Bosse...
Hela min värld står på stand by. Har sett att Bosse rört sig stelare än vanligt den senaste veckan, igår tog jag in honom och när de andra hästarna sprang och han försökte springa ett par steg själv såg det ut som något small i benet på honom. Det gjorde det inte, men det gjorde förmodligen såpass ont. När han gick in på stallgången mot sin box kunde han knappt sätta ner benet i backen. Såg ut som hela bakdelen skulle vika sig på honom. Började storgråta direkt trots att alla var i stallet, började krossa Panodil med en kniv och smörjde honom med både Ipren gel och Arnika. Sen fick han tio Panodil och gå i en hage själv med Sobrina där det är rak terräng utan stenar och ojämnheter. Han var lite, lite varm på insidan av benet precis under hasen, annars kan jag inte hitta var felet sitter ens.
Gick bort och satte mig och storbölade tills Daniel kom dit och kramade om mig, men när vi skulle gå kände jag mig så matt att det var svårt att resa sig. Det känns verkligen som om det här är sista visan, slutet. Att det är nu någon gång jag måste leka Gud och ta mitt livs svåraste beslut som känns så brutalt att det inte finns ord för det.
Daniel körde hem mig och hämtade ett par prylar, sedan åkte vi till mamma (fast hon är i Hälsingland) och satte oss i köket och pratade halva natten, sen fick jag kramar resten natten och lyckades väl sova 4 timmar åtminstone. Vilka underbara vänner det finns!
Åkte till stallet klockan 06 i morse då Daniel åkte till jobbet. Var en otrolig lättnad att se att Bosse stod upp i hagen fortfarande åtminstone. Han är fortfarande halt, rör sig helst inte. Smörjde med Arnika igen och nu sitter jag och väntar på veterinären.
Kära, älskade, bästa vännen i världen, vad ska vi ta oss till?
Gick bort och satte mig och storbölade tills Daniel kom dit och kramade om mig, men när vi skulle gå kände jag mig så matt att det var svårt att resa sig. Det känns verkligen som om det här är sista visan, slutet. Att det är nu någon gång jag måste leka Gud och ta mitt livs svåraste beslut som känns så brutalt att det inte finns ord för det.
Daniel körde hem mig och hämtade ett par prylar, sedan åkte vi till mamma (fast hon är i Hälsingland) och satte oss i köket och pratade halva natten, sen fick jag kramar resten natten och lyckades väl sova 4 timmar åtminstone. Vilka underbara vänner det finns!
Åkte till stallet klockan 06 i morse då Daniel åkte till jobbet. Var en otrolig lättnad att se att Bosse stod upp i hagen fortfarande åtminstone. Han är fortfarande halt, rör sig helst inte. Smörjde med Arnika igen och nu sitter jag och väntar på veterinären.
Kära, älskade, bästa vännen i världen, vad ska vi ta oss till?
Trackback
