Japankatastrofen
Eftersom jag skriver inlägg om diverse globala kriser eller situationer någon gång då och då, känner jag att jag åtminstone borde nämna Japans situation. Men vad sjutton ska man skriva som inte redan är sagt?
Alla vet redan att Japan drabbades av en 10 meter hög tsunamivåg till följd av ett jordskalv den 11 mars. Både de humanitära och materiella skadorna är som bekant mycket omfattande. På Nyheterna ser vi hus som flyter iväg som plockepinn i strömmarna efter tsunamin. Människors liv är ödelagt om de inte redan har bragts om livet.
Nuvarande siffran på döda eller saknade i Japan är 20 000 människor.
Dessutom har kärnkraftverket Fukushima tre läckande rekatorer som man försöker kyla med hjälp av havsvatten och det finns risk för härdsmälta. Franska strålskyddsmyndigheten har graderat olyckan som nummer 6 på samma typ av skala som Tjernobyl klassades som en olycka av grad 7. Japans regering fortsätter påstå att läget är under kontroll, men de har inte alltid gett speciellt tillförlitliga ord tidigare heller tyvärr. 200 000 människor runt om Fukushima har evakuerat. Svenska ambassaden i Tokyo delar redan nu ut jodtabletter till svenskar i förebyggande syfte.
Följ händelserna i Japan här. What you see is what you believe.
Hälften av alla jag känner bryr sig mindre än ett skvatt om vad som har hänt. Perspektivet kan vara så ypperligt litet och inskränkt, allt handlar om vilka petitesser som sker i varje människas liv.
Nej, jag påstår inte att världen ska gå in i ett depressivt tillstånd och jag påstår inte att alla människor behöver gråta över vad som hänt. Men lite mer global omtanke från oss alldagliga i-landsmänniskor skulle faktiskt inte skada.
Att till motsats säga rakt ut i någon form att "Jag bryr mig inte om att dedär människorna går under av katastrofens följder och sin egen sorg" är mer än arrogant. Not even the slightest respect is shown. Håll åtminstone käft om ni inte har något vett.
Insider information får man från en bekant till en vän (så som det brukar heta) som studerade i Japan, men flydde hem till Sverige igen förra veckan. Följer med intresse hans blogg. Att läsa hur gator kan kännas som att springa på cement och se hur utplockat det kan vara i en mataffär efter en kris är gripande:
Alla vet redan att Japan drabbades av en 10 meter hög tsunamivåg till följd av ett jordskalv den 11 mars. Både de humanitära och materiella skadorna är som bekant mycket omfattande. På Nyheterna ser vi hus som flyter iväg som plockepinn i strömmarna efter tsunamin. Människors liv är ödelagt om de inte redan har bragts om livet.
Nuvarande siffran på döda eller saknade i Japan är 20 000 människor.
Dessutom har kärnkraftverket Fukushima tre läckande rekatorer som man försöker kyla med hjälp av havsvatten och det finns risk för härdsmälta. Franska strålskyddsmyndigheten har graderat olyckan som nummer 6 på samma typ av skala som Tjernobyl klassades som en olycka av grad 7. Japans regering fortsätter påstå att läget är under kontroll, men de har inte alltid gett speciellt tillförlitliga ord tidigare heller tyvärr. 200 000 människor runt om Fukushima har evakuerat. Svenska ambassaden i Tokyo delar redan nu ut jodtabletter till svenskar i förebyggande syfte.
Följ händelserna i Japan här. What you see is what you believe.
Hälften av alla jag känner bryr sig mindre än ett skvatt om vad som har hänt. Perspektivet kan vara så ypperligt litet och inskränkt, allt handlar om vilka petitesser som sker i varje människas liv.
Nej, jag påstår inte att världen ska gå in i ett depressivt tillstånd och jag påstår inte att alla människor behöver gråta över vad som hänt. Men lite mer global omtanke från oss alldagliga i-landsmänniskor skulle faktiskt inte skada.
Att till motsats säga rakt ut i någon form att "Jag bryr mig inte om att dedär människorna går under av katastrofens följder och sin egen sorg" är mer än arrogant. Not even the slightest respect is shown. Håll åtminstone käft om ni inte har något vett.
Insider information får man från en bekant till en vän (så som det brukar heta) som studerade i Japan, men flydde hem till Sverige igen förra veckan. Följer med intresse hans blogg. Att läsa hur gator kan kännas som att springa på cement och se hur utplockat det kan vara i en mataffär efter en kris är gripande:
Kommentarer
Trackback
