Breathe in, live out! ☮

Har tagit en sömntablett för att sova. Det fungerade inte så jag tog en till. Kunde fortfarande inte sova. Tar ett glas vin och tårarna faller direkt. Lite påverkad då detta skrivs, men inte mycket. (?)

Vi har alla drömmar. När min far gick bort insåg jag att livet inte är något att ta för givet. Det kan ta slut fortare än man anar. Och jag vill se planeten som jag föddes till av mina föräldrar innan det är dags för mig. Och man vet aldrig när det är. 

Drömmar om att ut och volontärarbeta och resa, se andra ställen, göra sitt liv fullt av annorlunda upplevelser. Inte missa något litet av allt det som finns där ute. Och hjälpa andra människor på vägen. Men jag har aldrig kunnat göra det, eller ens velat det fullt ut, för jag har aldrig velat lämna Bosse. Han har hjälpt mig genom så mycket, när saker har känts för jobbiga har han funnits där, tvingat mig till stallet och fått mig att bli helt totalt lycklig. Och det går inte beskriva känslan av att sitta på hans rygg, känna tryggheten och få fjärilar i magen av att han förstår precis, och tar hand om mig. Och har jag inte kunnat sitta på hans rygg så har denna intelligenta häst masserat min rygg så fort han känt att jag behöver det. Allt annat har lagts på framtiden för Bosses skull, jag älskar honom för mycket för att lämna honom och bara ge mig av för en sådan sak.

Jag vill inte lämna min bästa vän. Idag var hans förra ägare här för att ta farväl av honom och nu är det min tur att göra det snart. Bosse har gjort så starkt intryck på så många människor genom åren. Det var en jättefin stund idag, vi pratade minnen och skrattade åt honom när han ville sitta på vår picknickfilt och bli gosad med. Han har nog inte varit så nöjd på länge som när Elin och Gunilla var här. Det kändes i hjärtat när Elin tog farväl, och ändå så surrialistiskt, otroligt och overkligt.

Jag kan inte förstå vad det är som ska hända. Och när jag sitter hos honom i hagen inger han samma lugn som han alltid har gjort. Jag gråter inte ens där för jag kan inte fatta att han kommer försvinna. Det är när jag kommer hem och ligger still på nätterna som allt kommer. Oron för att han ska lida när det hemska händer, och att man aldrig mer får se honom eller känna hans kropp och trygghet.

Det känns väldigt,skönt att Sobrina finns. Rara, fina Sobrina som jag inte alls har samma historia tillsammans med men som ändå är en så rar och fin häst som jag lärt känna rättså bra det senaste året. Ingen kan mäta sig med Bosse, jag skulle absolut inte vilja ha en ny häst (just nu i alla fall), men Sobrina känner jag redan och det jag känner känns fint och bra. Nu tvingas jag ut till stallet efter att det hemska hänt och det är skönt. Annars hade det dessutom varit första gången sedan jag var 12 år gammal som jag inte haft en häst att åka ut och sköta om.

Att Nettan och Sarah är världens gulligaste människor känns också skönt och som en enorm lättnad.

Samtidigt funderar jag på en resa snart. Jag vill absolut ha kvar stallet, jag ha rhaft en häst att ta hand om varje dag sen jag var 12 år så det vore otänkbart att inte ha det alls. Tack och lov för Sobrina! Vi får se hur resten av livet blir framförer. Men det kommer bli annorlunda. Utan min Bosse. Självklart vill jag ha kvar "min" (Daniels egentligen förstås) Sobrina, utvecklas på henne och kanske även få hennes tröst i detta. Men jag vill kanske även åka på någon kortare volontärresa om jag får råd. Det finns en i Zanzibar som jag varit sugen på länge och som bara är 3 veckor lång.

Sedan finns det förhoppningsvis längre resor att genomföra när den tiden är inne också, långt senare.

Jag är så glad att det är Nettan, Sarah o:co är de som är där. Som ställer upp så in i bomben mycket med allt praktiskt som man inte orkar själv helt. Och jag blir rörd och ställd så jag vet knappt vad jag kan give in return.

Folk undrar om jag är ledsen, det är jag, när jag sitter hemma och allt är mörkt och tyst så känslorna känns mer. Det blir svårt att somna. Ser man min fina Bosse i hagen inser man inte att han kommer försvinna, han är så fin nu när han får smärtstillande, så det blir svårt att inse. Jag tittar på honom fleratimmar om dagen och försöker inse, men det går inte. Han går ju där och lever, mår bra och ser nöjd ut.

Framför allt så finns han.

Och även om detta är ett svammel-inlägg som förmodligen raderas senare så var jag tvungen att få det ur mig för att kunna somna. Tack till alla ni underbara som stöttar, och tack till Bosse som alltid kommer finnas djupt rotad i mitt hjärta.

  Elin och Bosse idag.


 Jag och Bosse för två dagar sedan.

Jag och Bosse förra våren.

Den mest sociala, mest intelligenta, omtänksamma och gosigaste häst jag träffat.