Breathe in, live out! ☮

Kvinnlig omskärelse, en företeelse jag inte kan få ur skallen sedan jag kom hem från Gambia. Började läsa boken En blomma i Afrikas öken, skriven av Waris Dirie, och sträckläste den på under ett dygn efter det att jag kommit hem.

Boken är en självbiografi skriven av Waris, en somalisk kvinnlig nomad som blev omskuren när hon bara var fem år gammal och bortgift med en sextioårig man när hon var tolv år. Hon flydde från sin familj, vidare till London och bor nu i USA. Tydligen är boken numera även manus till filmen Desert Flower.

De flesta människor har uppfattningen att kvinnlig omskärelse i princip inte existerar längre, men sanningen är att det inte handlar om hundratals eller ens tusentals, utan om miljontals flickor som måste genomgå eller dör av denna tortyr. I ungefär hälften av Afrikas alla länder är 90 % av alla flickor omskurna, och detta innebär att ungefär 6000 flickor blir omskurna varje dag.

I boken berättar Waris om den dag då omskärerskan, en zigenarkvinna, kom till deras läger och skar av Waris könsdelar ute i skogen med ett slött och redan blodigt rakblad. Hon berättar även om sina infektioner, sina extremt kraftfulla menssmärtor (som orsakade att hon svimmade under menstruationerna), svårigheter att kissa då bara en droppe i taget kunde rinna ut, och givetvis den rent känslomässiga smärtan.



Återberättelse av Waris text, men i kortare drag:

"Hon stack ner sina långa fingrar i kappsäcken och fiskade upp ett trasigt rakblad. Hon undersökte det genom att vända det fram och tillbaka. Solen hade precis stigit upp, och det var tillräckligt ljust för att man skulle kunna se färger, men inte några detaljer. Men jag såg att den naggade rakbladskanten var täckt av intorkat blod. Hon spottade på rakbladet och torkade av det mot klänningstyget. Medan hon gned rent rakbladet, blev det alldeles mörkt för mig eftersom min mor band ett tygstycke runt ögonen på mig som en ögonbindel.
Innan jag visste ordet av började kvinnan skära av mig mina könsorgan. Jag hörde ljudet av ett slött rakblad såga fram och tillbaka genom huden. När jag tänker tillbaka kan jag inte fatta att detta verkligen hände mig. Det känns som om jag pratar om någon annan. Det finns ingen möjlighet i världen att jag kan beskriva hur det kändes. Det är som om någon skär genom köttet på dina lår eller hugger av dig en arm, förutom att det här är fråga om kroppens allra känsligaste delar. Jag intalade mig själv att ju mer jag rörde på mig desto längre skulle tortyren vara, men tyvärr började mina ben att skaka helt av sig själva. De skakade helt okontrollerat och jag bad till Gud att låta detta vara över, och det var det också eftersom jag svimmade.
När jag vaknade igen trodde jag att vi var färdiga, men det värsta hade bara börjat. Ögonbindeln hade tagits bort, och jag såg att "slaktarkvinnan" hade lagt upp en hög med taggar från ett akaciaträd. De använde hon till att sticka hål i skinnet på mig. Sedan petade hon in en kraftig vit tråd genom hålen för att sy ihop mig. Jag hade ingen känsel i benen, men smärtan mellan benen var så stark att jag bara ville dö. Jag kände hur jag svävade upp från marken, kretsade några meter ovanför och betraktade skådespeleriet uppifrån.
Från den stunden minns jag ingenting mer förren jag öppnade ögonen och kvinnan hade gått sin väg. De hade flyttat mig och jag låg på marken intill stenen. Mina ben var sammanbundna med tygremsor som var lindade från anklarna upp till höfterna för att jag inte skulle kunna röra mig. Jag såg mig om efter min mor, men hon hade också gått sin väg. Där låg jag alldeles ensam och undrade vad som skulle hända härnäst. Jag vände huvudet mot stenen. Den var genomdränkt av blod, som om ett djur hade slaktats där. Delar av mitt kött, mina könsorgan, låg där och torkade i solen.
Mitt på dagen när solen stod som högst kom de tillbaka och släpade in mig i en liten hydda som ställdes iordning under ett träd. Där skulle jag ensam få tillbringa de närmaste veckorna för att läka. Jag trodde att plågorna hade gått över ända tills jag behövde kissa. Då förstod jag min mors råd om att inte dricka för mycket mjölk eller vatten. Efter att ha väntat timmar var jag så kissnödig att jag trodde jag skulle dö, men med benen sammanbundna kunde jag inte röra mig. Om jag rörde mig kunde såret gå upp, och skulle såret gå upp skulle de bli tvugna att sy ihop mig igen. Och tro mig, det var det sista jag ville. När den första droppen kom, sved den lika starkt som om huden höll på att frätas sönder av syra. Sedan zigenarkvinnan hade sytt ihop mig fanns det bara ett litet, litet hål -ungefär lika stor diameter som ett tändstickhuvud - som öppning för menstruationsblod och urin. Det var en smart strategi för att se till att jag inte skulle kunna, eller vilja, ha sex förren jag var gift så att min man skulle vara säker på att få en oskuld. Medan urinen ansamlades i det blodiga såret och sakta sipprade ner längs benen och ut i sanden, en droppe i taget, gjorde det så fruktansvärt ont att jag inte stod ut.
Medan dagarna släpade sig fram och jag låg i min hydda blev såret infekterat och jag fick hög feber. Från och till förlorade jag medvetandet. Under en period var mitt sår så infekterat att jag inte kunde kissa över huvud taget. Under två veckor låg jag sådan i hyddan, men efter att ha fått komma hem igen fick jag ligga stilla med benen surrade i ytterligare en månad. När tygremsorna som hade hållit mina ben på plats togs bort, kunde jag återigen se på mig själv. Jag upptäckte en bit hud som var helt slät med undantag för ett ärr i mitten som såg ut som ett blixtlås. Och det blixtlåset var verkligen stängt. Mitt kön var förseglat likt en tegelmur som ingen man skulle kunna tränga igenom förren på bröllopsnatten, då min make måste skära upp mig med kniv.
Trots att jag hade fått smärtsamma sviter efter omskärelsen hade jag haft tur. Det kunde ha gått mycket sämre, som det ofta gjorde för andra flickor. På våra färder genom Somalia mötte vi andra familjer och jag lekte med deras döttrar. När vi besökte dem nästa gång, var flickorna försvunna. Ingen berättade sanningen om varför de var borta, ingen pratade om dem överhuvudtaget. De hade dött på grund av stympningen -genom förblödning, chock, infektioner eller stelkramp. Med tanke på under vilka omständigheter omskärelserna går till, är det knappast förvånande. Det är snarare förvånande att någon alls överlevde.
Min syster Halemo har jag bara vaga minnen av. Jag var ungefär tre år och minns att hon fortfarande fanns där, men en dag var hon bara borta. I vuxen ålder fick jag veta att när zigenarkvinnan skurit om henne så förblödde hon och dog.
När jag var tio år fick jag höra vad som hänt med min yngre kusin. Hon blev omskuren när hon var sex år, och efteråt kom en av hennes bröder för att bo i vår familj och han berättade vad som hade hänt. En kvinna hade kommit och omskurit henne, och efteråt hade man placerat henne i en likadan hydda som jag fick ligga i. Men hennes "sak", som han uttryckte det, hade börjat svullna och stanken från hyddan var outhärdlig. Nu förstår jag att stympningsproceduren ute i bushen utfördes under så ohygeniska förhållanden att såret blivit infekterat. Den hemska lukten var symptom på kallbrand. En morgon kom deras mor för att titta till sin dotter, och hon hittade den lilla flickan död, hennes kropp var alldeles kall och blå."


This planet looks so cute but it's cold.
Jag fick lära mig i Gambia att det bästa sättet att bli av med traditionen att omskära sina barn är att låta flickor gå i skolan, detta leder indirekt till att de oftast inte vill skära om sina barn i framtiden.
Vi bör hjälpas åt att sprida till andra människor hur vanligt förekommande detta är i Afrika, och även i vissa andra länder. Många är helt omedvetna om detta.

Ge en slant: http://www.unicef.se/stod-oss/gambia
Länkar till vettiga sidor och organisationer finns här: http://www.cirp.org/pages/female/
Kika även in på Amnesty's hemsida: http://www2.amnesty.se/krg.nsf/kvinnligkonsstympning




Flicka som stympas i Uganda.



Efter "slakten".



En sjuttonårig, omskuren och ihopsydd flicka efter att ha lyckats föda sitt första barn.


Intervju med Waris Dirie: