Breathe in, live out! ☮

Det är inte ofta det händer nu för tiden, men jag och Sangberg for till Tiveden en riktigt tidig morgon i mitten av september i jakt på en riktigt tät dimma.

Till på köpet blev det ett par bilder med sveriges version av avatar, mossa och grön människa...

 

Här kommer ett exempel från sessionen:

 

Jag lovar, det ska uppdateras nu så det står härliga till.

Eftersom så mycket har hänt så blir det indelat i flera kapitel.

Man får läsa igenom allt om man orkar eller bara välja ut valda delar ;-)

 

 

Jag har inget internet över huvud taget just nu och det är därför jag är dålig på uppdateringsfronten.

 

Men jag njuter av livet i fulla drag och är glad i tillvaron! Jag jobbar heltid och är ändå ledig mellan 5-3 dagar per vecka så jag har mycket fritid att lägga på både vänner och hästarna. LOVE IT!

När tillfälle ges ska det uppdateras om:

 

- Jobbet

- Eldana; vi tömkör och tränar in nya trick

- Hästar över huvud taget, älskar att jag har möjligheten att rida så många olika trevliga pållar. TACK!

- Årets fest; världens mysigaste sådan som avnjöts i badtunna ute i skogen

- Mariell; som snart är borta från oss igen och hur bitterljuva avskedsfiranden gått till

- Inbokade resan till Grekland i höst

- Vasaritten

- Att Mir ska bli pappa

 

 

Fram till dess får ni nöja er med en somrig bild på Mariell, mej själv och finnen Helen!

 

 

Sommaren är här! Det gäller att passa på, snart är den borta.

 

Jag har tre veckor kvar på skolan och 5 prov att genomföra under den tiden. Tufft! Men det måste gå.

Sedan börjar jag mitt sommarjobb och det ska bli så kul! Ser verkligen fram emot den här sommaren.

 

I fredags träffade jag äntligen Lina igen, det var verkligen längesen vi sågs. Hon var i Karlsborg och var hundvakt, så jag bilade dit och vi gjorde god mat och pratade massor. Lina är väldigt duktig i köket och det är spännande att prova hennes veganmat. Spirulinabröd (en typ av alger) var så fruktansvärt gott!

 

Har även träffat familjen Arthursson, vilket var längesedan det med. Blev bjuden på god grillad mat och ett helt gäng med stallfolk hemma hos Oscar och Sarah, som för övrigt är synligt rund om magen nu :-)

 

Har varit ute hos Ulrika som tvingats ta bort sin fina Ramira. Toksorgligt! Eldana har fått ärva 7 av alla 30 täcken Ramira hade, mer fick jag inte plats med i sadelkammaren kände jag.

 

Min bil har fått för sig att inte samarbeta nu igen. I lördags när jag skulle köra hem Mariell så vägrade den starta. Jag såg framför mig hur jag efter 2 månader utan lön ska tvingas ta lån för att laga helvetet igen, plus bärgningsbil till verkstad och försöka hitta ett tillfälligt fordon av något slag för att ta mig någonstans. Jag kan noll och inget om bilar så att jag skulle lista ut vad felet var själv finns inte på kartan. Då är det verkligen skönt att ha vänner omkring sig som kan sådant! Hans kom ut dagen efter och konstaterade att det är batteriet som dött, vilket känns hemskt skönt ändå eftersom man inte behövde leta efter felet och ett nytt batteri inte är så fasligt dyrt även om det såklart är en utgift. Det är lite så att Frida klantar till det, andra städar upp. Hans har på senare tiden fått bleka vita jeans, laga cyklar, laga bil, laga gardinstång, laga duschdraperi med tillhörande upphängning, sätta upp hyllor som jag och Mariell felkonstruerat, stänga av ventiler, med mera med mera.

 

Nu ska det återgås till studerandet och försöka kollas present till Timmy som tar studenten på fredag.

Chao!

 

PS: Cruising har vi hunnit med i Tibro hela gänget. Trevligt trevligt! Här har ni mig och Mariell; brudarna bruders:

 

Viken Runt i år igen (72 km på cykel) -denna gången tänkt som en revansch mot Jebens som så fint snajade om mig förra året då mina vader var helt slut, och hon gled in över mållinjen först. Jag tuggade runt på 4:35 med resultatet att en tånagel lossnade. När Jebens fyllde år i mars fick hon en anmälan till Viken Runt med tanken att jag skulle komma före henne i mål. Därefter anmälde sig även Hans, med målet att bräcka mig!

 

Träning var det inte tal om i år heller. Jag äger inte ens en cykel!

En runda på 50 km på Viktors cykel, med hälseneinflammation som resultat. Och därefter en kortis på 20 km på Hans gamle skrammelcykel. Mer var det inte tal om.

 

Jag fick låna Viktors mountinbike och dagen innan Viken Runt skulle Hans kolla igenom den, pumpa däcken och så. De såg inte så bra ut och poff! så hade ena däcket smällt, så det var bara att ta sig in till stan och köpa nya däck också, med mycket mönsterdjup som gör det tuffare att cykla långt.

 

Mariell och Viktor körde servicebil runt, men de behövde inte serva så mycket.

 

Från start höll vi ihop alla tre i typ 3 km. I första backen började det kännas i benen så jag drog ner på tempot, och det var så tydligt att Hans då såg sin chans och drog ifrån mig. Jag cyklade dock ikapp honom varje gång  det blev plan mark.

Han skick-sackade förbi vartenda ekipage och jag sick-sackade förbi efter och körde om honom tills nästa backe kom, osv.

Jebens hamnade efter, men inte långt efter!

 

Efter 10 km stod Mariell och Viktor och jag tänkte stanna för att ta av mig långärmade tröjan och även kissa eftersom jag hinkat hur mycket vatten som helst på morgonen. Hans kom fram till dem först och så fort han såg mig komma farande kastade han sig upp på cykeln och drog. "Jävla Hans!" skrek jag, kastade av mig tröjan på Viktor och slänge mig ner i ett dike, sedan upp på cykeln och låg ner i svängarna för att komma ikapp Hans.

 

Andra gången Mariell och Viktor stod längst med vägen var efter 30 km och på grund av kisseriet i diket så hade jag tappat Hans. "Hur långt fram är Hans?!" skrek jag, "Tio minuter!" vrålade Mariell, "Faaaan och!" skrek jag och stannade inte utan trampade på som hejsan.

 

Efter 50 km låste sig min konstiga arbetsskada i ryggen så jag hade nåt så fruktansvärt ont på höger sida, jag stannade och försökte höja sadeln så jag skulle sitta rakare med ryggen, men det hjälpte inte. Så vid nästa stopp stannade jag och fick ta Ipren och Zoongel, plus knäcka ryggen och sedan kändes det riktigt bra igen så jag cyklade på de sista 20 kilometrarna utan mer ryggont än att det var överkomligt. Jag är så himla glad att både vader och knä grejade det i år så det inte blev som förra året! Men jag hade tappat Hans med 20 minuter de sista två milen och då släppte jag tävlingsinstinkten. Jag började bli trött så släppte av på tempot som hade varit innan.

 

Sista 10 km var jobbiga för det var öppet och blåste jäkel. Men jag kom i mål på 3:28, så det var 67 minuter snabbare än förra året och som sagt, mina ben höll!

Jebens var hur duktig som helst, hon kom bara 10 minuter efter mig på en cykel med bara 5 växlar, det hade jag fasiken aldrig pallat!

 

Lite besviken på min tid är jag ändå, det hade varit okej om Hans vunnit med 10-15 minuter, inte 25. Men jag hade så himla roligt! Det var tävlingsskalle och hur kul som helst att försöka jaga ikapp någon och samtidigt bli jagad av en tredje!

 

Bra jobbat alla! :-)

 

Bilder kommer nog upp så småningom, Mariell har dem än så länge.

Jag har ett sånt flyt just nu.
Allt känns så bra!

 

Självklart är det riktigt tufft att bli lämnad för att någon annan dög bättre.

Men konstigt nog känner jag, mitt i sorgen, en otrolig lättnad.

På sätt och vis har jag fått utrymme att få mitt underbara liv tillbaka, att slippa lägga min tid på någon som saknar engagemang och vilja.

 

Någon som jag känner att jag börjat få tillbaka all fin kontakt med, dels på grund av detta, men även på grund av att min bil fungerar och rullar perfekt, är Eldana. Fina lilla tjejen! <3 Det värmer när man får höra från Emma och Linus att hon blivit gladare sedan jag kunnat komma ut oftare och umgås med henne.

Idag skulle vi bara gå en liten sväng tillsammans, men på grund av min hälsena fick jag ett spontaninfall att släppa henne på ridbanan istället och göra lite trickträning, det var över ett år sedan vi gjorde något sådant tillsammans. Ingegerd som äger Ekby stallet och prästgården kom fram och sade att hon var imponerad över att vi kunde lite frihetsdressyr, hon sade att jag borde åka till Hällekis (Horse Vision, som jag tänkt så många gånger förut, men som det krävs en budget för) med Eldana eftersom hon är en så lyhörd och följsam häst.

 

Jag mår så otroligt bra när jag åker hem från Ekby, livet är som en dans på små lätta moln!

 

Jag hittar på mycket roliga upptåg tillsammans med mina övriga vänner, utanför hästvärlden.

Grillkvällar (med mer eller mindre misslyckade resultat), solnedgångar, massagekvällar, släppa lucky balloons och så mycket mer.

Livet är underbart! <3

 

Min praktikplats (APL) är så mycket roligare än jag trott.

Det är högre tempo än jag anade från början, så tiden går ganska fort.

Dessutom har jag fått en massa roliga "kollegor" där.

Har sett massor och lärt mig nya saker i snabbt tempo. Njursjukdomar, katetrar i olika utföranden, stomi, fallolyckor, slagsmål, demens, hantering av hjälpmedel, utskällningar, afasi, amputering, tumörsjukdomar, skallskador, akutlarm, ambulans, missbrukarproblematik, hantering av flexpen, p glukos, leversjukdomar, trycksår fjärde graden, såromläggning, benlindning, akutlarm, med mera, med mera...

 

Och skolan har jag tid med!

Tänka sig!

 

I tisdags åkte jag med Helen och Mir till kapplöpningsbanan i Alingsås.

Första gången jag besökte en sådan över huvud taget, och första gången jag släppte Mir.

Från box, men ändå :-)

Han tappade fokus och tappade bytet med blicken, så han bröt av. Sedan travade han fram till mig när han såg mig ute på banan. Andra gången gick det betydligt bättre, då sprang han hela varvet.

 

Någon mer som känner hur glad man blir av att fruktträden blommar?

På återseende (återläsende?) och Peace out!

 

 Bilder sen sist:

 

 

Förra onsdagen gav jag mig ut på Kastanjett från Tovatorp och sedan via Paradissjön, skjutfälten, Klagstorp, gamla Varolavägen, mot Loringa och landade tillslut på banvallen till Hulan där Hans och hans två barn bjöd på hinkning av världsklass (saft och kladdkaka med glass). Jag haltade rejält när jag hoppade av, eftersom Jettan tröttnat lite psykiskt och jag fick driva på med min fot som inte mådde så bra sedan cyklingen två dagar tidigare. Men efter att ha vilat tog vi oss hem, då var det inte lika varmt och Jettan var pigg som en liten iller. Vi fann underbara sandvägar och solen gick ner över träden. På hemvägen tog vi svängen över Skultorp och det var inga problem för den lilla hästen att gå i förort med trafik. Vem bryr sig när man bor mitt i ett skjutfält till vardags!

 

Dagen efter mådde inte hälsenen bra alls. Jag har alltid haft problem med hälsenan, gick gipsad när jag var barn för att den var så kort att jag inte fick ner hälen i golvet. Därefter har jag som vuxen haft muskelbristning vid ett tillfälle i vaden, och emellanåt svårt att gå på mornarna när hälsenan är kort. Det visade sig vara hälseneinflammation denna gång och jag hoppade fram på en krycka, medan hälsenen knastrade som grus och foten var iskall och blå på grund av svullnaden runt hälsenan. Gött mos!

 

Nu en vecka senare känns det betydligt bättre, men jag vill inte anstränga mig mer än att jag med lite mindre smärta kan ta mig runt Viken om en månad. I onsdags red jag Jettan barbacka (sjutton så längesen man gjorde det!) och idag red jag för första gången med stigbyglar på Wilda och det gick riktigt bra! Så nu hoppas jag att det är helt bra utan att kännas alls om en vecka till :-)

 

 

 

Det är så varmt och skönt och det är inte ens maj ännu!

När jag kom hem från utlandsvistelsen så var vitsipporna nästan överblommade redan.

Är det tecken på en riktigt varm och lång sommar? Jag håller tummar och tår för att det blir så.

 

Men våren är ändå den absolut bästa årstiden.

I synnerhet om man tänker på årstider i ridsammanhang.

Ni vet, då precis innan alla förbaskade insekter vaknar till liv ordentligt.

När man fortfarande tycker att lite träning är skönt och inte överhettande varmt.

 

När jag kom hem följde jag med Emma och nya distansryttaren Sara på tur i Ekby.

Det var första gången jag red Wilda på ett år, och andra gången någonsin, men jag föll handlöst och är nu förälskad i den lilla söta åsnelika ponnyn som är så oerhört snäll samtidigt som det brinner i kroppen på henne när hon vill springa fort. Love it! Och tillsammans med det absolut bästa mänskliga sällskapet i världen!

 

Jag har även varit ute och ridit med Sara-Sofia i Tovatorp, och där kan man snacka om rolig busridning.

Det har jag inte gjort sedan jag hade Sobrina för tre år sedan.

Sist vi var ute och red hade vi med oss fika och tog en tur på 1,5 mil. Eftersom Jettan är en jäkel på att sno min kanelbulle hela tiden så bestämde jag mig för att sitta och äta i sadeln, vilket resulterade i två koppar spilld kaffe över hela hästen. Men kanelbullen, den fick jag behålla!

 

Jag mår så otroligt bra av att sitta i sadeln, alla bekymmer i hela världen bara raderas.

Funderar seriöst på att bygga ett litet hus i en sadel och bara glida runt där uppe för resten av mitt liv <3

Tack alla ni som ger mig möjligheten att rida när Eldana vilar upp sig.

 

Igår var jag, Mariell och Viktor ute och härjade på ett annat transportmedel, nämligen cyklar.

Jag behövde reka lite banor inför långritter och samtidigt testa vad jag klarar av inför Viken Runt om en månad.

Mariell droppade av innan vi kom ut ur stan, men Viktor höll ganska högt tempo ända tills vi kom till Vreten där jag tappade honom. Jag stannade hemma hos Hans och blev matad med vatten och pannkakor innan Viktor hann ikapp så vi drog hemåt igen. Då vurpar den lille pojken och fick åka bil hem istället. Jag trampade på tills vi var tillbaka i stan, då kedjan på cykeln gav upp och hoppade av. När jag väl fick fast den igen så cyklade jag hem. Det blev väl sammanlagt 50 km ungefär, de som hade GPS på sig tappades ju bort likt tio små negerpojkar längst med vägen. Viken kommer bli tungt, idag är min hälsena svullen och öm, men har man tagit fan i båten får man ro iland.

 

Vi har även hunnit med en grillfest i Hulan, vilket innebar alldeles för mkt rom och cola, samt grisjakt efter vildsvin mitt ute i ingenstans mitt i natten. Allt avslutades med snack om nakenbad i jaccuzi och slutresultatet att alla somnade ihop i en hög. Det bästa av allt var nog morgonen efter, då alla kunde se på film tillsammans i bakfyllans tecken. Mys, trots tröttheten :-)

 

Imorgon taggar jag, trots hälsenan, för en ensam tur ut till Hulan på Jettan. Det blir en runda på cirka 3-4 mil, med en längre paus i mitten så att hon får chans att vila ordentligt. Hoppas på rejält gött väder :-)

 

Idag började jag på praktikplats där jag ska vara i fem veckor, på ett servicehus. Inte drömyrket direkt, men det första intrycket var ändå okej.

 

Vet inte vad som har hänt, jag känner att jag vill vara ifred från folk i allmänhet, men så fort jag sätter mig på skolan under kvällstid så kommer det fram karlar som säger att man är snygg och bjuder på kaffe. Vågar man dricka det, tro...?

 

Helt plötsligt satt vi på ett plan på väg till varmare breddgrader.

Lyckades få med en vän på mina impulsiva infall.

Jag sade bara: "Jag drar nu, ska du med eller?"

Och svaret direkt blev: "Sir yes Sir!"

 

Vi stack ner till centrum och kirrade en flygstol till extremt billigt pris.

Säljaren: "Kan ni åka imorgon? Det går ett flyg på morgonen."

Vi: "Sir yes Sir!"

 

Det var bara att dra hem sent på kvällen och packa väskorna, sedan köra ner till Landvetter mitt i natten och ta första flyger på morgonkvisten söderut.

 

Därefter följde en underbar tid med berg, sand, turkosblått hav, vindsurfare, jet ski, kitesurfing, after beach barer, långa promenader, palmer, god mat, god dricka... Vi blev inbjudna till att dricka rom och dansa salsa mitt i natten på ett tak tillsammans med en hotelldirektör och en kubanesisk bartender. Vi fick en inbjudan till Marocko och alldeles för mycket gratis dricka i baren. Mariell fick ett jobberbjudande och därav planerade vi en tillbakaresa där jag och c:co ska lära oss surfa. Life is crazy!

 

Visst fanns det anledningar till att dra iväg så hastigt... Och jag kan med handen på hjärtat säga att detta var den bästa impulsiva handling jag gjort i hela mitt liv! Breathe in, LIVE OUT!

 

 

 

Jag lever för närvarande ett stressigt liv, men jag njuter mer av hur det är nu än vad jag gjorde när jag inte fick arbeta någonting och räkningarna växte på hög. Nu är jag dessutom tillbaka hos den brukaren jag trivs bäst hos, och våran gamla chef som jag trivs med har ju kommit tillbaka på sin post. Kämpar med att inte hamna efter i skolan samtidigt, så jag kan inte tacka ja till precis alla pass som erbjuds även om jag vill.

 

Eldana har fått tandläkarbesök, för vad jag vet så har hon aldrig fått sina tänder kollade tidigare. Det var lite besvärligt, hon gillar inte att tappa kontrollen och spjärnade emot. Men när vi väl fick titta på hennes små "bissingar" så såg det fantastiskt bra ut, bara två små hakar så det kunde ju ha varit mycket sämre. Dessa raspades med lätthet bort och hon kvicknade till som hon skulle. När kiropraktorn har varit ute så har han noterat att hon verkar spänd i munnen, och hon trivs ju inte alls med bett så jag tyckte att det var lika bra att utesluta att det fanns något fel där. Duktiga Eldana!

 

Eftersom jag inte har något SD-kort i min lånemobil så kan jag inte ta några kort med den. Därför snor jag den enda akutella bilden som finns tillgänglig, tagen av Hanna som har skäcken Lotta. Grattis står för att hon skickade den till Emma när hon fyllde år i söndags.

 

Den 15/3 skumpade en buss full med SMU'are, plus oss syndiga, ut från Igelstorp strax utanför Skövde. Destinationen var Säfsen och det var något som jag såg fram emot som bara den. Men jag är helt oskuldsfull när det kommer till skidor och i synnerhet de man åker utför på! Har inte stått på skidor sedan jag var barn och man tvingades ut på friluftsdagar, och jag har aldrig i mina dagar stått på ett par slalompjux.

 

Blev nervös när vi kom fram för backarna såg så branta ut. Jag har en fobi för brutna ben, vilket visar sig i skräck när det kommer till ridning, hala isfläckar, och....slalom. Sällskapet var snälla nog att upplysa mig om att det är vanligt att smalbenet bryts rakt av pga de tunga pjäxorna. Tack för det!

 

Fick hjälp på med utrusntningen och lyckades på något vis ta mig upp i barnbacken via stålift. Men när jag släppte liften kunde jag liksom inte riktigt stå för egen maskin. Och det gick ju undan som sjutton nerför den lilla backen! Jag kastade mig åt sidan hela tiden och körde på Mariell vid ett tillfälle. Jag beklagade mig över att detta aldrig skulle gå, att jag skulle bryta alla ben i hela kroppen och svor åt mig själv (okänslig för sällskapet) tills Jebens stack därifrån för att utnyttja backarna. Mariell, Viktor och Hans fortsatte lyssna på mina svordomar. Och Hans var världens bästa skidlärare; kunnig, pedagogisk och lugn. Jag fick åka ner tre gånger föri princip plan mark, sedan satte jag mig i sittliften upp till toppen.

 

Dagen förflöt med enbart två vurpor. Vi körde grön backe ett par gånger och sedan två blå backar innan hemfärden. Sammanlagt åkte vi mellan 3-4 timmar och när jag väl greppat hur jag skulle stanna så var det riktigt roligt! Visst var det så att rädslan för att smälla av smalbenen inte försvann helt under dagen, men jag är ändå glad för att jag på ganska kort tid vågade mig nerför de "livsfarliga" blå backarna :-)

 

Väl hemma blev det after ski, och en välförtjänt öl för skidlärare Hans!

Tack alla ni för en helt underbar toppendag!

Och tack vädergudarna för att ni fixade ett sånt strålande väder som jag sett i mitt sinne att det ska vara i skidbacken.

 

Jag gissar på att jag just nu jobbar över heltid. Och jag är i stort behov av pengar och mycket glad över alla arbetstillfällen.

Idag fick jag vara med på ett APT trots att jag inte är fast anställd. Både chef och kollegor berättade där för mig att de ser mig som en av de fasta eftersom jag funnits på arbetsplatsen så länge nu. Även mer saker på gång som jag publicerar senare om de går i lås. Jag har i alla fall en fast tjänst både juni, juli och augusti. Tjoho!

Kämpar samtidigt för att inte hamna efter i skolan genom att skjuta upp uppgifter till morgondagen. Hittils går det väldigt bra, vilket beror på att det är inlämningsuppgifter jag håller på med nu. Sådana skriver jag på en dag och lämnar in direkt. Att skriva och bredda ut texter genom ordbajseri har jag inga svårigheter med.

Mötte en lärare i korridoren igår som kom åkande i en rullstol och spelade dement. Vi hade ett fint samtal. Hon måste ha spelat teater tidigare, så trovärdig hon var! Vilken insikt i dementa människors framförhållning hon bär på. Denna lärare blev lite coolare i mina ögon efter det mötet.

Nu ska jag iväg och intervallträna Kastanjett, den lilla hästen i Sara-Sofias stall. Det är sol och 15 plusgrader ute så det ska bli riktigt härligt!

I helgen väntar firandet av Jebens födelsedag och en resa till Säfsen. See ya!

 

Nu har jag fyllt år igen! Hellskotta så fort tiden går. Jag börjar bli gammal med stormsteg. Får nästan panik över allt jag vill göra i mitt liv och hur sjutton jag ska få tid och pengar till allt detta. Har börjat spåna på en bucket list så att jag ska kunna pricka av alla nödvändiga "göra-i-livet"-punkter. Nåväl.

 

I lördags var vi på relaxavdelningen och äventyrsbadet här i stan. Ett konstigt bokningssystem gjorde att killarna (Hans och Vikor) fick gå in och vänta på mig och Mariell under två timmars tid, men det verkade som att de hade det trevligt även utan oss. När jag och Mariell kom in var det tre timmar till stängningsdax, något jag trodde var gott om tid men jag hade fel, tiden bara rusade iväg. Vi lekte i åkattraktionerna och satt sedan insvepta i badrockar och drack rosévin, för att sedan ha endast 45 minuter på oss att testa varma hamamstenar och konstgjort solljus på SPA-avdelningen.

 

Efter badupplevelsen stack vi hem till mig och jag dukade fram ett bord med exotiska frukter, sangria och vattenpipa. Vi blev ett helt gäng och jag överöstes med presenter, det såg värre ut än på julafton. Det hade jag inte förväntat mig, tusen tack kära ni! <3 Det gick knappt att få folk därifrån och ner till stan, där vi hade bpkat bord på Sand.

 

Jag var ganska mätt av all frukt så jag åt en lite mindre middag på Sand där vi bokat bord för tio pers. När de stängde drog vi vidare till Mikes och drog i oss ett par shots.

 

Kvällen avslutades på Husaren, där vi dansade som galningar. Jag hade tio centimeter höga klackar och det gjorde sitt för mina ben, jag hade redan träningsvärk av att ha ridit Kastanjett i onsdags och Hero i fredags. Tillslist stapplade jag fram med onda ben över dansgolvet, men sjutton så kul jag hade!

 

Helen körde hem Jebens som bor långt ut på landet, och vi andra for med i bilen och gick även husesyn när vi väl var där. Helen släppte av mig sist av alla, och jag vet inte varför jag fungerar så, men jag ska alltid duscha och börja städa när jag kommer hem. Tror jag somnade runt 5 på morgonkvisten.

 

Igår vaknade jag sent och ställde mig i duschen för att piggna till när det plötsligt ringde på dörren. Det var Mariell, Hans och Viktor som kom för att hämta sina väskor med badkläder i som de lämnat kvällen innan. Ja bad dem gå in och snabbade mig i duschen, och när jag kom ut hade Hans börjat diska! Hur gulligt är inte det när man själv är bakis och trött som sjutton :-)

 

På eftermiddagen kom mamma, Nettan och Sarah och vi käkade ost, kex och frukt istället för tårta eftersom jag inte är så förtjust i det. Himla skoj att se Nettan och Sarah eftersom det var i somras jag såg dem sist!

 

Tack alla för att ni gjorde min födelsedag! <3

 

Antar att man måste bjuda på en hemsk bild när man fyller år, so here goes:

 

 

 

Snön försvann redan i slutet av februari och det känns som det blir en tidig vår! Jag har redan plockat tussilago...!

 

Vi ska dock förlänga vintern med en dag. Jebens är scoutledare och nu ska de göra sin årliga endagars-utflykt till Säfsen för att åka utför, och det fanns fyra platser över i bussen så både jag, Mariell, Viktor och Hans ska åka med dit. Jag har aldrig varit på skidsemester och ännu mindre åkt utför! Men jag älskar fart och lek, så jag har länge velat prova på det. En hyfsat billig endagarstur tillsammans med mina proffsiga kompisar blir säkert hejdundrans skoj. Jag ser mig själv swisha fram på smidiga ben nerför branta sluttningar med glittrande snö flygande omkring mig... Kommer nog att bli gruvligt besviken på min illusion ;-) Den 15'e mars får vi se hur det går.

 

Min bil är hemma, nu på heltid om min magkänsla stämmer. Räkningen slutade på 16 (jävla) tusen, ett bättre bilköp kunde jag ha gjort. Men tack och lov får jag ekonomiskt stöd i form av lån från min kära mamma. Förhoppningsvis har jag nu en hel och fin bil i många år framöver. I annat fall kommer jag bli mentalt tokig!

 

Har kunnat åka ut och hälsa på Eldana igen. Det finns ingen varelse i hela världen som gör mig så lugn och stabil som denna lilla tjej. Vi har varit ute och gått promenader, för det behövs nämligen med all den överskottsenergi hon har fått. Nu har hon redan stått i ett halvår och jag tänker låta henne stå i ett år, så gamla skador har en så liten chans som möjligt att spöka för oss i framtiden.

 

Sara-Sofia har flyttat sin häst till gamla Tovatorps ridskola, som lade ner när jag var ungefär 12 år gammal, och nu för tiden är ett litet privatstall bara tre kilometer från min lägenhet! Det pangas rejält runt knutarna eftersom det ligger mitt i smeten för nuvarande militära övningsfältet, men hästarna är gudomliga och är så vana vid pangandet att de inte ens rör på örat åt oljuden. Jag och Sara-Sofia har knappt tid för varandra nu för tiden. Många år tillbaka delade vi stall, men nu när vi har hästarna på varsitt håll hinner vi knappt ses. Dessutom saknar jag ridningen, både som mental avslappning och fysisk träning. Så dök det upp en trevlig möjlighet; en tjej i detta stall vid övningsfältet hinner inte med sin häst på onsdagar, så den ska jag få börja rida en gång i veckan. Provred i onsdags och det är en maxad ponny, connemara och arabkorsning. En gudomligt snäll och välriden ponny, ägaren blev glad över att jag ridit distans och såg en möjlighet att få sin häst konditionstränad på speedway-banan precis vid stallet som vi får använda som galoppbana om vi vill. Jag ser BUSRIDNING och BARBACKA framför mig, riktigt skoj att rida en så kontrollerad häst och kunna busa loss!

 

Jag får jobba väldigt mycket just nu hos brukaren som jag saknat att arbeta med. Där är nu två ordinarie långtidssjukskrivna, och bara jag och en till som rä vikarie. Så jag blir inringd i princip varje dag, och med ovanstående nämnd (skit)bil så behövs verkligen de intäkterna!

 

Skolan har börjat och tyvärr måste jag ha praktik en månad, i maj, då jag inte kan jobba och eftersom jag inte kommer att få CSN så blir det en månad helt utan lön. Suck. Men jag försöker hålla mig till planeringen med inlämningar och prov så att jag inte ska hamna efter. Jag har siktet inställt på en fast anställning och då får det vara lite jobbigt med plugga och jobba samtidigt en tid.

 

Jag och Christoffer har knappt hunnit att ses för vi jobbar så olika tider, och han jobbar verkligen mycket. I helgen sågs vi för andra gången på tre veckors tid. Igår var vi på O'Learys då karlarna bowlade och vi "fruar" satt och drack cola och skvallrade om folk. Mycket trevligt!

 

Något gott har kommit ur att vara utan mobil och konstant internet i fickan; mindre frekvent surfande på Facebook och därav upptäckt hur mycket tid jag har! Tid som jag slagit ihjäl med hjälp av böcker. Det är ingen överdrift när jag säger att jag läste fem böcker på en vecka då min telefon försvann. Jag har alltid tyckt mycket om att läsa men av någon anledning har det stått på paus under det året jag haft en surftelefon. Nu längtar jag efter att värmen ska spira på min balkong, och jag tänker försöka installera en hängmatta där att ligga och läsa böcker i under gassande sol. Kanske inte borde köpa någon ny telefon?!

 

Avslutar med en bild på mig och lilla krigsvana ponnyn Kastanjett på speedwaybanan.

 

I lördags gick vi ut på krogen för att fylla Maddes 21-årsdag. Först blev det Husaren, men jag hade inte så roligt där och när Kalle och min nya granne Cissi frågade om jag ville komma förbi Glädje så gick jag dit.

Jag träffade Kalle i baren. Även Helens lillebror var där, Kalle lånade min telefon och tog ett kort på oss med den. Sedan lade jag ner telefonen i väskan och vi gick och satte oss vid bordet. Då säger Kalle att Madde ringer till honom och frågar vart jag är, jag tänker då att jag ska ringa upp Madde och ska ta upp telefonen ur väskan. Då är den borta!! Det tog max tio minuter från att jag lade ner den i väskan och skulle ta upp den igen! Fattar inte hur detta kunde hända! Jag gick tillbaka till baren, letade på golvet, frågade i baren efter telefonen, fick hjälp att leta efter den. Men den var och är och lär förbli försvunnen. Det var mycket folk i baren så det är med 99 procent säkerhet en ficktjuv som har varit i farten. Min väska har visserligen bara en tryckknapp istället för en dragkedja, men den är stor och saker får plats i den som om den vore bottenlös, så tjuven måste ha grävt ordentligt i väskan utan att jag märkte det.

Jag har letat mig halvt fördärvad. Jag frågade under kvällen tre gånger i baren. Jag kröp och krälade på golvet i min klänning. Jag bad andra om hjälp att leta efter den. Jag stannade tills efter stängningsdags och tjatade hål i huvudet på personalen om min telefon. Jag gick dit dagen efter, trots att det var stängt, och hängde på dörren för att fråga om de sett min telefon. Jag gick dit idag och frågade om de sett min telefon. Jag har varit på polisstationen och frågat efter min telefon. Och gjort stöldanmälan förstås.

Min Galaxy S3 mini var bara ett år gammal, och jag har fortfarande ett års avbetalning på den. Varsågod, kära tjuv. Nu ska jag inte bara bli bestulen på mina tillhörigheter, utan dessutom betala för dem under ett helt år till. Inte heller hemförsäkringen var något att ha, efter självrisk och värdeminskning på telefonen så fick jag ut 71 kronor på försäkringen.

Dessutom; jag går ju på inringning på jobbet! Jag lyckades få tag på Vakansen först idag, och självklart var det flera jobbtillfällen som gått mig ur händerna på grund av att de inte kunnat nå mig inför de vakansdagar jag satt upp. Några tusen till kastade i sjön, vill säga.

När jag jobbade i förra veckan fick jag nys om att moderna telefoner med GPS har möjlighet att ladda ner appar som spårar telefonen. En person som fick sin telefon stulen förra helgen hade en sådan app, kunde logga in på internet och se på karta vart telefonen befann sig. Sedan gick han hem till tjuven och knackade på och begärde att få tillbaka sin telefon. Och det fick han! Jag tänkte att jag också skulle ladda ner en sådan app i min telefon, men det gjorde jag uppenbarligen inte, och nu tre dagar senare är telefonen borta för alltid och jag står och torkar tårarna med notan.

Mitt mobila bredband är trasigt och tangentbordet har gått sönder, så jag har inget internet hemma heller. Summa summarum: Ingen kan nå mig.

Mina saker försvinner och går sönder som om jag sket pengar till vardags.

Men jag blir ändå förvånad över hur många snälla människor man han omkring sig. På helt eget bevåg kom min nya granne Cissi över och plingade på efter att hon läst på Facebook att jag är totalt "insnöad" så att säga. Hon gav mig lösenordet till sitt Wi-Fi så att jag kan surfa på det. Sara-Sofia hörde av sig och erbjöd mig en gammal telefon som hon har liggandes. Tack snälla människor!

Jag har spärrat telefonen och beställt hem ett SIM-kort med samma nummer, det bör vara framme på onsdag eller torsdag. Jag har inga nummer kvar så skicka gärna ett sms med era namn. I slutet av veckan bör det gå att nå mig igen.

Och till dig, tjuv; MÅ DU BRINNA I HELVETET!

Detta är min syssling Gustaf som är med i humorgruppen Kulsprutan. De har gått till sista gallringen till ett nytt humorprogram som kommer visas i SVT. SVT vill gärna att de som kommer att få medverka i programmet redan har en befintlig publik på YouTube.

Kika gärna, följ gärna på Tuben, dela gärna!

Här ligger vi inbäddade i ett vitt vinterland fortfarande, men det börjar bli ljusare på kvällarna. Det börjar inte mörkna förren 16.30 så nu går det nog ganska snabbt mot vår tror jag. Det gäller att passa på och leka i snön så länge man kan. Vi har varit och åkt pulka med varm choklad i termos, riktigt skoj. Tänk vad tråkig vintern är när man inte kan utnyttja roligheterna med den! Jag planerar lite tillsammans med Jebens att gå Vallevandringen och Kvarnstensvandringen i vår. Plus att vi ska cykla Viken Runt igen och troligtvis springer jag även Spring för livet på Billingen. Två personer har frågat hur mycket jag gått ner i vikt, men jag tror faktiskt inte att jag gått ner någonting! Jag vägde betydligt mindre i somras då jag red mycket och jag har inte direkt ansträngt mig för att gå ner i vikt nu heller. Det har inte blivit så mycket träning eftersom jag har en förkylning som är precis på väg att blossa upp hela tiden. Men det ska jag väl överleva, det med ;-)

 

Den lilla katten har bott hos mig nästan två veckor och det har varit så himla mysigt, hon var snarare som en hund som ville vara med hela tiden och det var trevligt att komma hem till en glad liten tjej varje dag. Men nu har hon flyttat ut till Jebens på landet och där kommer hon få ett mycket bättre pensionärsliv än hon kunnat få hos mig. Jag kunde erbjuda en liten etta som luktade bajs efter kattlådan och där jag kan vara borta dygn i sträck när jag jobbar som mest, för en pigg liten katt som for jäkel fram och tillbaka när överskottsenergin var på topp. Hos Jebens kan hon springa ute och jaga råttor och har ett stort hus att rusa omkring i och en väldigt bra ny matte. Och med mig som gudmor :-) Känns bra att en så trevlig katt fick en chans till trots det otroligt tråkiga som hänt.

 

Jag har jobbat endel den senaste tiden, helt underbart! <3 Med skolan går det sämre eftersom jag inte finner någon form av motivation och blir på rasande dåligt humör så fort jag öppnar skolböckerna. Särskilt när man sitter i skolan eftersom det skriks och snattras hej vilt som på ett dagis i studiesalarna! :-P Jag har bara några uppgifter i en kurs kvar, men det är svårt att få handledningstider med läraren och studieupplägget i kursen är krångligt så jag funderar på att läsa kursen på lektionsbas kommande termin, som börjar om fem veckor. Med stallet händer det inte så mycket eftersom jag inte har någon bil. Men nu hoppas jag att min lilla Ford är hos doktorn för sista gången...