Kvinnlig omskärelse
Kvinnlig omskärelse, en företeelse jag inte kan få ur skallen sedan jag kom hem från Gambia. Började läsa boken En blomma i Afrikas öken, skriven av Waris Dirie, och sträckläste den på under ett dygn efter det att jag kommit hem.
Boken är en självbiografi skriven av Waris, en somalisk kvinnlig nomad som blev omskuren när hon bara var fem år gammal och bortgift med en sextioårig man när hon var tolv år. Hon flydde från sin familj, vidare till London och bor nu i USA. Tydligen är boken numera även manus till filmen Desert Flower.
De flesta människor har uppfattningen att kvinnlig omskärelse i princip inte existerar längre, men sanningen är att det inte handlar om hundratals eller ens tusentals, utan om miljontals flickor som måste genomgå eller dör av denna tortyr. I ungefär hälften av Afrikas alla länder är 90 % av alla flickor omskurna, och detta innebär att ungefär 6000 flickor blir omskurna varje dag.
I boken berättar Waris om den dag då omskärerskan, en zigenarkvinna, kom till deras läger och skar av Waris könsdelar ute i skogen med ett slött och redan blodigt rakblad. Hon berättar även om sina infektioner, sina extremt kraftfulla menssmärtor (som orsakade att hon svimmade under menstruationerna), svårigheter att kissa då bara en droppe i taget kunde rinna ut, och givetvis den rent känslomässiga smärtan.
Återberättelse av Waris text, men i kortare drag:
"Hon stack ner sina långa fingrar i kappsäcken och fiskade upp ett trasigt rakblad. Hon undersökte det genom att vända det fram och tillbaka. Solen hade precis stigit upp, och det var tillräckligt ljust för att man skulle kunna se färger, men inte några detaljer. Men jag såg att den naggade rakbladskanten var täckt av intorkat blod. Hon spottade på rakbladet och torkade av det mot klänningstyget. Medan hon gned rent rakbladet, blev det alldeles mörkt för mig eftersom min mor band ett tygstycke runt ögonen på mig som en ögonbindel.
Innan jag visste ordet av började kvinnan skära av mig mina könsorgan. Jag hörde ljudet av ett slött rakblad såga fram och tillbaka genom huden. När jag tänker tillbaka kan jag inte fatta att detta verkligen hände mig. Det känns som om jag pratar om någon annan. Det finns ingen möjlighet i världen att jag kan beskriva hur det kändes. Det är som om någon skär genom köttet på dina lår eller hugger av dig en arm, förutom att det här är fråga om kroppens allra känsligaste delar. Jag intalade mig själv att ju mer jag rörde på mig desto längre skulle tortyren vara, men tyvärr började mina ben att skaka helt av sig själva. De skakade helt okontrollerat och jag bad till Gud att låta detta vara över, och det var det också eftersom jag svimmade.
När jag vaknade igen trodde jag att vi var färdiga, men det värsta hade bara börjat. Ögonbindeln hade tagits bort, och jag såg att "slaktarkvinnan" hade lagt upp en hög med taggar från ett akaciaträd. De använde hon till att sticka hål i skinnet på mig. Sedan petade hon in en kraftig vit tråd genom hålen för att sy ihop mig. Jag hade ingen känsel i benen, men smärtan mellan benen var så stark att jag bara ville dö. Jag kände hur jag svävade upp från marken, kretsade några meter ovanför och betraktade skådespeleriet uppifrån.
Från den stunden minns jag ingenting mer förren jag öppnade ögonen och kvinnan hade gått sin väg. De hade flyttat mig och jag låg på marken intill stenen. Mina ben var sammanbundna med tygremsor som var lindade från anklarna upp till höfterna för att jag inte skulle kunna röra mig. Jag såg mig om efter min mor, men hon hade också gått sin väg. Där låg jag alldeles ensam och undrade vad som skulle hända härnäst. Jag vände huvudet mot stenen. Den var genomdränkt av blod, som om ett djur hade slaktats där. Delar av mitt kött, mina könsorgan, låg där och torkade i solen.
Mitt på dagen när solen stod som högst kom de tillbaka och släpade in mig i en liten hydda som ställdes iordning under ett träd. Där skulle jag ensam få tillbringa de närmaste veckorna för att läka. Jag trodde att plågorna hade gått över ända tills jag behövde kissa. Då förstod jag min mors råd om att inte dricka för mycket mjölk eller vatten. Efter att ha väntat timmar var jag så kissnödig att jag trodde jag skulle dö, men med benen sammanbundna kunde jag inte röra mig. Om jag rörde mig kunde såret gå upp, och skulle såret gå upp skulle de bli tvugna att sy ihop mig igen. Och tro mig, det var det sista jag ville. När den första droppen kom, sved den lika starkt som om huden höll på att frätas sönder av syra. Sedan zigenarkvinnan hade sytt ihop mig fanns det bara ett litet, litet hål -ungefär lika stor diameter som ett tändstickhuvud - som öppning för menstruationsblod och urin. Det var en smart strategi för att se till att jag inte skulle kunna, eller vilja, ha sex förren jag var gift så att min man skulle vara säker på att få en oskuld. Medan urinen ansamlades i det blodiga såret och sakta sipprade ner längs benen och ut i sanden, en droppe i taget, gjorde det så fruktansvärt ont att jag inte stod ut.
Medan dagarna släpade sig fram och jag låg i min hydda blev såret infekterat och jag fick hög feber. Från och till förlorade jag medvetandet. Under en period var mitt sår så infekterat att jag inte kunde kissa över huvud taget. Under två veckor låg jag sådan i hyddan, men efter att ha fått komma hem igen fick jag ligga stilla med benen surrade i ytterligare en månad. När tygremsorna som hade hållit mina ben på plats togs bort, kunde jag återigen se på mig själv. Jag upptäckte en bit hud som var helt slät med undantag för ett ärr i mitten som såg ut som ett blixtlås. Och det blixtlåset var verkligen stängt. Mitt kön var förseglat likt en tegelmur som ingen man skulle kunna tränga igenom förren på bröllopsnatten, då min make måste skära upp mig med kniv.
Trots att jag hade fått smärtsamma sviter efter omskärelsen hade jag haft tur. Det kunde ha gått mycket sämre, som det ofta gjorde för andra flickor. På våra färder genom Somalia mötte vi andra familjer och jag lekte med deras döttrar. När vi besökte dem nästa gång, var flickorna försvunna. Ingen berättade sanningen om varför de var borta, ingen pratade om dem överhuvudtaget. De hade dött på grund av stympningen -genom förblödning, chock, infektioner eller stelkramp. Med tanke på under vilka omständigheter omskärelserna går till, är det knappast förvånande. Det är snarare förvånande att någon alls överlevde.
Min syster Halemo har jag bara vaga minnen av. Jag var ungefär tre år och minns att hon fortfarande fanns där, men en dag var hon bara borta. I vuxen ålder fick jag veta att när zigenarkvinnan skurit om henne så förblödde hon och dog.
När jag var tio år fick jag höra vad som hänt med min yngre kusin. Hon blev omskuren när hon var sex år, och efteråt kom en av hennes bröder för att bo i vår familj och han berättade vad som hade hänt. En kvinna hade kommit och omskurit henne, och efteråt hade man placerat henne i en likadan hydda som jag fick ligga i. Men hennes "sak", som han uttryckte det, hade börjat svullna och stanken från hyddan var outhärdlig. Nu förstår jag att stympningsproceduren ute i bushen utfördes under så ohygeniska förhållanden att såret blivit infekterat. Den hemska lukten var symptom på kallbrand. En morgon kom deras mor för att titta till sin dotter, och hon hittade den lilla flickan död, hennes kropp var alldeles kall och blå."
This planet looks so cute but it's cold.
Jag fick lära mig i Gambia att det bästa sättet att bli av med traditionen att omskära sina barn är att låta flickor gå i skolan, detta leder indirekt till att de oftast inte vill skära om sina barn i framtiden.
Vi bör hjälpas åt att sprida till andra människor hur vanligt förekommande detta är i Afrika, och även i vissa andra länder. Många är helt omedvetna om detta.
Ge en slant: http://www.unicef.se/stod-oss/gambia
Länkar till vettiga sidor och organisationer finns här: http://www.cirp.org/pages/female/
Kika även in på Amnesty's hemsida: http://www2.amnesty.se/krg.nsf/kvinnligkonsstympning
Flicka som stympas i Uganda.
Efter "slakten".
En sjuttonårig, omskuren och ihopsydd flicka efter att ha lyckats föda sitt första barn.
Intervju med Waris Dirie:
Dag 03 – Mitt första musikminne
Från mammas sida minns jag resorna till och från Halmstad, där min mormor bodde. I bilen lyssnade vi alltid på klassiska 70-talslåtar och svenska låtar från topplistan, exempelvis ABBA, Jerry Williams, Magnus Uggla, Smokie, Nordman, Jhonny Cash, Tommy Nilsson, Gyllene Tider, m.f.l.
Första minnet därefter är den saliga besattheten av filmen Lejonkungen och filmens soundtrack. Det var jag och bästisen som fixade ihop ett eget nummer av Hakuna Matata som vi mimade ett par gånger inför hela skolan. Min stolta roll som Pumba spelades väl, må jag säga.
Timon och Pumba.
Pumba ylar på för full hals.
Därefter gick jag igenom den obilgatoriska (?) Spice Girls/Backstreet Boys-fasen, men efter detta rättade saker och ting till sig och det första "äkta" favoritbandet var The Offspring. Albumet Americana spelades dag som natt på repeat.
And that's the whole story!
Gambiaresan
Vårt hotellområde som låg i den lilla kuststaden Kotu (nära Serrekunda) hade inte varit del av turistnäringen speciellt länge och detta visade sig på de många sk. bumsters som rörde sig i vårt område. En bumster är benämningen på en efterhängsen person som inte vill något speciellt, kanske vara vän, att man ska besöka hans affär, etc. men som kan uppfattas svår att bli av med. Att en bumster kunde vara så efterhängsen var det enda jag uppfattade som påfrestande i dethär landet. Det hade varit en helt annan sak om de inte hade gått med och pratat flera kilometer då man är ute och går på gatorna. Det finns diverse tips för att göra sig av med dessa bumsters, exempelvis genom att hyra sig en privat lokalguide, då lämnar de andra en ifred. Blir de för enträgna kan de nu för tiden anmälas.
Men dessa omtalade bumsters borde inte avskräcka folk från att besöka Gambia! Befolkningen är ett av de vänligaste och mest välkomnande folkslagen i världen. Var man än går hälsas man välkommen till Gambia, deras attityd är avslappnad och chill. Ett av deras populära talesätt är "it's nice to be nice."
Attityden och tempot i Gambia är överlägset i samma klass som hela befolkningen; chill. De skämtar själva om att de går efter GMT, "Gambian Maybe Time". Saker och ting kan ta lite tid, som att få maten serverad till exempel, men man möts alltid av ett avslappnat skratt och en genomhärlig attityd.
Kotu
Stränderna var i mina mått mätt medelklass. Har man varit i Thailand uppskattar man stränderna där bättre än Gambias, men har man bara varit i Spanien är Gambias stränder i toppklass. Atlanten skänker väldiga vågor för den som likt mig älskar sådant. Dessutom fläktar Atlanten skönt och vattnet är svalkande och kvällarna blir därmed svala så det kan vara bra med en extra tröja att dra på sig. I övrigt låg temperaturen på runt 25-30 grader och det är solgaranti i Gambia, inte ett moln på himlen, vilket landet är välkänt för.
Jag rider en sväng på Kotu Beach.
Kotu Beach
Maten smakade väldigt speciellt, inte som vi är vana vid här. Deras lokala ris är mer snarlikt risotto och det finns absolut inga benfria fileér som här i norden. Mycket jordnötter odlas fortfarande i landet och det är en speciell smak på jordnötssåsen om man, som jag, är van vid sataysås. Tyvärr kan maten de serverar turister vara smaklös och kryddfattig, men deras lokala mat är så stark att även den vane börjar svettas.
Folk som åker till Gambia får ofta höra att man ska ta med sig pennor till barnen. Innan vi åkte tyckte jag att det lät lite absurt, men när vi väl var där ångrade jag att jag inte köpt med mig ett par pennor. Överallt finns barn som önskar sig en egen penna och det är ingen rolig känsla som rik västerlänning att neka dom det. En penna är värd mycket för dem!
Men låt bli att köpa tandborstar till barnen som så många andra västerlänningar gör. Befolkningen är muslimsk och på landsbygden finns endel fundamentala muslimer som motsätter sig kristen missionering och vill att deras barn ska borsta tänderna med pinne precis som profeten Muhammad, en viktig religiös handling.
Huvudstanden Banjul har, enligt mig, tre sevärdheter;
Albert Market, den lokala marknaden med mängder av varor som måste upplevas för den som inte befunnit sig i ett u-land tidigare, eller för den som vill shoppa billigt och tycker om att pruta. Den ökände Mr Fix it kan fixa ny valuta från både SEK, pund och euro.
Sedan har vi Arch 22, Gambias högsta byggnad som restes till presidentens ära och som man kan klättra upp i för att se utsikten över Gambia.
Även Nationalmuseét tycker jag var väl värt sitt besök, här fanns allt från deras musikaliska traditioner, vilka masker de bär vid olika högtider, information om alla deras stammar och deras historia från bland annat slavtiden.
Albert Market
Men det bästa jag fick höra var rådet från en lokalbo som jobbade på Gambia Tours som sade: "Har ni bara befunnit er vid kuststäderna så har ni inte sett Gambia!" Så vi begav oss med färjan från Banjul över Gambia River till Barra och där märktes skillnaden mellan landhalvorna direkt. Eftersom de flesta gambianer är rädda för vatten har inte turismen spridit sig lika mycket på den södra halvan, och det stod barn och knackade på vårt fönster och tiggare som bad om pengar överallt.
Från Barra bar det sedan av 30 mil inåt landet och när vi kör över bron i Kerewan börjar vi se the real Gambia, eftersom bron är relativt ny är fattigdomen på andra sidan bron mer betydlig. Nu är man ute på landet och människorna bor i byar, hyddor med halmtak, och har varken el eller rinnande vatten.
På landsbygden
I staden Farafenni går vi på marknad och här är attityden mot vita människor en helt annan än inne i kuststäderna. Ingen tigger eller ber oss köpa deras saker. Barnen följer nyfiket efter oss, vill känna på oss och fråga saker som vad vi heter och var vi kommer från. Stämningen är vänligare än vid kusten och tempot lugnare. Många barn har inte ens sett vita människor förut och vi omtalas som "de väldigt rika människorna som bygger flygplan". Några barn blir till och med rädda när de ser oss.
Åsnor, dvs. taxi, i Farafenni.
Vi besökte även cirkelstenarna i Wassu när vi begett oss inåt landet. Kanske Gambias enda historiska sevärdhet om man bortser från slavforten. Denna formation av cirklar kan ses överallt i världen och alla länder har olika teorier om hur de kom till. I Gambia har man emellertid grävt under stenarna och funnit en kungagrav.
Utanför Wassu har vi även besökt en lokal familj ur fulastammen. Detta var en upplevelse som jag alltid kommer att minnas och man kan inte begripa att de lever som de gör om man inte varit där och åtminstone hälsat på dem. Vi hade med oss en lokalbo som guide och han fungerade även som tolk då han talade både engelska och wolof. Hade vi kommit dit och sprungit in i deras hem utan att kunna göra oss förstådda på något sätt hade det inte känts okey. Familjen bestod av en hövdning, hans fyra fruar, deras barn, hans bröder, deras fruar och deras barn. De var självförstörjande på jordbruk och odlade även jordnötter. Familjen var mycket vänlig och i Gambia är det en outtalad regel att den som mycket har delar med sig till de som har mindre. De fick barnkläder som vi tagit med oss från Sverige, samt ungefär 200 SEK. Förvånande nog kunde dessa pengar, som inte är värt så mycket för oss, räcka till både mediciner, mat och även till deras grannar. Som sagt, just detta var en helt oslagbar upplevelse.
Nybliven, ung mamma i familjen vi hälsade på.
Med barnen i familjen vi hälsade på.
Vi har även rest med båt längst med Gambia River för att spana efter de 100 flodhästar som bor i landet, krokodiler, varaner och fåglar. Tyvärr fick vi inte se någotdera men det var en trevlig färd med vacker natur.
Längst med Gambia River
Vi har även hälsat på i Janjanbureh, eller sk. Georgetown. Vi välkomnades av lokalborna som tyckte om att pratas vid, och vi såg det gamla slavfortet och fängelsehålan. Detta var väldigt intressant och de värnar verkligen om sin historia. Salvarna togs från sina hem och lades i ett utrymme lika stort som en likkista, som spikades igen och skeppades till Europa eller USA. Nio av tio var döda när de kom fram. De slavar som vägrade lämna sin familj slängdes ned i fängelsehålan och fick sitta där fjättrade med vatten upp till hakan, eller packades ovanpå varandra som sardiner i en sardinburk tills syret tog slut och de dog.
Janjanbureh
Rakt över Gambia River från Janjanbureh ligger mitt paradis, Lamin Koto. Det är ett saraficamp ute i djungeln utan elektricitet och därför även helt fantastiskt mysigt enligt mig. Solen gick ned på bryggan vid Gambia River och himlen blev alldeles rosa runt djungeln, vi tände fotogenlampor, åt god mat och drack vin tills mörkret fallit och lokalborna tände en stor brasa, spelade på afrikanska trummor och bjöd upp oss till afrikansk dans. Helt underbar natt, sanna mina ord!
Lamin Koto
Afrikansk dans med infödingarna i Lamin Koto.
Vi var även en dag över till det omringande grannlandet Senegal på safari eftersom i princip allt storvilt är utrotat i Gambia, men håller på att återplanteras i Senegal. Det som behövs är passet vid passkontrollen samt vaccinationskortet där vaccination mot gula febern ska stå med. Reservatet vi besökte var ingen typisk savann så som man ser i resemagasin från södra Afrika, det var mer snårskog tills vi kom fram till djurens vattenhål med safaribilen och den verkliga upplevelsen började. Fullt med vårtsvin, giraffer, noshörningar, krokodiler och apor på ett avstånd av bara ett par meter. Vi parkerade precis intill ett par noshörningar, faschinerande djur. Parken var 1200 hektar, men man finner andra naturreservat längre uppåt landet på hela 60.000 hektar.
I naturreservat i Senegal.
I naturreservat i Senegal.
Avslutningsvis; Gambia är ett land som passar den resenär som vill ha en Africa light experience, är fördomsfri och som inte är främmande för en kultur som skiljer sig drastiskt från den vi är vana vid. Man måste ha lite självdistans, kunna ta sin tid och enligt min uppfattning inte vara alldeles för fin i kanten så kommer resan att vara ett minne för livet. Det ligger faktiskt bara åtta timmars flygresa från Sverige och man landar i en helt annorlunda kultur och dessutom solgaranti.
[ Finns det någon som är intresserad av att prata om Gambia, funderar på att åka dit, etc. -tveka inte att skriva en rad! Jag skulle kunna skriva en evighet om mina erfarenheter i Gambia, men känner att texten på min blogg inte ska behöva förvandlas till en hel bok. ]
Soldiers Of Jah Army - Waking Up
we think we know the bad
We think we know just what
this world is spinning for
We think we move up,
while we are stepping back
Increasing while this world
just can't take no more
And I've got myself to blame,
my acid rain is my tears
My church is blue and green,
from space
I mean, its clear
We are supposed to watch over this world,
'cuz we are the ones with all the tools and all the scars
But all we do is increase the load,
cuz we are the ones with all the guns and all the cars
And we've got our shoes to fill,
we want until we drop, drop, drop, drop, drop
Cuz this race can't be endured
if we don't know where to stop
We are visiting here,
we are just passing here,
can't settle down
We are like the wind here
We blow in here, and we blow out
But I've got myself to blame,
and I won't be here for too long
But I'll leave my footprints here
before we're all gone,
long gone
