Breathe in, live out! ☮

Förra onsdagen gav jag mig ut på Kastanjett från Tovatorp och sedan via Paradissjön, skjutfälten, Klagstorp, gamla Varolavägen, mot Loringa och landade tillslut på banvallen till Hulan där Hans och hans två barn bjöd på hinkning av världsklass (saft och kladdkaka med glass). Jag haltade rejält när jag hoppade av, eftersom Jettan tröttnat lite psykiskt och jag fick driva på med min fot som inte mådde så bra sedan cyklingen två dagar tidigare. Men efter att ha vilat tog vi oss hem, då var det inte lika varmt och Jettan var pigg som en liten iller. Vi fann underbara sandvägar och solen gick ner över träden. På hemvägen tog vi svängen över Skultorp och det var inga problem för den lilla hästen att gå i förort med trafik. Vem bryr sig när man bor mitt i ett skjutfält till vardags!

 

Dagen efter mådde inte hälsenen bra alls. Jag har alltid haft problem med hälsenan, gick gipsad när jag var barn för att den var så kort att jag inte fick ner hälen i golvet. Därefter har jag som vuxen haft muskelbristning vid ett tillfälle i vaden, och emellanåt svårt att gå på mornarna när hälsenan är kort. Det visade sig vara hälseneinflammation denna gång och jag hoppade fram på en krycka, medan hälsenen knastrade som grus och foten var iskall och blå på grund av svullnaden runt hälsenan. Gött mos!

 

Nu en vecka senare känns det betydligt bättre, men jag vill inte anstränga mig mer än att jag med lite mindre smärta kan ta mig runt Viken om en månad. I onsdags red jag Jettan barbacka (sjutton så längesen man gjorde det!) och idag red jag för första gången med stigbyglar på Wilda och det gick riktigt bra! Så nu hoppas jag att det är helt bra utan att kännas alls om en vecka till :-)