Breathe in, live out! ☮

På min APL är det mycket nytt och ett ganska högt tempo, så man lär sig nya saker varje dag vilket är intressant. Alla som jobbar där är jättegoa. Det är först nu som jag insett hur mycket man behöver kunna, det är väldigt lärorikt och jag är imponerad av alla som jobbar där. Det finns så mycket att prova på rent medicintekniskt, jag har gjort både ultraljud, tagit EKG, alla BAS-prover (saturation, blodtryck, temp, puls och andning), varit med på DT, fått se mångsidigheten med central venkateter (ge blod, ge dropp, ge antibiotika, ta prover, med mera), varit med om ovanliga tropiska smittor, sett en del otäcka saker och fått ta snabba beslut trots att det bara är femte dagen. Det enda jag verkligen inte klarar av är att själv ta ett venprov, jag har haft svårt för det sedan utbildningen startade eftersom jag har svårt att "punktera" någon annan stackars människa och har sett vilka blå och ömma armar flera av mina vänner fått efter att ovana stickare har tagit blodprov på dem. Det roligaste med denna avdelning är att det är så himla mycket olika människor med olika bakomliggande sjukdomar, i olika åldrar och olika etniska tillhörigheter, så det finns mycket olikheter som passerar in och ut genom dörrarna. Det kan vara helt lugnt på avdelningen och plötsligt får man in en hel drös nya ansikten på en gång. Dessutom använder de sig av fackspråk så lite latinska medicinska termer får jag plugga in samtidigt så jag hänger med på rapporterna. Det sämsta är för det första en del jobbtider, jag älskar att jobba kväll och det är då jag lär mig som bäst, men att sluta 22 och sedan byta om och fixa klädombyten och köra hem så man är hemma sent, och sedan ha en klocka som ringer 05 för att gå upp dagen efter, det gör mig ganska trött. Och jag har ändå tur, tänk alla som pendlar... De får sova max 3-4 timmar innan de ska upp och jobba igen. Sedan är golven på sjukhuset det hårdaste som finns, vilket jag blev varnad för innan jag började, men jag har verkligen ont i mina ben. Svårt att sova och köra bil på grund av den ständiga värken i knän och benhinnor. Vi har under denna period ett stort examensarbete som vi ska skriva och redovisa för bedömning av både lärare och handledare, och sedan ska vi ha en stor tenta på hela utbildningen när vi är tillbaka. Så nu känner man pressen :-)

 
Bilen

Jag har ju köpt en ny liten pärla som jag är så nöjd med och som fungerat alldeles prima. Fram tills nu. När vi åkte ner med Mir till Jönköping så startade den inte vid ett tillfälle, jag trodde att rattlåset gått i och problemet löste sig inom en minut, så jag skakade av mig det. I förra veckan hände det dock igen, och det tog en kvart eller mer innan bilen hoppade igång igen. Väldigt skumt, en mekaniker i Tovatorp (där bilen stannade) kom ut och tittade på den och trodde att det finns ett glapp i någon kontakt till motorn. Det går ju dock inte att göra något åt när bilen startar igen. Sedan dess har den startat alla gånger. Bilar alltså, finns inget värre ekonomiskt än att äga en bil. Jag har dessutom kört Forden på sista resan, detta gjordes strax innan min nya fick för sig att krångla. Så nu har jag bara en skrotis att förlita mig på.

Min födelsedag

Jag fyllde år i början av mars, vilket vi inte firade så mycket då det var osäkert om folk kunde komma eller inte komma. Men nästa år planerar vi seriöst att fira utomlands, då fyller vi trettio. Satsningen ser just nu ut att landa på Maldiverna och Sri Lanka i 14 dagar :-D

Lilla Loppan mår fortsatt bra. Jag har varit ute små korta turer i skritt ungefär 1-2 gånger i veckan, för oftare hinner jag inte och jag är så trött efter min APL på kvällarna just nu. Men när jag är ledig sitter jag upp så vi kan fortsätta på den positiva trenden :-)

Gävle
Vi har varit i Gävle och hälsat på lillebror och tittat på när hans bästa vän spelade med i Faust i Gasklockorna. Det var en häftig upplevelse, man förstod inte handlingen så bra (vilket vi inte hade förväntat oss göra heller), men scenografiskt var det helt otroligt. Det var som en rundvandring med riktigt häftiga och påkostade effekter, vi fick gå från gasklocka till gasklocka och se nya miljöer genom hela teatern. Riktigt häftigt.

När lillebrors kök målades om hittade vi knoppar till hans kök som han inte ville ha, mässingknoppar. Det passar hos mig bara man lyckas putsa upp dem lite för just nu ser de mest gula ut. Passar bra till min gardinstång så fortsatt renovering av mitt kök pågår också ;-) 

De gör inte ont längre! Jag går hela tiden i lite för stora skor för att inte trycka på dem, och det gör inte alls ont i dem längre. Halva nageln är kvar att låta växa ut innan jag vågar påfresta dem igen, men det verkar gå fortare än jag hoppades på från början :-)

 

Just idag i skrivande stund har Sune kommit hem till Helen! En ny liten puppiliten! Zandirah's Sleeping Sun är hans helnamn... Ska dit och pussa på honom direkt efter att jag tagit in hästarna ikväll. Spännande :-)

 

 

Bilder sedan sist:

 

Sandra vann med mig och henne på en resa till svenska fjällvärlden, vilket gick av stapeln den 12/3-15/3. Det var riktigt intensiva dagar med mycket att uppleva och lite sömn, men vi har haft så grymt kul! Dessutom var resterande vinnare riktigt roliga att umgås med så vi var ett bra gäng som kom bra överens och hade roligt tillsammans. Här kommer en redovisning med korta drag ur den dagbok vi skrev under resan, dag för dag:

 

 

Dag 1: Anlände till Björkliden

Anlände med buss till Björkliden efter att ha rest hemifrån med tåg till Arlanda, flyg till Kiruna och buss till Björkis. Vi har med oss ytterligare 4 vinstresenärer och ett team med filmkameror från Svenska Spel på tre personer. Det är fin utsikt i Björkliden med stora glasfönster över hela hotellet ut mot Torneträsk och Lapporten. Direkt när vi kom fick vi lunch med sedan var det meningen att vi skulle få pimpla, men det blåste mycket ute och vår guide från Björkis hade varit uppe i en fjällsjö och försökt borra sig ner över en meter, men kom inte igenom isen. Så logiskt nog fick vi en guidad "stormtur" på fjället istället för pimpelfiske. Vi hurrade inte direkt över det, men när vi väl kom iväg var det riktigt roligt. Vi fick på oss snöskor, moderna sådana, inga tennisrack, och tog oss sedan uppför fjället genom stormen. Efter en stund kom vi fram till en lappkåta med utsikt över hela byn och jättemysig inredning med kristallkrona i taket. Här drack vi klassisk varm lingondricka och pratade om samer. Jebens har ramlat som en spikrak fura och kunde inte ta sig upp medan filmteamet filmade hela händelsen i närbild. När vi hade kommit tillbaka till hotellet fick vi trerätters fin middag. Det serverades löjromscheescake med ostkräm till förrätt, renskavsgryta med mos och lingon till huvudrätt, och creme brulé till efterrätt. På kvällen upptäckte vi att vi hade en alldeles speciell stol i vårt rum som luktade trolldeg så alla Jebens kläder luktade trolldeg resten av resan. Sent på kvällen kom vår alldeles fantastiska guide och hämtade oss med kälke som hon spänt fast bako sin skoter, det var sjukt roligt att sladda omkring efter skotern i kälken. Vi ko upp på fjället och där fanns en liten stuga so vi eldade i samtidigt som vi spanade efter norrskenet. Vi såg tendenser till norrsken, att det lyste grönt bakom ett moln och sedan avtog igen, men det började aldrig spela över himlen. Däremot var det en alldeles fantastisk stjärnhimmel som jag aldrig sett lysa så starkt någon annanstans.

 

Dag 2: Bandvagn till Låktatjåkko

På morgonen efter frukost fick vi välja själva vad vi skulle göra när vi kom fram till Sveriges högsta fjällstation och högsta bar Låktatjåkko, 1230 m.ö.h. Jag och Jebens var sugna på skidor, men jag ångrade mig pga. kostnaden för detta, men hade lite ågren då vi åkte i bandvagnen att vi inte hade tagit med oss skidor ändå. Det var ganska brötigt att åka bandvagn och det var en ansträngning att hålla sig kvar på sin plats när det stupade uppför upp på fjälltoppen. På ett ställe stannade vi och hade en fin utsikt med solsken uppe på fjället. Resten av färden såg man inte så mycket på grund av att det var så mycket imma på rutorna i bandvagnen. Men vi såg inte mycket när vi var framme på Låkta heller. Vi såg inte ens stugan när vi klev ut på grund av att det blåste och yrde så mycket snö. Så tack och lov hade vi inte hyrt skidor, för ut och skida gick inte. Vår guide hade tagit med sig tefat som vi åkte med, både guiden och Jebens åkte ur sina tefat och guiden sprang som en gasell över fjällen efter sitt tefat men kom aldrig ikapp det. Vi kämpade för att komma fram i de värsta vindbyarna och vi försökte ta kort på oss och den fina utsikten, men man var lite snöblind och det sved i ögonen om man försökte titta. Det var så blåsigt att resten av gästerna som skulle bo på Låkta inte kunde ta sig upp, så vi och Svenska Spel hade hela stugan för oss själva! Trots stormen lyckades personalen bjuda till en riktigt fin femrätters middag åt oss på kvällen. Den bestod av två förrätter, nämligen låktavåffla med skagenröra, samt kantarellsoppa med whiskey-cremefraise vilket var det godaste jag ätit. Till huvudrätt blev det också två olika rätter, röding med vitvinsås och gul röbeta, samt älgentricote med hasselbackspotatis och rödvinsky. Till efterrätt fick vi en ischokladmousse i flera färglager. På natten när vi skulle sova var det så full storm ute att vi inte kunde få upp dörren på stugan. När vi låg i våra sängar och skulle sova så vajjade sängarna fram och tillbaka. Otroligt att denna gammla stuga står kvar på denna plats, den byggdes 1939. Inte bara att bygga en stuga på den höjden på den tiden heller, med häst och vagn som drog upp alla timmerstockar och stugan som hela tiden föll ihop under bygget. Borde vara ett av världens underverk denhär stugan.

 

Dag 3: Insnöade, skoter och hundspann, Riksgränsen

Dagen var planerad som resans största äventyrsdag, vilket höll på att gå i kras på grund av stormen. När vi gick upp såg vi inte ens ut genom stugans fönster på grund av att allt var igentäckt av snö. Meningen var att vi själva skulle få köra skoter ner till Riksgränsen via det så kallade Vargpasset över fjällen. Där skulle vi sedan få åka hundspann. Våra guider försökte köra upp hjälmar åt oss från Björkis, men vinden tog hela sopsäcken full med hjälmar som försvann på fjället, så de fick helt enkelt vända. Och kvar på Låkta satt vi och väntade och var rädda att vi satt fast där uppe och skulle missa det roligaste på hela resan. Men nästan framåt lunch kom två skoternissar upp och visade oss hur man kör skoter inomhus, för väl utomhus kunde vi inte höra varandra även om vi skrek i varandras öron. Lite nervöst att första gången man kör skoter ska köra genom snöstorm med skitdålig sikt och snöskare. Men det var jätteroligt och så fort vi kommit ner från fjälltoppen var det riktigt fint väder och man kunde dra på med skotrarna :-) Tre mil tog slut alldeles för fort! Jebens klagade över nackskador och jag hade henne mest på ryggen för det var sjukt svårt att hålla sig i medarna när man satt där bak och skotern for över snögupp. Väl framme vid Riksgränsen fick vi skynda oss att äta för att inte missa hundspannet. Vi fick hjälpa till att spänna för hundarna och sedan åkte vi först med hundföraren som var från Skottland. Det var töväder så det gick inte så fort för det var tungt för hundarna att dra. Ute på en sjö fick vi byta så man fick köra hundspannet själv, vilket innebar mest att reglera farten och sedan sprang hundarna bara efter släden framför. Det var mysigt med solnedgången och tre spann framför oss. Vi gick aldrig över på norska sidan efterso det var 500 meter kvar till Norge över ett stort berg. Sista natten med gänget gick av stapeln på restaurang med trerätters middag och champagne innan maten. Till förrätt fick vi löjrom, huvudrätt var reninnerlår med friterad palsternacka, och tillefterrätt varm hjortronsoppa med kall björnbärsgladd. Efter maten festade en del av oss på after skii, och jag och Jebens satt och tjattrade lite i vårt rum innan vi gick ut för att titta efter norrsken. Folk sade till oss hela dagen att det inte skulle bli något norrsken på grund av plusgraderna ute, men vi ville i alla fall spana sista natten vi var i norr. Vi såg bara en svart himmel.

 

Dag 4: Fast i Kiruna

Det första vi fick veta på morgonen var att tre av våra medresenärer som hade sina hotellfönster mot norr hade sett ett 15 minuter grönt norrsken svepa över himlen precis 5 minuter innan jag och Jebens gick ut för att se om vi såg något! Bitterhet infann sig litegrann hos oss. Men det är väl själva tjusningen med norrsken, att man aldrig vet och att man har tur om man får se det. Efter frukost åkte vi till Kiruna med buss, men bolaget som satt ihop resan hade felberäknat restiden så när vi ko till flygplatsen hade vårat flyg åkt redan, utan oss. Två medresenärer fick åka på eftermiddagen, två andra fick åka hem med tåg i 22 timar, och jag och Jebens fick sitta med teamet från Svenska Spel på ett hotellrum i Kiruna i 8 timmar, för att sedan ta ett sent flyg på kvällen och sova över på Clarion på Alranda och åka hem med tåg tidigt på måndag morgon. Tack och lov så fick vi allt detta betalt. Och med tanke på hur bra övriga resan var så var denna dag lätt värt det.

 

 

Bilder från resan:

 

Faktiskt ingenting... Och det har varit självvalt på grund av att jag har behövt lägga krut på skolan. Dessutom är tiderna svåra att få ihop.

 

Massor. Om tre månader tar jag examen som USK. Snart APL (arbetsplatsförlagt lärande) på Infektion på SkaS. Jag fick ta min lilla spruta mot tuberkulos och försökt ha självbevarelsedrift att inte klia på det 10 cm stora "myggbettet" som blir efteråt, men peppar peppar, det har inte varat eller blivit infekterat. På måndag blir det introduktionsdag inför APL som börjar redan nästa vecka.

 

Denna månaden med Mir är ett helt kapitel för sig. Mir har under en period druckit mycket, inte mycket egentligen, men mycket för att vara just Mir som annars är kräsen. Dessutom har han gått ner lite i vikt. Helen har tagit med honom till veterinären och tagit prover, men allt har visat sig vara helt normalt. Tycker att det är fantastiskt när djurägare som Helen är noggranna och går vidare med det i alla fall när de tycker att något ändå inte stämmer. Man känner alltid sitt eget djur bäst. Så hon for iväg och ultraljudade Mir och det visade sig finnas någonting i hans buk, förmodligen en cysta, men även en konstig vävnad i den förmodade cystan. Alternativen som fanns var att ta bort hunden så snart som möjligt för att inte riskera att vad det nu var skulle brista inne i kroppen och orsaka inre blödningar, eller att operera i Jönköping/Göteborg/Strömsholm. Med tanke på att Mir är en äldre herre, 12 år, så ville inte Helen utsätta honom för det traumat att opereras och sedan få ligga inne under intensivvård med tanke på hans ålder. Så vi, i synnerhet Helen givetvis, har fällt mer än en miljon tårar och jag kan knappt föreställa mig hur det måste kännas att vela fram och tillbaka om vad som är bäst för hunden. Mir är det djur som står mig närmast, och som någonsin stått mig närmast, av alla djur jag känt som jag själv inte varit ägare till. Det kanske inte är så konstigt, efter att ha bott ihop 4 år med kung Mir så har man skapat sig en relation. Typ sitta på mig like a boss när jag ser på TV, jag har mobbat hans navel, tidiga morgonjoggingturer, vansinnesfärdar på sparkcykel efter diverse harar och tillhörande skrapsår, LC, utställning, att försöka ligga precis blick stilla för att inte störa kungen när han sover i min säng, osv. Och sanna mina ord, han är den fräschaste 12-åriga hund jag någonsin sett. Så när Helen bestämde sig för att boka tid i Jönköping för att öppna Mir på OP-bordet och när man väl fått bekräftat att det ser illa ut, låta honom somna in där, var jag inte sen med att skjutsa ner de två dit. Jag ville ju följa honom på vägen. Och ge honom alla chanser. Om han får somna in av en spruta eller somna in under narkos märker ju inte han någon skillnad av. Men jag hade ingen bra magkänsla att han skulle klara denna OP. Det hade inte Helen heller. Så vi fällde våra tårar när veterinären gick iväg med honom och vi satt ute i bilen från tidig morgon till sen eftermiddag för att kunna återvända in och ta farväl av honom på operationsbordet. Helen höll på att svimma och jag slutade andas när väl telefonen ringde. Och telefonen ringde bara en timme efter att de sövt honom dessutom. Och trots att man knappt kunde tro det, så höll de då på att väcka honom! Cystan hade redan börjat lossna av sig själv och satt så bra till att de bara kunnat plocka bort den. De hade även sett en liten cysta i prostatan som de inte kunnat ta bort, men de kasterade honom och då brukar 90 procent av prostatan sluta fungera. Det hittades tumör i testikeln också, men som sagt så kasterades han. Allt hade gått bra och allt hade gått att ta bort. De sade att han kunde följa med hem redan samma dag! Så vi väntade ett par timmar till och sedan fick vi träffa honom för hemfärd. Jag försökte stålsätta mig för att han skulle vara helt väck och knappt orka gå och inte känna igen mig, men en riktig stålfarfar mötte oss som gick fint för egen maskin och till och med försökte vifta pyttelite på svansen, och när han sedan kom ut själv försökte gå in i baksätet på min bil. Helt otroligt! 12 år och gjord av järn! Fina, fina MiriPiri <3 Och nu har han repat sig så bra hemma. Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna underbara hund har flera fina år kvar i jordelivet. Jag är så himla lättad och glad för att vi åkte ner med honom och gav honom denhär chansen. Inte minst för Helens skull.

 

Jo, så var det ju det här med vinstresan som Jebens kammade hem åt oss på Svenska Spel. Jag sitter alltid och klagar på henne och någon där uppe i ett blå på ett litet moln straffar mig alltid för det, låter mig alltid få äta upp det jag sagt. Så när hon ville spela för en resa och jag sade "Sluta med det där, du kommer aldrig vinna ändå, spara dina pengar istället" så gick hon givetvis och vann! I mars åker vi på en resa som är värd 40 000 för två personer till Kiruna för att starta "Vargpasset"; en äventyrsresa. Vi övernattar bland annat i Björkliden, går på norrskenspromenad, hälsar på i lappkåta, åker bandvagn, övernattar på Sveriges högsta fjällstation med Sveriges bästa of pist skidåkning, äter femrätters norrländsk middag, åker skoter, åker hundspann och övernattar vid Riksgränsen. Det känns bara "WOW", vilken möjlighet! Detta hade jag aldrig sparat ihop till själv och även om det blir vinstskatt på det hela så är det en möjlighet att skapa ett riktigt minne för livet. Så glad :-D Det hela ska tydligen även filmas....

 

Stackars Jettan fick kissing spines och har sedan stått i sjukhage, men mår nu mycket bättre så hon håller på att sättas igång igen och det verkar gå bra. Hon känns som en gladare häst nu. För Amanda som rider lilla shettisen Oliver i vårat stall går det jättebra, de är så himla duktiga. Amanda är ambitiös och ansvarsfull och det är kul att hon vill vara med oss gamla tanter i stallet :-) De har fått förfrågan om Gota Cup så det ska bli kul att följa. Vi har flera projekt i stallet på gång, bland annat ska vi riva bort det gamla foderbordet i stallet och bygga ut boxarna och fixa egna boxdörrar till alla hästarna. Sedan ska vi måla om. Jag tycker om "shabby chick"-stilen vi har i vårt gamla stall från 1912, det passar in. Så detta renoveringsprojekt får ni följa framåt våren/sommaren. Jag och Sarah har varit på föreläsning för Torbjörn Kroon, som är hästfysioterapeut. Det var en gratis föreläsning en kväll som var både intressant och rolig, intressant att se hur olika de olika fysioterapeuterna arbetar.

 

Efter flera motgångar har det nu gått bättre, jag satt upp i sadeln och red lite lugnt precis i slutet av månaden. Vi har varit på mycket lugnt och trevligt dagscamp med VSK och de vi känner där. Och inga fler kolikkänningar <3

 

Jag är för tillfället fortfarande en soffpotatis på grund av mina tår. Provsvaren från VC har kommit och det var inte svamp, som så många trodde. Det är en eller flera blödningar på grund av hårt tryck som skett i tån/nageln. Så nu är det bara att lyssna på kroppens signaler och vänta tills naglarna lossnat av sig själva och växt ut igen. Det går inte ignorera att de inte är i prima skick längre, se bild nedan. Den första bilden är från Rosenhaga där problemen började för två år sedan. Den andra bilden är hur det utvecklats till att se ut idag... Nu hoppar jag över Viken Runt i år, kommer vara där och heja på övriga startande dock, och sedan startar jag Billingen Runt den 30 augusti. Ska även komma iväg på Billingehusloppet 10 oktober är det tänkt, förhoppningsvis som stafett och lite lagkänsla :-D Kanske blir det startskottet för Billingeklassikern?

 

Vi har åkt iväg med familjen på min julklapp till oss, En man som heter Ove på Rival i Stockholm. Det var en bra föreställning och bra skådespelarinsats, men jag hade förväntat mig lite mer efter att ha sett resensionerna. Vi bodde hos min kusin och deras barn i deras nyköpta villa i Stuvsta, riktigt mysigt. 

För övrigt har jag fått ett ryck och börjat göra om här hemma, trots att jag inte riktgt har tid. Har börjat måla om mina fula lister och plastskivor i köket. Så just nu bor jag i ett litet renoveringsobjekt :-P