Breathe in, live out! ☮

Faktiskt ingenting... Och det har varit självvalt på grund av att jag har behövt lägga krut på skolan. Dessutom är tiderna svåra att få ihop.

 

Massor. Om tre månader tar jag examen som USK. Snart APL (arbetsplatsförlagt lärande) på Infektion på SkaS. Jag fick ta min lilla spruta mot tuberkulos och försökt ha självbevarelsedrift att inte klia på det 10 cm stora "myggbettet" som blir efteråt, men peppar peppar, det har inte varat eller blivit infekterat. På måndag blir det introduktionsdag inför APL som börjar redan nästa vecka.

 

Denna månaden med Mir är ett helt kapitel för sig. Mir har under en period druckit mycket, inte mycket egentligen, men mycket för att vara just Mir som annars är kräsen. Dessutom har han gått ner lite i vikt. Helen har tagit med honom till veterinären och tagit prover, men allt har visat sig vara helt normalt. Tycker att det är fantastiskt när djurägare som Helen är noggranna och går vidare med det i alla fall när de tycker att något ändå inte stämmer. Man känner alltid sitt eget djur bäst. Så hon for iväg och ultraljudade Mir och det visade sig finnas någonting i hans buk, förmodligen en cysta, men även en konstig vävnad i den förmodade cystan. Alternativen som fanns var att ta bort hunden så snart som möjligt för att inte riskera att vad det nu var skulle brista inne i kroppen och orsaka inre blödningar, eller att operera i Jönköping/Göteborg/Strömsholm. Med tanke på att Mir är en äldre herre, 12 år, så ville inte Helen utsätta honom för det traumat att opereras och sedan få ligga inne under intensivvård med tanke på hans ålder. Så vi, i synnerhet Helen givetvis, har fällt mer än en miljon tårar och jag kan knappt föreställa mig hur det måste kännas att vela fram och tillbaka om vad som är bäst för hunden. Mir är det djur som står mig närmast, och som någonsin stått mig närmast, av alla djur jag känt som jag själv inte varit ägare till. Det kanske inte är så konstigt, efter att ha bott ihop 4 år med kung Mir så har man skapat sig en relation. Typ sitta på mig like a boss när jag ser på TV, jag har mobbat hans navel, tidiga morgonjoggingturer, vansinnesfärdar på sparkcykel efter diverse harar och tillhörande skrapsår, LC, utställning, att försöka ligga precis blick stilla för att inte störa kungen när han sover i min säng, osv. Och sanna mina ord, han är den fräschaste 12-åriga hund jag någonsin sett. Så när Helen bestämde sig för att boka tid i Jönköping för att öppna Mir på OP-bordet och när man väl fått bekräftat att det ser illa ut, låta honom somna in där, var jag inte sen med att skjutsa ner de två dit. Jag ville ju följa honom på vägen. Och ge honom alla chanser. Om han får somna in av en spruta eller somna in under narkos märker ju inte han någon skillnad av. Men jag hade ingen bra magkänsla att han skulle klara denna OP. Det hade inte Helen heller. Så vi fällde våra tårar när veterinären gick iväg med honom och vi satt ute i bilen från tidig morgon till sen eftermiddag för att kunna återvända in och ta farväl av honom på operationsbordet. Helen höll på att svimma och jag slutade andas när väl telefonen ringde. Och telefonen ringde bara en timme efter att de sövt honom dessutom. Och trots att man knappt kunde tro det, så höll de då på att väcka honom! Cystan hade redan börjat lossna av sig själv och satt så bra till att de bara kunnat plocka bort den. De hade även sett en liten cysta i prostatan som de inte kunnat ta bort, men de kasterade honom och då brukar 90 procent av prostatan sluta fungera. Det hittades tumör i testikeln också, men som sagt så kasterades han. Allt hade gått bra och allt hade gått att ta bort. De sade att han kunde följa med hem redan samma dag! Så vi väntade ett par timmar till och sedan fick vi träffa honom för hemfärd. Jag försökte stålsätta mig för att han skulle vara helt väck och knappt orka gå och inte känna igen mig, men en riktig stålfarfar mötte oss som gick fint för egen maskin och till och med försökte vifta pyttelite på svansen, och när han sedan kom ut själv försökte gå in i baksätet på min bil. Helt otroligt! 12 år och gjord av järn! Fina, fina MiriPiri <3 Och nu har han repat sig så bra hemma. Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna underbara hund har flera fina år kvar i jordelivet. Jag är så himla lättad och glad för att vi åkte ner med honom och gav honom denhär chansen. Inte minst för Helens skull.

 

Jo, så var det ju det här med vinstresan som Jebens kammade hem åt oss på Svenska Spel. Jag sitter alltid och klagar på henne och någon där uppe i ett blå på ett litet moln straffar mig alltid för det, låter mig alltid få äta upp det jag sagt. Så när hon ville spela för en resa och jag sade "Sluta med det där, du kommer aldrig vinna ändå, spara dina pengar istället" så gick hon givetvis och vann! I mars åker vi på en resa som är värd 40 000 för två personer till Kiruna för att starta "Vargpasset"; en äventyrsresa. Vi övernattar bland annat i Björkliden, går på norrskenspromenad, hälsar på i lappkåta, åker bandvagn, övernattar på Sveriges högsta fjällstation med Sveriges bästa of pist skidåkning, äter femrätters norrländsk middag, åker skoter, åker hundspann och övernattar vid Riksgränsen. Det känns bara "WOW", vilken möjlighet! Detta hade jag aldrig sparat ihop till själv och även om det blir vinstskatt på det hela så är det en möjlighet att skapa ett riktigt minne för livet. Så glad :-D Det hela ska tydligen även filmas....

 

Stackars Jettan fick kissing spines och har sedan stått i sjukhage, men mår nu mycket bättre så hon håller på att sättas igång igen och det verkar gå bra. Hon känns som en gladare häst nu. För Amanda som rider lilla shettisen Oliver i vårat stall går det jättebra, de är så himla duktiga. Amanda är ambitiös och ansvarsfull och det är kul att hon vill vara med oss gamla tanter i stallet :-) De har fått förfrågan om Gota Cup så det ska bli kul att följa. Vi har flera projekt i stallet på gång, bland annat ska vi riva bort det gamla foderbordet i stallet och bygga ut boxarna och fixa egna boxdörrar till alla hästarna. Sedan ska vi måla om. Jag tycker om "shabby chick"-stilen vi har i vårt gamla stall från 1912, det passar in. Så detta renoveringsprojekt får ni följa framåt våren/sommaren. Jag och Sarah har varit på föreläsning för Torbjörn Kroon, som är hästfysioterapeut. Det var en gratis föreläsning en kväll som var både intressant och rolig, intressant att se hur olika de olika fysioterapeuterna arbetar.

 

Efter flera motgångar har det nu gått bättre, jag satt upp i sadeln och red lite lugnt precis i slutet av månaden. Vi har varit på mycket lugnt och trevligt dagscamp med VSK och de vi känner där. Och inga fler kolikkänningar <3

 

Jag är för tillfället fortfarande en soffpotatis på grund av mina tår. Provsvaren från VC har kommit och det var inte svamp, som så många trodde. Det är en eller flera blödningar på grund av hårt tryck som skett i tån/nageln. Så nu är det bara att lyssna på kroppens signaler och vänta tills naglarna lossnat av sig själva och växt ut igen. Det går inte ignorera att de inte är i prima skick längre, se bild nedan. Den första bilden är från Rosenhaga där problemen började för två år sedan. Den andra bilden är hur det utvecklats till att se ut idag... Nu hoppar jag över Viken Runt i år, kommer vara där och heja på övriga startande dock, och sedan startar jag Billingen Runt den 30 augusti. Ska även komma iväg på Billingehusloppet 10 oktober är det tänkt, förhoppningsvis som stafett och lite lagkänsla :-D Kanske blir det startskottet för Billingeklassikern?

 

Vi har åkt iväg med familjen på min julklapp till oss, En man som heter Ove på Rival i Stockholm. Det var en bra föreställning och bra skådespelarinsats, men jag hade förväntat mig lite mer efter att ha sett resensionerna. Vi bodde hos min kusin och deras barn i deras nyköpta villa i Stuvsta, riktigt mysigt. 

För övrigt har jag fått ett ryck och börjat göra om här hemma, trots att jag inte riktgt har tid. Har börjat måla om mina fula lister och plastskivor i köket. Så just nu bor jag i ett litet renoveringsobjekt :-P