Ställningstagande till viskkampanjer
Rykten kommer alltid att gå. Man får veta på hörsägen att man är självmordsbenägen, otrogen, en galen flickvän, man har förståndsmässiga funktionsnedsättningar, man röker braj, med mera.
Frågan är hur man ska förhålla sig till rykten. Ska man ställa till med ett hallaballo i ett försök att försvara sig? Eller ska man bara rycka på axlarna och inte låta sig påverkas? Kan man lyckas koppla loss den känslomässiga sårbarheten inom sig, och låta ryktesspridarna gräva ner sig ifred i sitt patetiska skitsnackarträsk?
Jag vill naturligtvis fungera som det sistnämnda exemplet. Jag vill kunna skratta från hjärtat och se det som dagens underhållning att höra vilka sagor folk diktat ihop om mig.
Men visst är det svårt. Det är svårt när man vill gripa tag i sagornas författare och fråga vad den/de håller på med. Man vill berätta att det inte finns någon grund eller substans i de rykten de spyr ut omkring sig. Men när ryktet redan cirkulerar är det tyvärr så att man inte längre kan peka ut vem som från början tog ansvaret att så fröet. Tyvärr resulterar ju rykten och skvaller till en falsk verklighet och man förlorar den gemensamma grund man har med människorna man är i kontakt med.
Det kommer ju inte till mig personligen, vilket är synd för då hade man haft en chans att försvara sig istället för att få höra olika versioner i ledet av kedjedialoger som skett. Man blir utsatt och har inte en chans att möta det man anklagas för. Det enda man kan göra i det läget är att vara sårad över vad folk verkar tro om en, vilket är ganska olyckligt. Så varför välja alternativet att bry sig över huvud taget?
Rykten kommer och går, that´s life antar jag. De allra flesta människor upplever troligen samma sak någon gång i livet. Det är väl bara så att man kanske inte kan lita till 100 procent på någon. Och har man tur så når aldrig ryktena fel personer. Som familjen, eller kanske chefen. Hur ska de reagera på saker de får höra? ”Frida, har du börjat knarka?!”
Men man kanske kan lära sig någonting av det själv. Som att inte behandla andra på samma sätt. Att lära sig att själv bli en bättre människa genom att ta upp saker med personen det gäller, istället för att skvallra med en massa andra människor som bildar rykten. Eller att helt enkelt inte nämna någonting alls när det gäller grundlösa saker. Att aldrig själv uppföra mig lika lågt mot andra människor bara för att de uppför sig lågt emot mig. Att inte själv ägna sig åt eller nappa på svart propaganda.
För uppenbarligen har jag någonting som fascinerar andra människor. Hade jag varit en grå mus hade ingen någonsin sett mig eller haft något behov av att prata om mig bakom min rygg. Det kanske rent av är en komplimang att folk är snacksaliga…?
Det handlar inte ett dyft om mig egentligen eftersom dessa rykten är så grundlösa, taget helt out of the blue, utan någon som helst sanningshalt. Det handlar helt enkelt om folks brist på att underhålla sig själva med sina egna angelägenheter och intressen.
Jag berikar mitt liv med vänner, familj, skola, jobb, djuren, fritidsintressen, resor, utflykter, upptäckter, skratt, idrott, bad, sommaren, livet helt enkelt! Om andra inte är lika lyckligt lottade och har ett så stort tomrum i sina liv att de måste spekulera kring mig, so let it be. Jag får lära mig att förhålla mig till det på ett optimistiskt vis. För alltid kan ju fiktiva sagor underhålla någon, kanske även mig…?
"You could be the ripest, juiciest peach in the world, and there is still going to be someone who doesn't like peaches."
Sommar och sol <3
Sommaren är här! Det gäller att passa på, snart är den borta.
Jag har tre veckor kvar på skolan och 5 prov att genomföra under den tiden. Tufft! Men det måste gå.
Sedan börjar jag mitt sommarjobb och det ska bli så kul! Ser verkligen fram emot den här sommaren.
I fredags träffade jag äntligen Lina igen, det var verkligen längesen vi sågs. Hon var i Karlsborg och var hundvakt, så jag bilade dit och vi gjorde god mat och pratade massor. Lina är väldigt duktig i köket och det är spännande att prova hennes veganmat. Spirulinabröd (en typ av alger) var så fruktansvärt gott!
Har även träffat familjen Arthursson, vilket var längesedan det med. Blev bjuden på god grillad mat och ett helt gäng med stallfolk hemma hos Oscar och Sarah, som för övrigt är synligt rund om magen nu :-)
Har varit ute hos Ulrika som tvingats ta bort sin fina Ramira. Toksorgligt! Eldana har fått ärva 7 av alla 30 täcken Ramira hade, mer fick jag inte plats med i sadelkammaren kände jag.
Min bil har fått för sig att inte samarbeta nu igen. I lördags när jag skulle köra hem Mariell så vägrade den starta. Jag såg framför mig hur jag efter 2 månader utan lön ska tvingas ta lån för att laga helvetet igen, plus bärgningsbil till verkstad och försöka hitta ett tillfälligt fordon av något slag för att ta mig någonstans. Jag kan noll och inget om bilar så att jag skulle lista ut vad felet var själv finns inte på kartan. Då är det verkligen skönt att ha vänner omkring sig som kan sådant! Hans kom ut dagen efter och konstaterade att det är batteriet som dött, vilket känns hemskt skönt ändå eftersom man inte behövde leta efter felet och ett nytt batteri inte är så fasligt dyrt även om det såklart är en utgift. Det är lite så att Frida klantar till det, andra städar upp. Hans har på senare tiden fått bleka vita jeans, laga cyklar, laga bil, laga gardinstång, laga duschdraperi med tillhörande upphängning, sätta upp hyllor som jag och Mariell felkonstruerat, stänga av ventiler, med mera med mera.
Nu ska det återgås till studerandet och försöka kollas present till Timmy som tar studenten på fredag.
Chao!
PS: Cruising har vi hunnit med i Tibro hela gänget. Trevligt trevligt! Här har ni mig och Mariell; brudarna bruders:
Viken Runt 2014
Viken Runt i år igen (72 km på cykel) -denna gången tänkt som en revansch mot Jebens som så fint snajade om mig förra året då mina vader var helt slut, och hon gled in över mållinjen först. Jag tuggade runt på 4:35 med resultatet att en tånagel lossnade. När Jebens fyllde år i mars fick hon en anmälan till Viken Runt med tanken att jag skulle komma före henne i mål. Därefter anmälde sig även Hans, med målet att bräcka mig!
Träning var det inte tal om i år heller. Jag äger inte ens en cykel!
En runda på 50 km på Viktors cykel, med hälseneinflammation som resultat. Och därefter en kortis på 20 km på Hans gamle skrammelcykel. Mer var det inte tal om.
Jag fick låna Viktors mountinbike och dagen innan Viken Runt skulle Hans kolla igenom den, pumpa däcken och så. De såg inte så bra ut och poff! så hade ena däcket smällt, så det var bara att ta sig in till stan och köpa nya däck också, med mycket mönsterdjup som gör det tuffare att cykla långt.
Mariell och Viktor körde servicebil runt, men de behövde inte serva så mycket.
Från start höll vi ihop alla tre i typ 3 km. I första backen började det kännas i benen så jag drog ner på tempot, och det var så tydligt att Hans då såg sin chans och drog ifrån mig. Jag cyklade dock ikapp honom varje gång det blev plan mark.
Han skick-sackade förbi vartenda ekipage och jag sick-sackade förbi efter och körde om honom tills nästa backe kom, osv.
Jebens hamnade efter, men inte långt efter!
Efter 10 km stod Mariell och Viktor och jag tänkte stanna för att ta av mig långärmade tröjan och även kissa eftersom jag hinkat hur mycket vatten som helst på morgonen. Hans kom fram till dem först och så fort han såg mig komma farande kastade han sig upp på cykeln och drog. "Jävla Hans!" skrek jag, kastade av mig tröjan på Viktor och slänge mig ner i ett dike, sedan upp på cykeln och låg ner i svängarna för att komma ikapp Hans.
Andra gången Mariell och Viktor stod längst med vägen var efter 30 km och på grund av kisseriet i diket så hade jag tappat Hans. "Hur långt fram är Hans?!" skrek jag, "Tio minuter!" vrålade Mariell, "Faaaan och!" skrek jag och stannade inte utan trampade på som hejsan.
Efter 50 km låste sig min konstiga arbetsskada i ryggen så jag hade nåt så fruktansvärt ont på höger sida, jag stannade och försökte höja sadeln så jag skulle sitta rakare med ryggen, men det hjälpte inte. Så vid nästa stopp stannade jag och fick ta Ipren och Zoongel, plus knäcka ryggen och sedan kändes det riktigt bra igen så jag cyklade på de sista 20 kilometrarna utan mer ryggont än att det var överkomligt. Jag är så himla glad att både vader och knä grejade det i år så det inte blev som förra året! Men jag hade tappat Hans med 20 minuter de sista två milen och då släppte jag tävlingsinstinkten. Jag började bli trött så släppte av på tempot som hade varit innan.
Sista 10 km var jobbiga för det var öppet och blåste jäkel. Men jag kom i mål på 3:28, så det var 67 minuter snabbare än förra året och som sagt, mina ben höll!
Jebens var hur duktig som helst, hon kom bara 10 minuter efter mig på en cykel med bara 5 växlar, det hade jag fasiken aldrig pallat!
Lite besviken på min tid är jag ändå, det hade varit okej om Hans vunnit med 10-15 minuter, inte 25. Men jag hade så himla roligt! Det var tävlingsskalle och hur kul som helst att försöka jaga ikapp någon och samtidigt bli jagad av en tredje!
Bra jobbat alla! :-)
Bilder kommer nog upp så småningom, Mariell har dem än så länge.