Ställningstagande till viskkampanjer
Rykten kommer alltid att gå. Man får veta på hörsägen att man är självmordsbenägen, otrogen, en galen flickvän, man har förståndsmässiga funktionsnedsättningar, man röker braj, med mera.
Frågan är hur man ska förhålla sig till rykten. Ska man ställa till med ett hallaballo i ett försök att försvara sig? Eller ska man bara rycka på axlarna och inte låta sig påverkas? Kan man lyckas koppla loss den känslomässiga sårbarheten inom sig, och låta ryktesspridarna gräva ner sig ifred i sitt patetiska skitsnackarträsk?
Jag vill naturligtvis fungera som det sistnämnda exemplet. Jag vill kunna skratta från hjärtat och se det som dagens underhållning att höra vilka sagor folk diktat ihop om mig.
Men visst är det svårt. Det är svårt när man vill gripa tag i sagornas författare och fråga vad den/de håller på med. Man vill berätta att det inte finns någon grund eller substans i de rykten de spyr ut omkring sig. Men när ryktet redan cirkulerar är det tyvärr så att man inte längre kan peka ut vem som från början tog ansvaret att så fröet. Tyvärr resulterar ju rykten och skvaller till en falsk verklighet och man förlorar den gemensamma grund man har med människorna man är i kontakt med.
Det kommer ju inte till mig personligen, vilket är synd för då hade man haft en chans att försvara sig istället för att få höra olika versioner i ledet av kedjedialoger som skett. Man blir utsatt och har inte en chans att möta det man anklagas för. Det enda man kan göra i det läget är att vara sårad över vad folk verkar tro om en, vilket är ganska olyckligt. Så varför välja alternativet att bry sig över huvud taget?
Rykten kommer och går, that´s life antar jag. De allra flesta människor upplever troligen samma sak någon gång i livet. Det är väl bara så att man kanske inte kan lita till 100 procent på någon. Och har man tur så når aldrig ryktena fel personer. Som familjen, eller kanske chefen. Hur ska de reagera på saker de får höra? ”Frida, har du börjat knarka?!”
Men man kanske kan lära sig någonting av det själv. Som att inte behandla andra på samma sätt. Att lära sig att själv bli en bättre människa genom att ta upp saker med personen det gäller, istället för att skvallra med en massa andra människor som bildar rykten. Eller att helt enkelt inte nämna någonting alls när det gäller grundlösa saker. Att aldrig själv uppföra mig lika lågt mot andra människor bara för att de uppför sig lågt emot mig. Att inte själv ägna sig åt eller nappa på svart propaganda.
För uppenbarligen har jag någonting som fascinerar andra människor. Hade jag varit en grå mus hade ingen någonsin sett mig eller haft något behov av att prata om mig bakom min rygg. Det kanske rent av är en komplimang att folk är snacksaliga…?
Det handlar inte ett dyft om mig egentligen eftersom dessa rykten är så grundlösa, taget helt out of the blue, utan någon som helst sanningshalt. Det handlar helt enkelt om folks brist på att underhålla sig själva med sina egna angelägenheter och intressen.
Jag berikar mitt liv med vänner, familj, skola, jobb, djuren, fritidsintressen, resor, utflykter, upptäckter, skratt, idrott, bad, sommaren, livet helt enkelt! Om andra inte är lika lyckligt lottade och har ett så stort tomrum i sina liv att de måste spekulera kring mig, so let it be. Jag får lära mig att förhålla mig till det på ett optimistiskt vis. För alltid kan ju fiktiva sagor underhålla någon, kanske även mig…?
"You could be the ripest, juiciest peach in the world, and there is still going to be someone who doesn't like peaches."
Kommentarer
Trackback