Breathe in, live out! ☮

Det blev som jag skrev senast: en escape. Årets läderluff! Något jag gör minst en gång om året. Minst 20 kg packning, outforskade platser och ro i huvudet. Utan att riktigt veta vart jag ska från början.

Först stack jag till Gullspång, bara för att det låg nära vatten och jag inte varit där på 15 år och därför inte mindes mycket av stället.
Kändes fint när jag kom dit; lugnt och skönt. Och inte ens en karta som visade var jag kunde nå stränder el. dyl. Dessutom inga bussar som gick någonstans.
Så! Toppen luffarliv! Jag började vandra ut mot skogen på måfå, fick se det vackra Laxtrappan, där jag satt och chillade en stund och önskade mig en egen gummibåt att använda till rafting.









Tänkte slå upptältet i närheten av forsen, men det var diverse villor och tomter ivägen var jag än gick så tillsist följde jag dressinspåret en bit in i skogen. Orkade inte bära mer så jag slog upp tältet i en kohage med en liten brygga intill. När jag väl satt mig på bryggan och åt smörgås, drack lite rött vin och läste en god bok… då var platsen helt oslagbar. En stund satt jag bara och tänkte och filosoferade för mig själv, iakttog naturen och såg himlen bli rosa, sedan hur älvorna dansade in över vattnet. Hade det inte funnits risk för att drasa ner i sjön hade jag sovit på bryggan, det var väldigt rogivande och mysigt.

Dagen efter begav jag mig till Brommö. Först tog jag bussen till Torsö och därefter linjefärja över till Brommö. Väl framme på Brommö började en kille prata engelska med mig, jag funderade ett tag på om han trodde jag var tysk/dansk/annat, eller om han själv var en etter värre trevlig utböling än vad jag själv var. Han insisterade på att köra mig någonstans pga. min tunga packning, jag insisterade på att gå (hur ska jag annars veta hur tufft det är att ta sig tillbaka till färjeläget igen?) och det slutade med att han visade vilka stränder som var chillast.
Jag kubbade ut i skogen, följde vandringsleder och tog mig till Knipekulten efter 2 km. Chillade där en stund, men tyckte att stranden inte var märkvärdig alls så jag fortsatte ytterligare 3 km mot Rukehamn. Wow, jag presterade bättre än ever! Vandringsledsen gick tydligen uppför ett berg och det tog 1,5 timme för mig att traska dessa tre kilometrar. En miss var en mosse där någon tagit bort en gåbro. Jag funderade på om jag verkligen skulle ge mig ut där, men det var fotspår i mossen redan och vad skulle jag annars göra, vända hem? Nä, sällan. Jag traskade försiktigt längst med kanten av mossen och vid första steget sjönk hela jag som en sten. Det var som kvicksand! Jag hade lätt kunnat bli moderna Bockstensmannen. Lyckades dra mig upp med all packning och var sjöblöt och hade genomsura skor, men turligt nog kvar de kvar på fötterna än. Hade jag inte varit så mörkrädd hade jag säkert slagit upp tältet mitt i skogen istället för att ta mig enda fram.
Väl framme var inte Rukehamn den ”Kustlika idylliska sandstrand” man hört talas om, det var en liten sandstrand, men mest kärr, och ett par vindskydd. Jag bestämde mig för att bo i vindskyddet delvis för att jag aldrig gjort det på egen hand förut, och delvis pga. regnrisken.
Nu till erkännandet; jag är sjukt mörkrädd och då i synnerhet för osynliga spöken och varulvar. Här fanns inte en enda kotte (eller jo det fanns det, men person då) på en halvmils avstånd med tät skog så långt ögat kunde nå. När jag dragit ut madrassen i vindskyddet och låg där och läste klotter i taket såg jag till min fasa texten ”Ingen kommer härifrån levande” precis ovandför min madrass. Hu, det vore en underdrift att kalla mig "lite lätt" nervös. Efter ett par klunkar rödvin och en stor, fin brasa som värmde upp hela vindskyddet kändes allting ganska idylliskt ändå, trots allt. Kläderna och skorna hängde på tork och det var både lugnt och väldigt mysigt.

 









Nästa dag vadade jag ut till Hovden, en ö precis utanför Brommö som man kan vada ut till vid lågvatten. Traskade runt i skogen, kikade in deras enda sandstrand, och tog sedan mitt pick och pack för att strosa en helt ny väg tillbaka till hamnen. Den vägen som inte gick över ett berg…

Min lilla luffarsemester gav mig precis den reinkarnation jag var ute efter. Jag kom bort från folk, kunde ägna mig åt mig själv, mina tankar, lugnet och att fundera kring det som hänt på senaste. När man bara har vägen att fokusera på; från punkt A till punkt B, så hinner man släppa allt annat vardagsmässigt som tar mycket energi från en, speciellt om man varit med om något som innebär sorg. Naturen är helt oslagbar. "I love no man less, but nature more." Det var knappt så jag ville vända hem igen, men det skulle bli totalt åskväder kommande natt.


Nu känns det faktiskt okey att vara tillbaka i civilisationen igen. Den som höll på att knäcka mig fullständigt ett tag. Men jag vill ta det lugnt just nu, inte festa, stoja eller stöka. Det måste sjunka in att Bosse är borta, hur livet ser ut utan honom. Egentligen skulle det kännas skönt att samlas hela stallgänget när alla är tillbaka från semestern igen, och även prata lite med Heléne som var med när det hände, över en stallfika. Hur som helst; det är okey att sörja och vara ledsen. Det behövs och är nödvändigt. Och han förtjänar inte att bara suddas ut.

Irritationen mot andra människor som inte kan mötas halvvägs, som lever sina liv bakfulla och inte vill bjuda till. Hela misären i att människor bara håller sig till ytliga attribut.
Frustrationen över att ingen verkar se hur grötigt hålet i mig är, frustrationen över att inte vara hemmahörande... någonstans. Tanken på årets escape, bara ett par dagars tramping.
Det kommer nog snart.


”In one moment, I understood more clearly than ever, why we so special, why we kept our secret. Because if we didn’t, sooner or later, they’d turn it into this. Cancers, parasites, eating up the whole fucking world.”


"The core of mans' spirit comes from new experiences."


"When you want something in life, you just gotta reach out and grab it."


"It should not be denied that being footloose has always exhilarated us. It is associated in our minds with escape from history and oppression and law and irksome obligations. Absolute freedom."


"The sea's only gifts are harsh blows, and occasionally the chance to feel strong. Now I don't know much about the sea, but I do know that that's the way it is here. And I also know how important it is in life not necessarily to be strong but to feel strong. To measure yourself at least once. To find yourself at least once in the most ancient of human conditions. Facing the blind death stone alone, with nothing to help you but your hands and your own head."


"Two years he walks the earth. No phone, no pool, no pets, no cigarettes. Ultimate freedom. An extremist. An aesthetic voyager whose home is the road. Escaped from Atlanta. Thou shalt not return, 'cause "the West is the best." And now after two rambling years comes the final and greatest adventure. The climactic battle to kill the false being within and victoriously conclude the spiritual pilgrimage. Ten days and nights of freight trains and hitchhiking bring him to the Great White North. No longer to be poisoned by civilization he flees, and walks alone upon the land to become lost in the wild." - Alexander Supertramp May 1992


"There is a pleasure in the pathless woods; / There is a rapture on the lonely shore; / There is society, where none intrudes, / By the deep sea, and music in its roar; / I love not man the less, but Nature more..."


"If we admit that human life can be ruled by reason, then all possibility of life is destroyed."


"The freedom and simple beauty is too good to pass up..."

Har tagit en sömntablett för att sova. Det fungerade inte så jag tog en till. Kunde fortfarande inte sova. Tar ett glas vin och tårarna faller direkt. Lite påverkad då detta skrivs, men inte mycket. (?)

Vi har alla drömmar. När min far gick bort insåg jag att livet inte är något att ta för givet. Det kan ta slut fortare än man anar. Och jag vill se planeten som jag föddes till av mina föräldrar innan det är dags för mig. Och man vet aldrig när det är. 

Drömmar om att ut och volontärarbeta och resa, se andra ställen, göra sitt liv fullt av annorlunda upplevelser. Inte missa något litet av allt det som finns där ute. Och hjälpa andra människor på vägen. Men jag har aldrig kunnat göra det, eller ens velat det fullt ut, för jag har aldrig velat lämna Bosse. Han har hjälpt mig genom så mycket, när saker har känts för jobbiga har han funnits där, tvingat mig till stallet och fått mig att bli helt totalt lycklig. Och det går inte beskriva känslan av att sitta på hans rygg, känna tryggheten och få fjärilar i magen av att han förstår precis, och tar hand om mig. Och har jag inte kunnat sitta på hans rygg så har denna intelligenta häst masserat min rygg så fort han känt att jag behöver det. Allt annat har lagts på framtiden för Bosses skull, jag älskar honom för mycket för att lämna honom och bara ge mig av för en sådan sak.

Jag vill inte lämna min bästa vän. Idag var hans förra ägare här för att ta farväl av honom och nu är det min tur att göra det snart. Bosse har gjort så starkt intryck på så många människor genom åren. Det var en jättefin stund idag, vi pratade minnen och skrattade åt honom när han ville sitta på vår picknickfilt och bli gosad med. Han har nog inte varit så nöjd på länge som när Elin och Gunilla var här. Det kändes i hjärtat när Elin tog farväl, och ändå så surrialistiskt, otroligt och overkligt.

Jag kan inte förstå vad det är som ska hända. Och när jag sitter hos honom i hagen inger han samma lugn som han alltid har gjort. Jag gråter inte ens där för jag kan inte fatta att han kommer försvinna. Det är när jag kommer hem och ligger still på nätterna som allt kommer. Oron för att han ska lida när det hemska händer, och att man aldrig mer får se honom eller känna hans kropp och trygghet.

Det känns väldigt,skönt att Sobrina finns. Rara, fina Sobrina som jag inte alls har samma historia tillsammans med men som ändå är en så rar och fin häst som jag lärt känna rättså bra det senaste året. Ingen kan mäta sig med Bosse, jag skulle absolut inte vilja ha en ny häst (just nu i alla fall), men Sobrina känner jag redan och det jag känner känns fint och bra. Nu tvingas jag ut till stallet efter att det hemska hänt och det är skönt. Annars hade det dessutom varit första gången sedan jag var 12 år gammal som jag inte haft en häst att åka ut och sköta om.

Att Nettan och Sarah är världens gulligaste människor känns också skönt och som en enorm lättnad.

Samtidigt funderar jag på en resa snart. Jag vill absolut ha kvar stallet, jag ha rhaft en häst att ta hand om varje dag sen jag var 12 år så det vore otänkbart att inte ha det alls. Tack och lov för Sobrina! Vi får se hur resten av livet blir framförer. Men det kommer bli annorlunda. Utan min Bosse. Självklart vill jag ha kvar "min" (Daniels egentligen förstås) Sobrina, utvecklas på henne och kanske även få hennes tröst i detta. Men jag vill kanske även åka på någon kortare volontärresa om jag får råd. Det finns en i Zanzibar som jag varit sugen på länge och som bara är 3 veckor lång.

Sedan finns det förhoppningsvis längre resor att genomföra när den tiden är inne också, långt senare.

Jag är så glad att det är Nettan, Sarah o:co är de som är där. Som ställer upp så in i bomben mycket med allt praktiskt som man inte orkar själv helt. Och jag blir rörd och ställd så jag vet knappt vad jag kan give in return.

Folk undrar om jag är ledsen, det är jag, när jag sitter hemma och allt är mörkt och tyst så känslorna känns mer. Det blir svårt att somna. Ser man min fina Bosse i hagen inser man inte att han kommer försvinna, han är så fin nu när han får smärtstillande, så det blir svårt att inse. Jag tittar på honom fleratimmar om dagen och försöker inse, men det går inte. Han går ju där och lever, mår bra och ser nöjd ut.

Framför allt så finns han.

Och även om detta är ett svammel-inlägg som förmodligen raderas senare så var jag tvungen att få det ur mig för att kunna somna. Tack till alla ni underbara som stöttar, och tack till Bosse som alltid kommer finnas djupt rotad i mitt hjärta.

  Elin och Bosse idag.


 Jag och Bosse för två dagar sedan.

Jag och Bosse förra våren.

Den mest sociala, mest intelligenta, omtänksamma och gosigaste häst jag träffat.

Måste bara skriva att igår var den mysigaste sommarkvällen ever på en udde strax utanför Mariestad.
Härlig natur, hemmagjord sushi, lite vin, marschaller och bästaste sällskapet.