Breathe in, live out! ☮

Well written, well said.
Jag är helt enkelt tvungen att lägga upp en länk.

*Jordbävning i Chile, 2010
Jordbävning som uppnådde 8,8 på Richerskalan, efterföljande tsunami drabbade den chilenska kusten hårt. 800 människor döda.

*Jordbävning i Haiti, 2010
Jordbävning som uppnådde 7,8 på Richerskalan, flera förödande efterskalv. 212 000 döda människor, ytterligare 300 000 skadade och ett enormt materiellt sönderfall, ungefär en miljon människor blev hemlösa. En av de allvarligaste naturkatastroferna i modern tid.

*Vulkanutbrott på Island, 2010
Vulkanen Eyjafjallajökull fick ett utbrott för första gången sedan 1823. Cirka 800 människor ekavuerades från sina hem. Lågt dödsantal, men ett par isländska vulkanturister omkom.

*Översvämningar i Pakistan, 2010
Översvämningar orsakade av kraftiga monsunregn, 1473 människor omkom i vattenmassorna och 14 miljoner människor drabbades hårt.

*Vulkanutbrott, Indonesien, 2010
Ett flertal vulkanutbrott i Indonesien under 2010, till exempel vulkanutbrottet vid Merapi som resulterade i 128 döda människor.

*Explosioner i Stockholm, 2010
Terrorhändelse i centrala Stockholm då en man sprängde sig till döds. Ett "klassiskt" fundamentalt Jihad.

*Situationen i Mellanöstern, hela jävla tiden
Ett flertal pågående politiska och militära konflikter, bland annat ockupationen av Irak, kriget mot terrorismen, konflikten mellan Libanon och Syrien, ett flertal krig mellan Israel och diverse arabstater, med mera, med mera, med mera.

*Upproren i arabvärlden, 2011
Folkliga uppror som rasar mot den sittande diktaturen, har skett i Tunisien, Egypten och Libyen.

*Tsunamin i Japan, 2011
Jordskalv som orsakar en tsunami drabbar Japan. Ca. 20 000 döda, plus kärnkraftolycka vid Fukushima.



Konspirationsteorierna haglar och det är upp till var och en att tro vad de vill.

Visst missbrukar vi vår jord med miljöförstöringar, koldioxidutsläpp och global uppvärmning. En höjning på två grader av jordens medeltemperatur skulle vara en större klimatförändring än vad människan upplevt de senaste 10 000 åren. Nutida klimatmodeller pekar mot att jordens medeltemperatur under det närmaste seklet kan öka med mellan 1,4 - 5,8 grader.

Men jag tror att jorden även har ett naturligt kretslopp. Vi människor kommer inte att leva för alltid, det gjorde inte dinosaurierna heller, men jordklotet finns kvar. Jag tror även att vi säkerligen speedar upp detta naturliga kretslopp genom att förstöra miljön, och då i synnerhet den globala uppvärmningen. 

Jag undrar hur man förklarar man plattektoniken och jordbävningar med människans koldioxidutsläpp? Hur plattorna rör sig beror på jordens flytande inre, inte på atmosfären. No?
Och vadå konspiration "supermåne"?

En bidragande faktor till att så många människor drabbas av naturkatastrofer (vad de nu än beror på) är hur vi valt att placera oss över jordklotet. Det lever flest människor vid kuststräckorna i världen, på grund av handelsmöjligheterna och fisket. När vi lever vid kustområdena utsätter vi oss också för fara, kika bara det levande exemplet Ill Nino i Sydamerika.

Vi bosätter oss också vid plattgränser där det är stor risk för vulkaner, som i Indonesien exempelvis. Efter ett utbrott flyttar folk tillbaka, trots riskerna, på grund av att jorden blir väldigt bördig efter ett vulkanutbrott.

Vi vet detta, ändå har vi inget alternativ. Jorden är överbefolkad även om jordytan inte är täckt av människor och det faktiskt finns resurser till alla. Problemet är var vi faktiskt kan bo och leva.
Det måste vara såhär, och av någon anledning ökar antalet naturkatastrofer.

Det enda vi kan göra är att ta ansvar, på alla plan.
Har funderat i ett par dagar varför i helvete Japan bygger 17 kärnkraftverk när de är medvetna om den höga riskfaktorn med detta i sitt land?! Snacka om att göra en naturkatastrof etter värre.

Sedan har vi det där problemet som kallas religion. Självklart behöver det inte vara något problem med religioner över huvud taget, men det känns extremt preskiberat att kriga och våldföra sig på varandra när man försöker missionera eller försvara det man tror på. Vi lever på 2000-talet.

Den där konspirationen om 2012 tror jag inte på.
Men det är ju definitivt någonting som händer där ute.

Kvinnlig omskärelse, en företeelse jag inte kan få ur skallen sedan jag kom hem från Gambia. Började läsa boken En blomma i Afrikas öken, skriven av Waris Dirie, och sträckläste den på under ett dygn efter det att jag kommit hem.

Boken är en självbiografi skriven av Waris, en somalisk kvinnlig nomad som blev omskuren när hon bara var fem år gammal och bortgift med en sextioårig man när hon var tolv år. Hon flydde från sin familj, vidare till London och bor nu i USA. Tydligen är boken numera även manus till filmen Desert Flower.

De flesta människor har uppfattningen att kvinnlig omskärelse i princip inte existerar längre, men sanningen är att det inte handlar om hundratals eller ens tusentals, utan om miljontals flickor som måste genomgå eller dör av denna tortyr. I ungefär hälften av Afrikas alla länder är 90 % av alla flickor omskurna, och detta innebär att ungefär 6000 flickor blir omskurna varje dag.

I boken berättar Waris om den dag då omskärerskan, en zigenarkvinna, kom till deras läger och skar av Waris könsdelar ute i skogen med ett slött och redan blodigt rakblad. Hon berättar även om sina infektioner, sina extremt kraftfulla menssmärtor (som orsakade att hon svimmade under menstruationerna), svårigheter att kissa då bara en droppe i taget kunde rinna ut, och givetvis den rent känslomässiga smärtan.



Återberättelse av Waris text, men i kortare drag:

"Hon stack ner sina långa fingrar i kappsäcken och fiskade upp ett trasigt rakblad. Hon undersökte det genom att vända det fram och tillbaka. Solen hade precis stigit upp, och det var tillräckligt ljust för att man skulle kunna se färger, men inte några detaljer. Men jag såg att den naggade rakbladskanten var täckt av intorkat blod. Hon spottade på rakbladet och torkade av det mot klänningstyget. Medan hon gned rent rakbladet, blev det alldeles mörkt för mig eftersom min mor band ett tygstycke runt ögonen på mig som en ögonbindel.
Innan jag visste ordet av började kvinnan skära av mig mina könsorgan. Jag hörde ljudet av ett slött rakblad såga fram och tillbaka genom huden. När jag tänker tillbaka kan jag inte fatta att detta verkligen hände mig. Det känns som om jag pratar om någon annan. Det finns ingen möjlighet i världen att jag kan beskriva hur det kändes. Det är som om någon skär genom köttet på dina lår eller hugger av dig en arm, förutom att det här är fråga om kroppens allra känsligaste delar. Jag intalade mig själv att ju mer jag rörde på mig desto längre skulle tortyren vara, men tyvärr började mina ben att skaka helt av sig själva. De skakade helt okontrollerat och jag bad till Gud att låta detta vara över, och det var det också eftersom jag svimmade.
När jag vaknade igen trodde jag att vi var färdiga, men det värsta hade bara börjat. Ögonbindeln hade tagits bort, och jag såg att "slaktarkvinnan" hade lagt upp en hög med taggar från ett akaciaträd. De använde hon till att sticka hål i skinnet på mig. Sedan petade hon in en kraftig vit tråd genom hålen för att sy ihop mig. Jag hade ingen känsel i benen, men smärtan mellan benen var så stark att jag bara ville dö. Jag kände hur jag svävade upp från marken, kretsade några meter ovanför och betraktade skådespeleriet uppifrån.
Från den stunden minns jag ingenting mer förren jag öppnade ögonen och kvinnan hade gått sin väg. De hade flyttat mig och jag låg på marken intill stenen. Mina ben var sammanbundna med tygremsor som var lindade från anklarna upp till höfterna för att jag inte skulle kunna röra mig. Jag såg mig om efter min mor, men hon hade också gått sin väg. Där låg jag alldeles ensam och undrade vad som skulle hända härnäst. Jag vände huvudet mot stenen. Den var genomdränkt av blod, som om ett djur hade slaktats där. Delar av mitt kött, mina könsorgan, låg där och torkade i solen.
Mitt på dagen när solen stod som högst kom de tillbaka och släpade in mig i en liten hydda som ställdes iordning under ett träd. Där skulle jag ensam få tillbringa de närmaste veckorna för att läka. Jag trodde att plågorna hade gått över ända tills jag behövde kissa. Då förstod jag min mors råd om att inte dricka för mycket mjölk eller vatten. Efter att ha väntat timmar var jag så kissnödig att jag trodde jag skulle dö, men med benen sammanbundna kunde jag inte röra mig. Om jag rörde mig kunde såret gå upp, och skulle såret gå upp skulle de bli tvugna att sy ihop mig igen. Och tro mig, det var det sista jag ville. När den första droppen kom, sved den lika starkt som om huden höll på att frätas sönder av syra. Sedan zigenarkvinnan hade sytt ihop mig fanns det bara ett litet, litet hål -ungefär lika stor diameter som ett tändstickhuvud - som öppning för menstruationsblod och urin. Det var en smart strategi för att se till att jag inte skulle kunna, eller vilja, ha sex förren jag var gift så att min man skulle vara säker på att få en oskuld. Medan urinen ansamlades i det blodiga såret och sakta sipprade ner längs benen och ut i sanden, en droppe i taget, gjorde det så fruktansvärt ont att jag inte stod ut.
Medan dagarna släpade sig fram och jag låg i min hydda blev såret infekterat och jag fick hög feber. Från och till förlorade jag medvetandet. Under en period var mitt sår så infekterat att jag inte kunde kissa över huvud taget. Under två veckor låg jag sådan i hyddan, men efter att ha fått komma hem igen fick jag ligga stilla med benen surrade i ytterligare en månad. När tygremsorna som hade hållit mina ben på plats togs bort, kunde jag återigen se på mig själv. Jag upptäckte en bit hud som var helt slät med undantag för ett ärr i mitten som såg ut som ett blixtlås. Och det blixtlåset var verkligen stängt. Mitt kön var förseglat likt en tegelmur som ingen man skulle kunna tränga igenom förren på bröllopsnatten, då min make måste skära upp mig med kniv.
Trots att jag hade fått smärtsamma sviter efter omskärelsen hade jag haft tur. Det kunde ha gått mycket sämre, som det ofta gjorde för andra flickor. På våra färder genom Somalia mötte vi andra familjer och jag lekte med deras döttrar. När vi besökte dem nästa gång, var flickorna försvunna. Ingen berättade sanningen om varför de var borta, ingen pratade om dem överhuvudtaget. De hade dött på grund av stympningen -genom förblödning, chock, infektioner eller stelkramp. Med tanke på under vilka omständigheter omskärelserna går till, är det knappast förvånande. Det är snarare förvånande att någon alls överlevde.
Min syster Halemo har jag bara vaga minnen av. Jag var ungefär tre år och minns att hon fortfarande fanns där, men en dag var hon bara borta. I vuxen ålder fick jag veta att när zigenarkvinnan skurit om henne så förblödde hon och dog.
När jag var tio år fick jag höra vad som hänt med min yngre kusin. Hon blev omskuren när hon var sex år, och efteråt kom en av hennes bröder för att bo i vår familj och han berättade vad som hade hänt. En kvinna hade kommit och omskurit henne, och efteråt hade man placerat henne i en likadan hydda som jag fick ligga i. Men hennes "sak", som han uttryckte det, hade börjat svullna och stanken från hyddan var outhärdlig. Nu förstår jag att stympningsproceduren ute i bushen utfördes under så ohygeniska förhållanden att såret blivit infekterat. Den hemska lukten var symptom på kallbrand. En morgon kom deras mor för att titta till sin dotter, och hon hittade den lilla flickan död, hennes kropp var alldeles kall och blå."


This planet looks so cute but it's cold.
Jag fick lära mig i Gambia att det bästa sättet att bli av med traditionen att omskära sina barn är att låta flickor gå i skolan, detta leder indirekt till att de oftast inte vill skära om sina barn i framtiden.
Vi bör hjälpas åt att sprida till andra människor hur vanligt förekommande detta är i Afrika, och även i vissa andra länder. Många är helt omedvetna om detta.

Ge en slant: http://www.unicef.se/stod-oss/gambia
Länkar till vettiga sidor och organisationer finns här: http://www.cirp.org/pages/female/
Kika även in på Amnesty's hemsida: http://www2.amnesty.se/krg.nsf/kvinnligkonsstympning




Flicka som stympas i Uganda.



Efter "slakten".



En sjuttonårig, omskuren och ihopsydd flicka efter att ha lyckats föda sitt första barn.


Intervju med Waris Dirie:

Detta inlägg har varit svårt att knåpa ihop, med risk för att vara både motsägelsefull och sakna tydliga riktlinjer vad beträffande mina åsikter i ämnet. Eftersom jag ofta ser baksidan av mina mynt kan jag ha svårt för att stämpla mina exakta åsikter inom vissa områden. Min ståndpunkt beträffande Rosa Bandet är nedanstående, men inte alltid fullt strikt. För att inte framstå som en hycklare nämner jag backsidorna av mina åsikter, därefter är det upp till den läsare som intresserar sig att välja sin personliga ståndpunkt.

Även om mitt inlägg ligger lite ur tid eftersom debatten pågått ett tag, så ber jag dig som läsare att ha överseende med att min blogg hade födelsedag för inte allt för länge sedan. Det är min ursäkt, och jag kommer att plita ner min åsikt trots allt.

Ingen har väl undgått det Rosa Bandet, men jag börjar ändock med lite bakgrundfakta.
Först och främst, det finns flertalet färgade band.

Det första band som lanserades var gult och symboliserade en spridning för ökad medvetenhet, likt ett kommunikationsmedel. Historien bakom detta var en amerikansk kvinna vid namn Penney Laingen, vars man under 1940-talet hölls som gisslan i Iran och Laingen under en period. Penney influerades starkt av en låttext, "Round her neck she wears a yellow ribbon", och fick därav idén att knyta gula band runt åtskilliga träd för att visa längtan efter sin man.

Under nittiotalet inspirerades AIDS-aktivister av bandets färdigheter som kommunikationsmedium och skapade därför ett rött band för att symbolisera bekämpningen av AIDS.

Det rosa bandet fick sin start 1991, då en kvinna vid namn Susan G. introducerade ett rosa band som gåva till de människor vilka hade deltagit i New York City Race. Bandet fick dock begränsad uppmärksamhet eftersom det var en så pass liten attiralj i ett viktigt arrangemang. År 1992 fick chefredaktören för en amerikansk hälsotidning, Alexandra Penney, tillsammans med en gästredaktör vid namn Estee Lauder, idén att tillverka ett band och övertalade kosmetikajättarna i New York att dela ut detta band till deras kunder. Efter en tid kom dessa båda kvinnor i kontakt med en 68-årig dam som arbetat med att bekämpa bröstcancer. Hennes namn var Charlotte Hayley, och vid detta tillfälle tillverkade hon själv persikofärgade band som hon sålde tillsammans med ett kort vars text var en uppmaning till att öka medvetenheten om cancer. Penney och Lauder ville arbeta tillsammans med Hayley, men Hayley själv tog avstånd från ett samarbete med motiveringen att de båda kvinnorna var för kommersiellt inriktade. Först efter detta inträffande fick Penney och Lauders band en etablerad färg, rosa, och blev med tiden en internationellt erkänd symbol för ökad medvetenhet om bröstcancer.
Idag lanserar över femton länder Rosa Band, ett flertal aktiviteter och dagar tillägnas enbart Rosa Bandet, även flertalet produkter (såsom Bröstcancerfrimärket och Bröstcancermyntet) är tillägnat Rosa Bandet.

Och nu till min synpunkt på Rosa Bandet;

För det första är det både sorgligt och patetiskt att Rosa Bandets syfte fick stå i skymundan så snart bandet blivit etablerat och istället kom att bli ett klassiskt könskrig. Jämställdhet i all ära, men vi lever i ett extremt könslåst samhälle vilket enbart tycks driva de två könen från varandra istället för att främja det samarbete vi i grund och botten vill utveckla. Folk diskuterar de cancersjuka män som får stå i skymundan, vilken typ av cancer som bör anses vara viktigast, samt vilka människor som blir diskriminerade av det Rosa Bandet.

"Prostatacancer är dödligare än bröstcancer, men å andra sidan kan även män drabbas av bröstcancer, och varför i hela friden har inte det Blå Bandet fått likvärdig uppmärksamhet?" Frågan är om vi inte tar cancerfrågan och Rosa Bandets syfte ur fokus genom denna debatt, men i ärlighetens namn förvånar mig diskussionernas framgång föga. Här bör även nämnas att det Rosa Bandet fick sitt stora genomslag på grund av att kvinnliga privatpersoner själva drivit och arbetat genom bandets framgång. Det vill säga; ingen har haft för avsikt att diskriminera någon man eller någon cancersjukdom.

Tråkigt nog är det inte enbart denna debatt som flyttar fokus från sjukdomen bandet har för mening att handla kring. Även det stora, kommersiella jippot kring detta rosa band drar fokus från bandets egentliga syfte. En kampanj med uttalat gott syfte har väldigt lätt för att tränga igenom alla våra motsättningar för kommersiella budskap. I själva verket är Rosa Bandet-jippots egna infallsvinkel till ökad medvetenhet om bröstcancer rent ut sagt skrämmande. Hur ökar man medvetenheten om cancer genom rosa hårband, rosa Kellogspaket och rosa morötter? Det mest skrämmande i hela det kommersiella systemet är exempelvis bilder på kända kvinnor som tar sig själva på brösten i syfte att sälja dessa Rosa Band. Varför inte lansera media i stil med sörjande människor vid en grav, en döende kvinna i en sjukhussäng eller barn som förlorat sin mor? Sex säljer uppenbarligen bättre än sjukdom, liv och död, tragik, smärta, sorg och misär. Frågan är om i-länderna fått för mycket av det sistnämnda på sina axlar. Alla vill ha pengar av oss för att bekämpa världens problem. Om så är fallet bör även sex vara relativt förlegat i det kommersiella syftet.

Nu är kampen mot bröstcancer så pass kommersiellt inriktad att reklamen om det Rosa Bandet riskerar att bli rent av förnedrande mot den som är sjuk. Sex säljer, det hela ter sig ytligt och glättigt. Hur man på dethär sättet ökar medvetenhet kring cancer är högst ofattbart. Frågan är om kampanjen förvandlats till en del av problemet istället för en del av lösningen?

Dethär är ett kommersiellt jippo och bandet en statussymbol. Ett litet käckt band som både stillar vår hunger som konsumenter och dessutom blir ett substitut för verklig förändring av problemet. Rosa bandet stillar ditt samvete, utan att du behöver skaffa dig insikt i ämnet. Köper du inget Rosa Band är du däremot en samvetslös tyrann. Analysera inte frågan vidare, var en god konsument och ställ inga frågor! Låt istället det Rosa Bandet bli ett moraliskt alibi.

Missförstå mig rätt -jag är inte alls emot idén om det Rosa Bandet eller Rosa Bandet i sig. Jag känner däremot avsmak för vad det lilla bandet har skapat för syn på cancer. All fokus har riktats på din sociala status som bärare av det Rosa Bandet, och garantin för att detta band gör dig till en godhjärtad människa.

Sanningen är att endast en tredjedel av de insamlade Rosa Bandet-pengarna går till bröstcancerforskning, resterande inkomst läggs på insamlings -och administrationskostnader. Dessutom särredovisas inte inkomsterna för Rosa Bandet av Cancerfonden, eftersom detta ingår i deras summerade inkomst. Därför kommer du som konsument omöjligen få veta vad dina pengar används till. Cancerfondens kommunikationschef Marie Hammargren motiverar detta med risken för konkurrens. I och med detta uttalande bör du som konsument även ifrågasätta vilken vikt Rosa Bandet egentligen lägger vid just cancerfrågan. Lägg även till butikernas vinning i hela jippot som grädde på moset.

Kritiken växer ständigt mot den tilltagande kommersialiseringen och informationsbristen, inte minst från Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, dvs. de drabbades egen organisation. BRO säljer sedan 1994 ett eget band där man även får med en informationsbroschyr om vikten av att undersöka sina bröst.

Rosa Bandet skall nu granskas av en redovisningsbyrå. Minst 75 procent av de insamlade pengarna måste gå till det uttalade ändamålet.

All den forskning som genomförs och alla de framsteg som kommer därav bör självfallet prisas, och det beträffar alla typer av cancer. Självklart skall dessa framsteg få fortgå. Därför uppmanar jag dig som läsare att ignorera Rosa Bandet-jippot, vägra en rosa trofé och istället skänka din tjuga direkt till Cancerfonden: https://www.cancerfonden.se/templates/SendGift.aspx?id=1011&showinfo=false

Eller varför inte göra en insats och skänka ett par hundralappar, kanske rent av att engagera dig i cancerfrågan?

Som avslut på mitt inlägg om Rosa Bandet vill jag trots allt redovisa mina meningsskiljaktigheter.

För det första; Hur mycket jag än vill klaga på de stora administrationskostnaderna Rosa Bandet använder dina skänkta pengar till, så måste jag ifrågasätta hur mycket av min gåva direkt till Cancerfonden som kommer användas till liknande syften.

För det andra; Är det enbart negativt att Rosa Bandet blivit en konsumtionsvara, eller är det tvärt om ett bra sätt att sprida bandet? Kanske är det så att vi behöver insamlingar och galor för att över huvud taget lyfta ett finger för cancerdrabbade och andra utsatta individer.

Låt mig avsluta på följande vis; Den dagen det blå bandet och det röda bandet går samma öde till mötes kan vi låta det glida ner i jackfickan istället för att fästa det utanpå. När människor inte längre frågar varför det sitter ett rött band på våra kläder har vi förhoppningsvis nått målet.

Alla mynt har två sidor, men det är endast möjligt att följa en ovansida i taget.

Huvudsakliga källor:

* www.wikipedia.org
* Media
* Vissa privatpersoners åsikter
* Egna åsikter baserade på ovandstående

Efter att ha läst både suspekta och rent usla råd i diverse bloggar och frågespalter, till människor som lider av avund och svartsjuka, så skrev jag ett blogginlägg om ämnet. Enjoy.

För det första måste vi skilja på begreppen. Dessa känslor är närliggande och går ibland hand i hand, men dyker oftast upp i olika situationer.

Svartsjuka är en känsla som innebär oro och ångest för en rival. Känslan uppstår i synnerhet inom förhållanden, men även i relationer till andra människor. Svartsjuka är ofta riktad mot en annan person, och handlar relativt ofta om rent dysfunktionella fantasier om en utomstående rival till relationen. Människan som upplever svartsjuka känner oro och/eller rädsla, samt betraktar ofta sig själv som förlorare redan innan en konflikt uppstått.

Avund är en känsla av olust över att inte vara delaktig i en annan persons framgångar eller förmåner.

Avundsjuka kan uppstå då vi möter en person som vi anser vara mer lyckligt lottade än vad vi själva är. Personen kanske har en högre lön, ett bättre arbete, en vacker partner eller en bra bil.

Ofta är maktlöshet en mycket vanlig följdkänsla av både avund och svartsjuka. Varje människa känner dessutom igen sig på beskrivningarna eftersom detta är högst naturliga känslor. Var och en av oss har känt både svartsjuka och avund, i olika starka proportioner. Ingen förskonas från dessa känslor, men vissa av oss har mer distans till våra känslor och kan hantera dem på ett konstruktivt vis.

Även djur visar upp tydliga tecken på svartsjuka.

Till exempel i de vilda djurens vardag kan man iaktta hur hannarna bevakar och försvarar flockens honor mot eventuella rivaler.

Dessutom är det en vanlig företeelse att husdjur uppvisar svartsjuka då dennes ägare visar ett annat djur uppmärksamhet.

Det är heller inte ovanligt att både hundar och katter visar tydliga tecken på svartsjuka om deras ägare får barn.

Nästan alla känslor beror på andra känslor eller föreställningar.

Först och främst

- det är den sekundära känslan vi själva upplever som tydligast, men vi har alltid upplevt en primär känsla innan den "huvudsakliga" känslan bryter in. Den primära känslan har vi nästan aldrig hunnit ägna någon uppmärksamhet eftersom den oftast väldigt snabbt övergår till en mer handgriplig, sekundär känsla. Det är den sekundära känslan vi personligen oftast fokuserar mest på, eftersom denna gärna upplevs som kraftigare eller starkare.

Som allting annat har svartsjuka och avund sina byggstenar. I detta fall beror känslorna på låg självkänsla och lågt självförtroende, dålig självtillit och/eller en känsla av äganderätt på en person eller ett föremål.

Många forskare inom ämnet anser att framför allt svartsjuka har sina grundstenar i barndomen. Om ett barn inte får tillräcklig uppmärksamhet och därav känner sig förbikommen och sedan utvecklar en känsla av mindervärdeskomplex, kan detta leda till svartsjuka och avund.

Själv ställer jag mig skeptisk till sistnämnt ovanstående påstående.

Det beror inte på din vän/partner att du känner svartsjuka.

Känslan är någonting som du själv upplever, och det är därmed du som måste ta ansvaret för den. Att anklaga och/eller bli kontrollerande och dominerande hjälper ingen. Det enda sådant beteende leder till är att du själv förstör personens möjligheter att kunna respektera och älska dig. Kärleken eller vänskapen blir istället en maktkamp som sannolikt leder till att du blir lämnad och övergiven.

Svartsjuka utvecklas oftast inte till ett problem enbart för personen som i fråga upplever känslan, utan även för den eller de personer svartsjukan är riktad mot och därmed drabbar samt involverar.

Ömsesidigt förtroende är en grundpelare i alla relationer, men svartsjuka behöver inte alls ha att göra med ett bristande förtroende för din vän eller din partner. Det kan tvärt om handla om ett bristande förtroende gentemot dig själv. Till exempel; Skulle du själv kunna vara otrogen mot din partner? Då är det möjligt att du föreställer dig din partner ha samma känsla eller värdering.

Självklart kan avsaknaden av förtroende för vännen/partnern även bero på, som innan sagt, låg självkänsla/självförtroende.

Vad kan du göra åt din svartsjuka?

Det första steget är att inse vikten av dina egna känslor, samt vad de beror på. Att skylla dina känslor och ett eventuellt beteende på en vän eller en partner fungerar helt enkelt inte.

Börja därefter arbeta med problemet som frambringat svartsjukan.

Lider du exempelvis av dålig självkänsla och/eller dåligt självförtroende, så börja i den änden genom att vara kompetent. Är du kompetent kommer du på automatik stärka din självkänsla/självförtroende.

Fundera på vad du är bra på, vad du blir glad av att göra och vad som får dig att känna dig stark. Genomför det du tänker på.

Du kan även vara kompetent genom att vara modig. Genomför någonting som skrämmer dig eller som du upplever vara en svårighet för dig. Lägg ribban på en låg nivå, och upplev känslan av att ha lyckats efter genomförandet. Se det som en utmaning och beröm dig själv! Det kommer garanterat att stärka dig.

För många kan även de klassiska knepen med affirmationer hjälpa en låg självkänsla/självförtroende betydligt.

Var även noggrann med att inte be din partner eller din vän om för mycket bekräftelse. Visst kan det vara nyttigt att tala ut om sina känslor och problem, men kom ihåg att detta inte är någonting som varken vänner eller partners ska ta ansvar för. Denna bekräftelse ska du istället kunna ge till dig själv. Andras bekräftelse kommer förmodligen inte att stärka dig nämnvärt, det kan istället sannolikt bli ett beroende för dig.

Om problemen beror på din känsla/uppfattning av äganderätt, så vänd på steken. Hur glad blir du själv om någon försöker styra dig och anser sig själv vara din rättmätige ägare?

Kom ihåg; Man äger aldrig någon, man förtjänar dem.

Gläds åt personen eller personerna du älskar, de finns som en bonus i ditt liv. Ta ingen för givet, vårda din relation till dem istället och upplev glädjen de för med sig.

Ett exempel på när både äganderätt och låg självkänsla kan bli sammansvetsade är svartsjukan på en partners eventuellt tidigare relationer, som bildar en slags retroaktiv svartsjuka.

Här är det av vikt att inse att personen man har ett förhållande med, faktiskt har valt dig som partner.

Det måste även till en acceptans för partnerns liv innan denne träffade just dig.

Ibland kan man faktiskt även känna en glädje över att partnern fått vara tillfreds och lycklig även innan han mötte dig. Försök till att börja med uppleva denna tanke inne i huvudet. Tankar och känslor påverkar nämligen varandra.

Du kan även vända på svartsjukesteken genom att mentalt tacka din partners före detta, eftersom det var han eller hon som lärde och utvecklade din partner till det han är och kan idag.

[Ja, även på det sexuella planet.]

Är svartsjuka någon gång positivt?

Vissa människor blir besvikna om vänner eller partners inte uppvisar svartsjuka eller avundsjuka någon gång ibland, eller i vissa fall ofta. Detta handlar om precis samma sak, nämligen brist på självkänsla och självförtroende hos personen som är besviken på avsaknaden av svartsjuka. En person som tänker och/eller känner på det viset är ute efter bekräftelse, ingenting annat. Svartsjuka är inte kärlek.

Och tillsist;

Om svartsjukan visar sig vara grundad på en verklig händelse, så är det ditt ansvar att ta dig ur situationen. Du förtjänar mer än att bli sviken, lurad och sårad. Tillåt dig själv att känna dig svartsjuk då du verkligen har grund för det. Därefter gäller det att inte låta sig själv dra alla människor över samma kam.

Tillbaka till avund!

Är avund någon gång positivt?

Ja, faktiskt. Även om avund är en stark känsla som oftast upplevs som låg och negativ, så bör den absolut inte stå med bland Bibelns sju dödssynder, vilket det gör.

Man brukar skilja på en svart avund och en vit avund. Den svarta avunden handlar om ren missunnsamhet där vi inte vill att en person ska gynnas av sina framgångar. Den vita avunden, däremot, sporrar oss till större insatser och framgång. 
En person som vill utnyttja avunden på detta sätt måste vara mycket systematisk och inte tappa fattningen över sina känslor. För att göra detta måste du först acceptera din avundsjuka som en naturlig känsla, något annat är slöseri med tid eftersom det alltid kommer existera människor som har det bättre ställt än vad du själv har. Fråga dig sedan helt ärligt vad personen du är avundsjuk på har fått offra för att nå det han eller hon har. Här kommer du att upptäcka en delvis negativ bismak hos personen du är avundsjuk på. Överväg sedan om du kan och framför allt om du fortfarande vill nå samma resultat. Om svaret är jakande, planera din strävan och låt dig sporras! Tänk på att klappa dig själv på axeln, beröm dig själv och vårda dina starka sidor. Screw the tall poppies syndrome!

Ibland kan känslan av svartsjuka och avund upplevas som mycket plötsliga känslor, och behöver inte alls ha någon grund.

Vad göra?

Försök att distrahera dig själv och föd inte dessa tankar och känslor genom att spinna vidare på dem i en lång tankekedja. Att distrahera sig är ett bra sätt att inte övermannas av ångest och andra obehagliga, starka känslor.

Fysisk aktivitet är ett mycket bra exempel, eftersom motion utlöser endorfiner. Det behöver inte vara något extremsportande; gå till exempel en promenad för att varva ner!

Skriv även en lista på saker som får dig att slappna av och släppa negativa tankar.

Vad har du för intressen? Använd dig av dem.

Vilka vänner är roliga att umgås med? Umgås med dem.

Vad får dig att slappna av både fysiskt och psykiskt? Genomför det.

Leder ditt svartsjuka/avundsjuka beteende till extremer, (fysisk/psykisk terror mot en person eller personlig depression och/eller självmordtankar), är det din skyldighet att söka hjälp för beteendet.

Har ditt beteende även tvångsmässiga inslag så har kognitiv beteendeterapi ett mycket gott behandlingsresultat.

Vissa hävdar även att SSRI-preparat kan hjälpa. Jag är ingen psykoterapeut eller läkare, men hävdar ändå att i ett första läge först och främst använda sig av färdigheter och konkreta uppgifter med hjälp av en terapeut. En låg självkänsla går inte bota genom medicinering.
Finns ingen annan utväg; använd ett läkemedel utöver din färdighetsträning.

Utvägar finns inom det mesta!

Och som avslut;

Den självmedvetne uppnår alltid mer än den som är försagd!

Sagt om svartsjuka:

"Svartsjukan föds alltid samtidigt
med kärleken, men den dör inte
alltid samtidigt med den".
La Rochefoucauld

Sagt om avund:

"Avundas aldrig någon hans sken av lycka. Du känner inte hans hemliga sorger."

Francis Bacon








Huvudsakliga källor:
* Ord och erfarenhet från kloka människor
* Egen tankeverksamhet och erfarenhet
* Viss media

I onsdags (12/11) sände TV3's Insider ett reportage om sadistiska och sexuella övergrepp på djur. Programmet tar här upp en viktig fråga, men debatten den skapar går tillbaka minst ett årtionde.

Zoofiler som praktiserar sin läggning påstår att sex över artgränserna inte skadar några djur. Ska debatten mot detta påstående gå framåt bör den läggas på samma nivå. Att dra så tydliga jämförelser mellan sadism och tidelag, (eller helt enkelt påstå att det har samma innebörd), som Insider gjort i sitt reportage leder till att de gör bort sig i frågan. Till trots att programmet handlade både om sadism, djurplågeri och tidelag.

Låt oss klargöra; Djurplågeri och sadism mot djur faller under Djurskyddslagstifningen och ger fängelse i upp till två år. Tidelag som påstås icke skadligt för djuret finns ingen lagstiftning emot eftersom lagen togs ur bruk år 1944, samma år då homosexualitet inte längre innebar lagbrott. På den sistnämnda punkten, (att Sverige avkriminaliserat tidelag), finns bristfälligheten. Vi icke-zoofiler kan enbart tillförlita oss på zoofilernas uttalanden om vad djuren har njutit eller inte njutit sexuellt av. Zoofiler påstår samtidigt att de älskar djur och aldrig skulle skada dem.

Det finns en rad olika aspekter som det bör ges mer insyn angående detta.

Vi vet i mångt alldeles för lite om hur tidelag påverkar djur i dagens läge, på grund av att djur inte talar det mänskliga språket. Dessutom kan vi inte kategorisera djur som en och samma art, då det existerar stora artskillnader dem emellan. Ännu en aspekt är att varje djur, oavsett artgrupp, är en individ. De är begåvade med personligheter, reaktionsmönster och tankeverksamhet likt alla levande individer.

Summan av kardemumman; Det kommer alltid att finnas utrymme för misstolkningar både mellan djurarter och även mellan individer.

Det finns ett par dokumenterade fall där djur själva sökt sexuell kontakt med människor. Människan har som skyldighet att ifrågasätta varför dessa dokumenterade fall existerar. Att tolka detta beteende som att djuret har ett sexuellt intresse kan i högsta grad vara både farligt och enfaldigt.

"Djur gör ingenting som de inte själv vill", är inget argument.

Vi kan ta djurarten hund som exempel.
Hundar är flockdjur, där varje hund har sin plats i rangordningen. Flockbeteendet hos hundar visar sig ofta i ett sexuellt beteende från en mänsklig betraktares synvinkel. Detta beteende handlar emellertid inte alltid om parning, utan om hundarnas sätt att visa dominans över en annan flockmedlem av lägre rang. Ett exempel på detta är hundvalpar som inte uppnått könsmogen ålder, och trots detta betäcker kullsyskon eller andra hundar för att visa sin position i flocken. Denna lära ingår i kynologin (läran om hunden) och även de flesta som har insyn i hundens flockbeteende vittnar om detta. Låt oss nu lägga till en person som är sexuellt attraherad av just en hund. Denne någon drivs av sin egen sexuella vilja i fråga då denne ska tolka hundens vilja, samt är troligtvis inte medveten om att en hund som frivilligt betäcker en människa visar sin dominans över denne.
Drar någon skada av detta? Ägaren kan få problem med sin hund om hunden anser sig vara av högre rang än människan. Hunden kan bli svårkontrollerad, dominant och även osäker.
I de fall då en man har sex med en tik, (eller anal penetration på en hanhund, för all del), finns även här samma beteendemönster hos hunden. Hunden kan tillåta mannen en penetration på grund av att den anser mannen stå högre i rangordningen än vad den själv gör, vilket inte innebär en sexuell njutning från hundens sida, tvärt om. Dessutom har en hund förmågan att "stänga av" obehagliga känslor och mentalt försöka fly situationen utan att detta är märkbart fysisk. Detta kan självfallet tolkas som att "hunden vill" av zoofilen.
En hund som blivit utsatt för tidelag kan bland annat bli orolig och nervös i lynnet, samt få en hukande gång. Frågan är hur hunden ska kunna föra sin talan i rättssak, då ägaren kan förklara beteendet med hundens personlighet eller andra erfarenheter som inte har med ägaren att göra. Om ägaren, (eller förövaren), över huvud taget blir anmäld, vilket är osannolikt.

Många människor anser att djur inte kan ta skada av mänsklig penetration om djuret i fråga har ett tillräckligt stort könsorgan för att skador inte möjligen ska kunna uppstå. Detta innebär inte på något sätt att djuret i fråga ej kan känna obehag, fysiskt som psykiskt.

Här använder vi oss av djurarten häst som exempel.
Hästen används idag som sällskapsdjur, hobbyverksamhet, tävling och utställning. Detta sätter högra krav på hur hästen uppfostras. En väluppfostrad häst ska vara hanterbar både då man inseminerar, tar temp, vid gynekologiska undersökningar, med mera. Även hästar har individuella personligheter -vissa individer bryr sig inte märkbart om hanteringen och andra individer kan försöka sparka, vilken det sistnämnda brukar benämnas som en ouppfostrad häst och därför arbetas beteendet bort. Gemensamt för de flesta hästar är att de inte uppskattar behandlingen trots att de oftast står still. Hästar talar till störst del med sin kropp och kroppsdelar som då används flitigt är svans och öron, vilket är kroppsdelar som människan inte använder sig av i sitt språk.
Dessa aspekter leder till väldiga missförstånd då sexuella handlingar gentemot hästar utförs av en människa.
En häst får inte fysiska skador vid penetration av ett mänskligt könsorgan, men detta innebär inte att djuret njuter av behandlingen. Att dessa djur har stora könsorgan innebär inte heller att de saknar känsel.
Ännu en aspekt är att även hästar har sexuella förspel innan parning, vilket inte på något sätt liknar de förspel vi människor kan använda oss av.
Vissa hästar får ändrat beteendemönster efter att de blivit utsatta för tidelag, men de flesta hästar visar inte detta utåt då de är uppfostrade att acceptera behandlingen utan synliga reaktioner.

Borde man då kriminalisera att ta tempen på en sjuk häst, samtidigt som tidelag kriminaliseras? Självklart inte, att förvissa sig om hästen har feber eller ej gynnar i slutänden hästens välmående. Däremot är det en stor möjlighet att tidelag enbart gynnar människan som utför handlingen.
Att just hästar är djur som ofta blir utsatta för tidelag beror till stor del på att denna djurart i de allra flesta fall inte ingår i en produktionsverksamhet på samma sätt som andra kreatur. Kreatur som exempelvis kor och grisar uppfostras inte på samma sätt och är därför inte lika lättåtkomliga för tidelagsutövare som en häst är. (Det finns även möjlighet att det existerar fler människor med sexuellt intresse för hästar, än vad det finns människor med sexuellt intresse för grisar och kor. Men faktum kvarstår.)

Nu är jag inte tappad bakom flötet och är väl medveten om att mina exempel inte är de enda tillvägagångssätten vid tidelagsutövning. Således är de exempel på hur missförstånden kan flöda mellan olika arter.

Att alltid beräkna djurets individuella färdigheter, dess färdigheter som art, dess språk/sätt att förmedla sig, dess uppfostran av människan, samt även zoofilens vilja och hur denne delvis utefter sin personliga sexualitet ofta feltolkar djurets vilja, är en grundläggande aspekt som lagboken och regeringen vänt ryggen.

Sverige strävar efter så liberala lagar som möjligt. Att det inte existerar någon lag mot tidelag beror på regeringens rädsla för att fördöma någons sexualitet, i dethär fallet zoofiler. Att beröva en människa dess sexuella önskningar anses ofta inhumant mot personen i fråga.

Dessutom är Sverige ett ledande land vad gällande exporten av djurpornografi. Att denna företeelse inte är ett lagbrott beror på Sveriges tryckfrihetslag, (samt bloggens ovanstående text). Angående tryckfrihetslagen -är det inte ett brott mot lagen att trycka, filma och sprida barnpornografiskt material?

Den sexuella läggningen pedofili anses inte moraliskt rättfärdigat vare sig på grund av tryckfrihetslagen, att det skulle vara inhumant att beröva en människa möjligheten att praktisera en sexuell läggning, eller uttalanden som "Jag älskar dethär barnet".

Expressen publicerade en artikel den fjortonde september 2006. Artikeln handlade om djurbordeller i Danmark. Efter deras publicering har det varit tyst om ämnet.

(Vet någon om detta utvecklats åt än det enda, än det andra hållet -skriv gärna!)

Problemet är att Sverige har samma lagar som Danmark angående tidelag.

Sverige kriminaliserade prostitution, (gällande människor), år 1999. Trots detta är det oklart om djurbordellerna kan förekomma även här i Sverige. Danmark har inget förbud mot prostitution, och där har vi skiljaktigheten mellan Sveriges och Danmarks lagstiftning i ämnet.

Däremot står det inte uttryckligen i lagen att djur inte får säljas i sexuella syften.

Opinionsbildningarna som strider mot tidelag blir allt färre eftersom Sveriges befolkning väljer att lita på utövarnas påståenden om att handlingarna inte skadar djuren. Dessutom ökar företeelsen markant i och med denna ståndpunkt. Många människor anser inte att tidelag är ett samhällsproblem på grund av ett de har en stor avsaknad fakta och erfarenhet i ämnet.

Personer som strider för zoofilernas rättighet att utöva sin sexuella läggning, jämför ofta tidelag med homosexualitet, vilket inte på något vis är att betraktas som en objektiv infallsvinkel.

Homosexuella människor utövar för det första inte sin homosexuella läggning över artgränsen, (om de inte även är zoofiler). För det andra har ett homosexuellt par gåvan att tala samma språk, kunna meddela sig om hur de känner, vad de tycker om och hur de vill bli behandlade.

Visst kan det vara fallet på så vis att djur faktiskt kan uppleva sexuell njutning tillsammans med en människa, men det finns inga klara bevis på att detta påstående stämmer. Vilket i sin tur innebär att vi har en skyldighet att skydda djuren mot denna behandling.

Om det existerar fall där djur av fri vilja och i ett sexuellt syfte utför sexuella handlingar med en människa, så gynnar dessa fall även motsatsen, (att djur som inte uppskattar tidelagshandlingar fortsätter bli utsatta för behandlingen). Detta på grund av att det inte förekommer någon lag mot tidelag, samt att i de fall djuret ej upplever handlingen som någonting positivt inte är i stånd att kunna föra sin talan.

Lagen är en snårig tolkningsfråga, där det sällan finns klara bevis på hur djuren upplevt denna behandling. Bevis kan nästan aldrig framläggas på grund av att djur och människors språkskillnader.

På bland annat svenska djurporr-sajter används bristen på lagstiftning som marknadsföring.

I våras väckte Jordbruksminister Eskil Erlandsson stor uppmmärksamhet då han från riksdagens talarstol avfärdade ett förbud mot tidelag med följande argument;
- "Ska det vara tillåtet att smeka en tik på spenarna av kärlek, eller ska det räknas som sexuellt utnyttjande?"

Nu har emellertid Erlandsson lovat oss en lagändring som innebär att tidelag blir en brottshandling.

Detta har vi dock hört tidigare från regeringen, ett flertal gånger, utan att lovorden har gett resultat!

De senaste tio åren har 14 motioner om förbud lagts - alla har avvisats.

Frågan bör diskuteras och företeelsen tidelag bör kriminaliseras, åtminstone tills det ligger klara bevis på bordet där det tydligt framgår att alla djur njuter av sexuella handlingar över artgränserna.

Låt oss tillvarata djurens intressen, istället för att blåögt förlita oss på tidelagsutövarnas lovord!