen i världen. Var man än går hälsas man välkommen till Gambia, deras attityd är avslappnad och chill. Ett av deras populära talesätt är "it's nice to be nice."
Attityden och tempot i Gambia är överlägset i samma klass som hela befolkningen; chill. De skämtar själva om att de går efter GMT, "Gambian Maybe Time". Saker och ting kan ta lite tid, som att få maten serverad till exempel, men man möts alltid av ett avslappnat skratt och en genomhärlig attityd.
Kotu
Stränderna var i mina mått mätt medelklass. Har man varit i Thailand uppskattar man stränderna där bättre än Gambias, men har man bara varit i Spanien är Gambias stränder i toppklass. Atlanten skänker väldiga vågor för den som likt mig älskar sådant. Dessutom fläktar Atlanten skönt och vattnet är svalkande och kvällarna blir därmed svala så det kan vara bra med en extra tröja att dra på sig. I övrigt låg temperaturen på runt 25-30 grader och det är solgaranti i Gambia, inte ett moln på himlen, vilket landet är välkänt för.
Jag rider en sväng på Kotu Beach.
Kotu Beach
Maten smakade väldigt speciellt, inte som vi är vana vid här. Deras lokala ris är mer snarlikt risotto och det finns absolut inga benfria fileér som här i norden. Mycket jordnötter odlas fortfarande i landet och det är en speciell smak på jordnötssåsen om man, som jag, är van vid sataysås. Tyvärr kan maten de serverar turister vara smaklös och kryddfattig, men deras lokala mat är så stark att även den vane börjar svettas.
Folk som åker till Gambia får ofta höra att man ska ta med sig pennor till barnen. Innan vi åkte tyckte jag att det lät lite absurt, men när vi väl var där ångrade jag att jag inte köpt med mig ett par pennor. Överallt finns barn som önskar sig en egen penna och det är ingen rolig känsla som rik västerlänning att neka dom det. En penna är värd mycket för dem!
Men låt bli att köpa tandborstar till barnen som så många andra västerlänningar gör. Befolkningen är muslimsk och på landsbygden finns endel fundamentala muslimer som motsätter sig kristen missionering och vill att deras barn ska borsta tänderna med pinne precis som profeten Muhammad, en viktig religiös handling.
Huvudstanden Banjul har, enligt mig, tre sevärdheter;
Albert Market, den lokala marknaden med mängder av varor som måste upplevas för den som inte befunnit sig i ett u-land tidigare, eller för den som vill shoppa billigt och tycker om att pruta. Den ökände Mr Fix it kan fixa ny valuta från både SEK, pund och euro.
Sedan har vi Arch 22, Gambias högsta byggnad som restes till presidentens ära och som man kan klättra upp i för att se utsikten över Gambia.
Även Nationalmuseét tycker jag var väl värt sitt besök, här fanns allt från deras musikaliska traditioner, vilka masker de bär vid olika högtider, information om alla deras stammar och deras historia från bland annat slavtiden.
Albert Market
Men det bästa jag fick höra var rådet från en lokalbo som jobbade på Gambia Tours som sade: "Har ni bara befunnit er vid kuststäderna så har ni inte sett Gambia!" Så vi begav oss med färjan från Banjul över Gambia River till Barra och där märktes skillnaden mellan landhalvorna direkt. Eftersom de flesta gambianer är rädda för vatten har inte turismen spridit sig lika mycket på den södra halvan, och det stod barn och knackade på vårt fönster och tiggare som bad om pengar överallt.
Från Barra bar det sedan av 30 mil inåt landet och när vi kör över bron i Kerewan börjar vi se the real Gambia, eftersom bron är relativt ny är fattigdomen på andra sidan bron mer betydlig. Nu är man ute på landet och människorna bor i byar, hyddor med halmtak, och har varken el eller rinnande vatten.
På landsbygden
I staden Farafenni går vi på marknad och här är attityden mot vita människor en helt annan än inne i kuststäderna. Ingen tigger eller ber oss köpa deras saker. Barnen följer nyfiket efter oss, vill känna på oss och fråga saker som vad vi heter och var vi kommer från. Stämningen är vänligare än vid kusten och tempot lugnare. Många barn har inte ens sett vita människor förut och vi omtalas som "de väldigt rika människorna som bygger flygplan". Några barn blir till och med rädda när de ser oss.
Åsnor, dvs. taxi, i Farafenni.
Vi besökte även cirkelstenarna i Wassu när vi begett oss inåt landet. Kanske Gambias enda historiska sevärdhet om man bortser från slavforten. Denna formation av cirklar kan ses överallt i världen och alla länder har olika teorier om hur de kom till. I Gambia har man emellertid grävt under stenarna och funnit en kungagrav.
Utanför Wassu har vi även besökt en lokal familj ur fulastammen. Detta var en upplevelse som jag alltid kommer att minnas och man kan inte begripa att de lever som de gör om man inte varit där och åtminstone hälsat på dem. Vi hade med oss en lokalbo som guide och han fungerade även som tolk då han talade både engelska och wolof. Hade vi kommit dit och sprungit in i deras hem utan att kunna göra oss förstådda på något sätt hade det inte känts okey. Familjen bestod av en hövdning, hans fyra fruar, deras barn, hans bröder, deras fruar och deras barn. De var självförstörjande på jordbruk och odlade även jordnötter. Familjen var mycket vänlig och i Gambia är det en outtalad regel att den som mycket har delar med sig till de som har mindre. De fick barnkläder som vi tagit med oss från Sverige, samt ungefär 200 SEK. Förvånande nog kunde dessa pengar, som inte är värt så mycket för oss, räcka till både mediciner, mat och även till deras grannar. Som sagt, just detta var en helt oslagbar upplevelse.
Nybliven, ung mamma i familjen vi hälsade på.
Med barnen i familjen vi hälsade på.
Vi har även rest med båt längst med Gambia River för att spana efter de 100 flodhästar som bor i landet, krokodiler, varaner och fåglar. Tyvärr fick vi inte se någotdera men det var en trevlig färd med vacker natur.
Längst med Gambia River
Vi har även hälsat på i Janjanbureh, eller sk. Georgetown. Vi välkomnades av lokalborna som tyckte om att pratas vid, och vi såg det gamla slavfortet och fängelsehålan. Detta var väldigt intressant och de värnar verkligen om sin historia. Salvarna togs från sina hem och lades i ett utrymme lika stort som en likkista, som spikades igen och skeppades till Europa eller USA. Nio av tio var döda när de kom fram. De slavar som vägrade lämna sin familj slängdes ned i fängelsehålan och fick sitta där fjättrade med vatten upp till hakan, eller packades ovanpå varandra som sardiner i en sardinburk tills syret tog slut och de dog.
Janjanbureh
Rakt över Gambia River från Janjanbureh ligger mitt paradis, Lamin Koto. Det är ett saraficamp ute i djungeln utan elektricitet och därför även helt fantastiskt mysigt enligt mig. Solen gick ned på bryggan vid Gambia River och himlen blev alldeles rosa runt djungeln, vi tände fotogenlampor, åt god mat och drack vin tills mörkret fallit och lokalborna tände en stor brasa, spelade på afrikanska trummor och bjöd upp oss till afrikansk dans. Helt underbar natt, sanna mina ord!
Lamin Koto
Afrikansk dans med infödingarna i Lamin Koto.
Vi var även en dag över till det omringande grannlandet Senegal på safari eftersom i princip allt storvilt är utrotat i Gambia, men håller på att återplanteras i Senegal. Det som behövs är passet vid passkontrollen samt vaccinationskortet där vaccination mot gula febern ska stå med. Reservatet vi besökte var ingen typisk savann så som man ser i resemagasin från södra Afrika, det var mer snårskog tills vi kom fram till djurens vattenhål med safaribilen och den verkliga upplevelsen började. Fullt med vårtsvin, giraffer, noshörningar, krokodiler och apor på ett avstånd av bara ett par meter. Vi parkerade precis intill ett par noshörningar, faschinerande djur. Parken var 1200 hektar, men man finner andra naturreservat längre uppåt landet på hela 60.000 hektar.
I naturreservat i Senegal.
I naturreservat i Senegal.
Avslutningsvis; Gambia är ett land som passar den resenär som vill ha en Africa light experience, är fördomsfri och som inte är främmande för en kultur som skiljer sig drastiskt från den vi är vana vid. Man måste ha lite självdistans, kunna ta sin tid och enligt min uppfattning inte vara alldeles för fin i kanten så kommer resan att vara ett minne för livet. Det ligger faktiskt bara åtta timmars flygresa från Sverige och man landar i en helt annorlunda kultur och dessutom solgaranti.
[ Finns det någon som är intresserad av att prata om Gambia, funderar på att åka dit, etc. -tveka inte att skriva en rad! Jag skulle kunna skriva en evighet om mina erfarenheter i Gambia, men känner att texten på min blogg inte ska behöva förvandlas till en hel bok. ]
Vårt hotellområde som låg i den lilla kuststaden Kotu (nära Serrekunda) hade inte varit del av turistnäringen speciellt länge och detta visade sig på de många sk. bumsters som rörde sig i vårt område. En bumster är benämningen på en efterhängsen person som inte vill något speciellt, kanske vara vän, att man ska besöka hans affär, etc. men som kan uppfattas svår att bli av med. Att en bumster kunde vara så efterhängsen var det enda jag uppfattade som påfrestande i dethär landet. Det hade varit en helt annan sak om de inte hade gått med och pratat flera kilometer då man är ute och går på gatorna. Det finns diverse tips för att göra sig av med dessa bumsters, exempelvis genom att hyra sig en privat lokalguide, då lämnar de andra en ifred. Blir de för enträgna kan de nu för tiden anmälas.
Men dessa omtalade bumsters borde inte avskräcka folk från att besöka Gambia! Befolkningen är ett av de vänligaste och mest välkomnande folkslagen i världen. Var man än går hälsas man välkommen till Gambia, deras attityd är avslappnad och chill. Ett av deras populära talesätt är "it's nice to be nice."
Attityden och tempot i Gambia är överlägset i samma klass som hela befolkningen; chill. De skämtar själva om att de går efter GMT, "Gambian Maybe Time". Saker och ting kan ta lite tid, som att få maten serverad till exempel, men man möts alltid av ett avslappnat skratt och en genomhärlig attityd.
Kotu
Stränderna var i mina mått mätt medelklass. Har man varit i Thailand uppskattar man stränderna där bättre än Gambias, men har man bara varit i Spanien är Gambias stränder i toppklass. Atlanten skänker väldiga vågor för den som likt mig älskar sådant. Dessutom fläktar Atlanten skönt och vattnet är svalkande och kvällarna blir därmed svala så det kan vara bra med en extra tröja att dra på sig. I övrigt låg temperaturen på runt 25-30 grader och det är solgaranti i Gambia, inte ett moln på himlen, vilket landet är välkänt för.
Jag rider en sväng på Kotu Beach.
Kotu Beach
Maten smakade väldigt speciellt, inte som vi är vana vid här. Deras lokala ris är mer snarlikt risotto och det finns absolut inga benfria fileér som här i norden. Mycket jordnötter odlas fortfarande i landet och det är en speciell smak på jordnötssåsen om man, som jag, är van vid sataysås. Tyvärr kan maten de serverar turister vara smaklös och kryddfattig, men deras lokala mat är så stark att även den vane börjar svettas.
Folk som åker till Gambia får ofta höra att man ska ta med sig pennor till barnen. Innan vi åkte tyckte jag att det lät lite absurt, men när vi väl var där ångrade jag att jag inte köpt med mig ett par pennor. Överallt finns barn som önskar sig en egen penna och det är ingen rolig känsla som rik västerlänning att neka dom det. En penna är värd mycket för dem!
Men låt bli att köpa tandborstar till barnen som så många andra västerlänningar gör. Befolkningen är muslimsk och på landsbygden finns endel fundamentala muslimer som motsätter sig kristen missionering och vill att deras barn ska borsta tänderna med pinne precis som profeten Muhammad, en viktig religiös handling.
Huvudstanden Banjul har, enligt mig, tre sevärdheter;
Albert Market, den lokala marknaden med mängder av varor som måste upplevas för den som inte befunnit sig i ett u-land tidigare, eller för den som vill shoppa billigt och tycker om att pruta. Den ökände Mr Fix it kan fixa ny valuta från både SEK, pund och euro.
Sedan har vi Arch 22, Gambias högsta byggnad som restes till presidentens ära och som man kan klättra upp i för att se utsikten över Gambia.
Även Nationalmuseét tycker jag var väl värt sitt besök, här fanns allt från deras musikaliska traditioner, vilka masker de bär vid olika högtider, information om alla deras stammar och deras historia från bland annat slavtiden.
Albert Market
Men det bästa jag fick höra var rådet från en lokalbo som jobbade på Gambia Tours som sade: "Har ni bara befunnit er vid kuststäderna så har ni inte sett Gambia!" Så vi begav oss med färjan från Banjul över Gambia River till Barra och där märktes skillnaden mellan landhalvorna direkt. Eftersom de flesta gambianer är rädda för vatten har inte turismen spridit sig lika mycket på den södra halvan, och det stod barn och knackade på vårt fönster och tiggare som bad om pengar överallt.
Från Barra bar det sedan av 30 mil inåt landet och när vi kör över bron i Kerewan börjar vi se the real Gambia, eftersom bron är relativt ny är fattigdomen på andra sidan bron mer betydlig. Nu är man ute på landet och människorna bor i byar, hyddor med halmtak, och har varken el eller rinnande vatten.
På landsbygden
I staden Farafenni går vi på marknad och här är attityden mot vita människor en helt annan än inne i kuststäderna. Ingen tigger eller ber oss köpa deras saker. Barnen följer nyfiket efter oss, vill känna på oss och fråga saker som vad vi heter och var vi kommer från. Stämningen är vänligare än vid kusten och tempot lugnare. Många barn har inte ens sett vita människor förut och vi omtalas som "de väldigt rika människorna som bygger flygplan". Några barn blir till och med rädda när de ser oss.
Åsnor, dvs. taxi, i Farafenni.
Vi besökte även cirkelstenarna i Wassu när vi begett oss inåt landet. Kanske Gambias enda historiska sevärdhet om man bortser från slavforten. Denna formation av cirklar kan ses överallt i världen och alla länder har olika teorier om hur de kom till. I Gambia har man emellertid grävt under stenarna och funnit en kungagrav.
Utanför Wassu har vi även besökt en lokal familj ur fulastammen. Detta var en upplevelse som jag alltid kommer att minnas och man kan inte begripa att de lever som de gör om man inte varit där och åtminstone hälsat på dem. Vi hade med oss en lokalbo som guide och han fungerade även som tolk då han talade både engelska och wolof. Hade vi kommit dit och sprungit in i deras hem utan att kunna göra oss förstådda på något sätt hade det inte känts okey. Familjen bestod av en hövdning, hans fyra fruar, deras barn, hans bröder, deras fruar och deras barn. De var självförstörjande på jordbruk och odlade även jordnötter. Familjen var mycket vänlig och i Gambia är det en outtalad regel att den som mycket har delar med sig till de som har mindre. De fick barnkläder som vi tagit med oss från Sverige, samt ungefär 200 SEK. Förvånande nog kunde dessa pengar, som inte är värt så mycket för oss, räcka till både mediciner, mat och även till deras grannar. Som sagt, just detta var en helt oslagbar upplevelse.
Nybliven, ung mamma i familjen vi hälsade på.
Med barnen i familjen vi hälsade på.
Vi har även rest med båt längst med Gambia River för att spana efter de 100 flodhästar som bor i landet, krokodiler, varaner och fåglar. Tyvärr fick vi inte se någotdera men det var en trevlig färd med vacker natur.
Längst med Gambia River
Vi har även hälsat på i Janjanbureh, eller sk. Georgetown. Vi välkomnades av lokalborna som tyckte om att pratas vid, och vi såg det gamla slavfortet och fängelsehålan. Detta var väldigt intressant och de värnar verkligen om sin historia. Salvarna togs från sina hem och lades i ett utrymme lika stort som en likkista, som spikades igen och skeppades till Europa eller USA. Nio av tio var döda när de kom fram. De slavar som vägrade lämna sin familj slängdes ned i fängelsehålan och fick sitta där fjättrade med vatten upp till hakan, eller packades ovanpå varandra som sardiner i en sardinburk tills syret tog slut och de dog.
Janjanbureh
Rakt över Gambia River från Janjanbureh ligger mitt paradis, Lamin Koto. Det är ett saraficamp ute i djungeln utan elektricitet och därför även helt fantastiskt mysigt enligt mig. Solen gick ned på bryggan vid Gambia River och himlen blev alldeles rosa runt djungeln, vi tände fotogenlampor, åt god mat och drack vin tills mörkret fallit och lokalborna tände en stor brasa, spelade på afrikanska trummor och bjöd upp oss till afrikansk dans. Helt underbar natt, sanna mina ord!
Lamin Koto
Afrikansk dans med infödingarna i Lamin Koto.
Vi var även en dag över till det omringande grannlandet Senegal på safari eftersom i princip allt storvilt är utrotat i Gambia, men håller på att återplanteras i Senegal. Det som behövs är passet vid passkontrollen samt vaccinationskortet där vaccination mot gula febern ska stå med. Reservatet vi besökte var ingen typisk savann så som man ser i resemagasin från södra Afrika, det var mer snårskog tills vi kom fram till djurens vattenhål med safaribilen och den verkliga upplevelsen började. Fullt med vårtsvin, giraffer, noshörningar, krokodiler och apor på ett avstånd av bara ett par meter. Vi parkerade precis intill ett par noshörningar, faschinerande djur. Parken var 1200 hektar, men man finner andra naturreservat längre uppåt landet på hela 60.000 hektar.
I naturreservat i Senegal.
I naturreservat i Senegal.
Avslutningsvis; Gambia är ett land som passar den resenär som vill ha en Africa light experience, är fördomsfri och som inte är främmande för en kultur som skiljer sig drastiskt från den vi är vana vid. Man måste ha lite självdistans, kunna ta sin tid och enligt min uppfattning inte vara alldeles för fin i kanten så kommer resan att vara ett minne för livet. Det ligger faktiskt bara åtta timmars flygresa från Sverige och man landar i en helt annorlunda kultur och dessutom solgaranti.
[ Finns det någon som är intresserad av att prata om Gambia, funderar på att åka dit, etc. -tveka inte att skriva en rad! Jag skulle kunna skriva en evighet om mina erfarenheter i Gambia, men känner att texten på min blogg inte ska behöva förvandlas till en hel bok. ]
Trackback
