Breathe in, live out! ☮

Vad ska man räkna som sin första kärlek egentligen?
Mamma och pappa, kanske? :]

Vi börjar med Sebastian. Jag själv minns inte denna romans (nej, det var ingen alkohol inblandat... denhär gången) men vi träffades hur som helst hos vår dagmamma. I mitt fotoalbum har mamma klistrat in foton på oss och skrivit "Den första kärleken" under så jag antar att det var så det var. Tydligen tävlade jag och en kompis om att hålla honom i handen och krama honom. Det slog heta gnistor, med andra ord.


Romantisk date med tummen i mun.

De första romanserna som jag själv minns var min mammas bästa väninnas äldsta son Samuel. Jag tyckte nog om honom bara för att han var pojke så på den tiden hade de lätt för sig. Även Samuels vänner var intressanta. 

En annan romans var Jimmie som jag gick på dagis tillsammans med. Jag och min bästis bestämde under en promenad i skogen att vi skulle gifta oss med honom och alla barn började ordna för det stundande bröllopet. Jimmie gjorde dock slut med mig då han satt på toaletten och sket och jag ryckte upp dörren. Han ville bara gifta sig med min kompis, men inte med mig.

Tyckte även om vår granne Andreas och honom hade jag ett gott öga för ända till början av mellanstadiet. Jag frågade chans på honom hela tiden men han tyckte nog att jag bara var full av tjejbaciller. Jag hade det minsann inte lätt på den tiden!

Första kärleken som är jämförbar med hur kärlek kan se ut nu i vuxen ålder måste ändå ha varit Skoog. Vi var bara bra vänner men jag var kär i honom från mellanstadiet upp till högstadiet.

Första pojkvännen var Robin. Vi blev tillsammans när jag var 15 och han var 14 och det tog slut första året på gymnasiet. Hur träffades vi då? Jo, jag smög in på hans syslöjdslektion på Eriksdal och började prata med honom för att han var söt. Han sydde en duk till sin morbrors lilla bebis och skämdes jättemycket och blev generad bara för att duken var rosa. Det slutade trots allt med ett första förhållande.


Jag och Robin 2001

Nu blir Helen nöjd och glad för nu har jag skickat in ansökan till Robinson 2011 så som hon önskade. Även om jag tveklöst skulle ställa upp på själva utmaningen och äventyret i sig så har jag inte självdistans nog att exponera mig själv i TV inför hela svenska folket. Men med cirkus 7000 svenskar som söker till Robinson varje år är ju faktiskt inte chansen (risken?) att få komma på en intervju särskilt stor.

Vill du också söka så klicka här:
http://www.tv4.se/1.1946568

Thailand 2009

Vats Booster
Född 1988
E: Vat 69
U: Grix Minou
UE: Newport Hanover

Jag hade redan en häst när vi köpte Bosse. Hon hette Sofie Blaze och kallades för Bella. Anledningen till en ny häst var att Bella hade fått spatt i båda bakbenen så vi byggde om en gammal ladugård som pappa arrenderade en km från vår gård, för att skaffa en ny ridhäst och ha Bella som sällskap. Blev två boxar och med tiden utökades det till hela fem stycken. Nu finns där fyra.

Annonsen hittade jag på Bukefalos år 2001. Det var en snäll varmblodsvalack på runt 155 cm i mankhöjd som tyckte om skogspromenader och hoppning. Han var 13 år då, skulle snart fylla 14.

Vi åkte ner och tittade på honom i Limmared där han stod. När hans förra ägare Elin ledde in honom i stallet tyckte jag att han var jättefin och frågade vad han hette. "Bosse heter han", svarade Elin och jag ville bara åka hem direkt. Bosse?! Kan man döpa en häst till något så fult? Han heter egentligen Vats Booster och senare skulle jag förstå att Bosse är det perfekta namnet på min häst. Bosse Bus!

Han var inte jätterolig att rida om jag ska vara helt ärlig. Han var snäll och gick fram och stannade när man bad honom. I slutet blev han nästan trög och ville inte galoppera ens. Vi åkte hem och funderade på det eftersom jag trots allt fastnat för någonting hos hästen. Egentligen ville jag provrida en gång till men pappa hade ont om tid som mjölkbonde så vi tog Bosse på prov i två veckor istället.



På bilden är han precis hemkommen och lite vimmelkantig efter resan. Han var riktigt spinkig på den tiden. Synd att inte scannern fungerar för då hade det blivit ett helt album här...


Första gången jag red honom här hemma var han som förbytt. Han hade stått och ätit energirikt gräs i ett dygn och var som en katapult! Han var fortfarande lika snäll, men han ville springa fort och mycket och var riktigt stark så jag hade träningsvärk i armarna efteråt då jag försökt hålla in honom.

De två veckorna vi hade honom på prov gick väldigt fort men det hände mycket på den tiden. Bosse började testa mig och var tuffare än vad jag hade trott. Varje gång jag tog in honom från hagen gick han iväg åt det håll han kände för och jag hängde bara efter i grimskaftet medan hästen gick åt andra hållet. Samma sak när vi red, varje gång jag gjorde en galoppfattning började han sparka bakut och bocka. Hände även att han stannade på ett och samma ställe när vi skulle rida ut och sedan backade hemmåt igen. Drev man på honom istället reste han sig och sedan tvärvände han hemåt.

Sista gången jag red innan Elin och hennes mamma skulle komma hem till oss för att eventuellt skriva köpekontraktet på honom så red jag och min bästa vän en långritt och jag grät hela vägen hem för jag hade ännu inte bestämt mig för om jag ville behålla Bosse. Han var personlig och nästan mänsklig, men samtidigt var jag rädd att hans tuffa attityd inte skulle ge med sig.

Under sommaren gick Bosse och Bella i en enormt stor hage tillsammans med pappas kor. Men efter att Bosse kommit på den briljanta idén att jaga ut kossorna ur hagen så spärrade vi av så de gick för sig själva. Jag minns hur det såg ut, en hel flock kossor som rusade runt i hagen och Bosse efter som bockade runt som en galning av förtjusning.

När vintern kom och mina båda hästar flyttade in i det nya stallet efter betet lugnade Bosse ner sig och även om han fortfarande var världens starkaste och gladaste häst som älskade att springa, i synnerhet om det var snö ute som han älskar, så kom mer och mer av hans snälla jag fram. Bella blev riktigt överförtjust i honom dessutom och följde honom nästan maniskt överallt.

Bosse visade sig älska tomater. Fick veta av Elin att han, innan de köpte honom, stod hos en snubbe som hade tomatodlingar och då hade Bosse snattat tomater där. Även om tomat inte är favoritmaten så går det absolut före äpplen. Han är fruktansvärt trött på äpplen då jag matar honom med det från trädgården hela hösten, tillslut äter han det inte alls längre. Absoluta favoritfödan nummer ett är morötter, det skulle han kunna leva på!

Nästa problem med Bosse blev hans hovar. Han går väldigt tätt med sina bakben och vrider dom inåt när han går, vilket resulterade i att han trampade sig själv på järnskorna så de slets bort. Tillsammans med en liten bit av hovväggen varje gång. Han såg för jävlig ut på bakhovarna som med tiden formade sig till trekanter. Heléne som är hovslagare och bor intill stallet fick gå ut varannan dag och försöka slå på skor som han hade trampat av sig. Ett tag tog i av honom skorna, men han var så ömfotad att han knappt kunde gå på grusvägarna utan skor. Vi testade biotin och matolja i fodret men det var lönlöst. Pappa sa vid något tillfälle att om han hade vetat hur dyr Bosse skulle bli i drift så hade han aldrig köpt honom.



Efter ett år i det nya stallet flyttade Katarina in med sina tre hästar Knodden 3 år, Boyen 20 år och Lilleman som jag tror var runt 10. Bosse älskade att komma ut på morgonen och innan han kunde komma till ro sprang han omkring och stegrade och sparkade bakut och rullade sig om vartannat. Just rullandet är obligatoriskt för honom på morgonen än idag. Han kallas ibland för Rullarkungen.
Film på när Bosse busar på morgonen, filmad vintern 2009:

I samma veva började jag träna för Jill Rylander i Tibro med Bosse. Varje söndag förmiddag åkte vi iväg med transporten och tragglade dressyr. Bosse hade lite svårt att slappna av i början men i slutet av varje lektion gick han som en klocka. Jag däremot var alltid helt genomsvettig eftersom Bosse behöver drivas mycket framåt när han börjar gå i rätt form och dessutom är galet svår att sitta ner på traven. Jill ville att jag skulle ställa upp i träningstävlingar i dressyr med Bosse men jag vågade aldrig. Någonting jag ångrar idag! Jag var rädd för att folk skulle kasta glåpord efter mig bara för att Bosse är ett varmblod och hade rampfeber.

Bosse älskar att hoppa men jag var lite hopprädd redan på den tiden så det blev aldrig några hopplektioner. Hans förra ägare Elin hopptrände Bosse en gång i veckan och han hoppar fint faktiskt, Bosses rekord i ren höjd är hela 150 centimeter! Jag har hoppat honom ute i skogen och han älskar det precis lika mycket som han älskar snö. Jill skissade upp en bana åt mig som jag byggde i skogen för att Bosse skulle lära sig att länga och korta galoppen. När vi skulle hoppa banan blev han så uppspelt att han stegrade iväg om jag inte släppte honom fri och sedan fick han sådan fart att han rusade rakt igenom de flesta av hindren. Har även hoppat honom på bana ett par gånger själv och han skjuter verkligen upp ryggen när han hoppar.

Jag vet inte om Bosse är inkörd. Med största sannorlikhet har han varit körd någon gång under sitt liv men jag har aldrig provat mig på det, förutom då vi har tolkat efter honom under vintrarna och det har gått hur bra som helst.

Bosse älskar verkligen naturen och skogen, han blev redan på denhär tiden kallad för Älgen eftersom han lunsar iväg i ett rasande tempo och struntar i alla andra hästar som är med. Öronen framåt och med underläppen som slår i takt med huvudets rörelser spatserar han fram. Ibland hittar han något intressant att titta på och då glömmer han bort hur fort han går och snubblar på sig själv. Förr fick jag ha martingal på honom för när han gick sådär och ibland gjorde sina språng då han reste sig och tvärvände hemåt så skallade han folk som satt i sadeln.

Jag brukade rida Bella barbacka och försökte vid ett tillfälle göra det på Bosse också. Men det gick inget vidare, jag flög nästan av på grund av att han är så skumpig i traven och jag försökte inte på mig detta projekt en gång till.  

Han är en riktig tänkare och anledningen till att han får stå i boxen längst in i stallet är att han annars öppnar dörrar och snor andra hästars mat. Han älskar även att undersöka händer och brukar vara väldigt faschinerad av att vi har fingrar, han kan stå och pilla och undersöka mina händer hur länge som helst med öronen pekande rakt fram.

Han har alltid varit feg faktiskt. Han går i sin egen lilla värld och helt plötsligt ser han någonting livsfarligt och vill vända hemåt. Samma sak med transporten, han är för feg för att gå på den så han kan vara lite svårlastad.

Men han har aldrig varit riktigt rädd för saker innan vi blev påkörda av en lastbil uppe i Värsås. Jag vet inte om han hade en blinning på sig när vi red genom byn (han är nästan överdrivet irriterad mot småkryp som bits) eftersom han drog i sidled och reste sig ett par gånger. Jag satt och väntade på att han skulle sluta för Bosse är ingen häst det är någon idé att bråka med. Helt plötsligt kastar han sig ut i vägbanan och en lastbil får tvärbromsa så att det skriker om däcken. Bosse reste sig rakt upp så jag kände lastbilen i ryggen och den lyckades köra över hans svans. När lastbilen träffade oss hörde jag ett knak och Bosse for iväg som ett skott genom byn. Det enda jag hann tänka var att han inte kunde fortsätta springa eftersom han måste brytit benet, så jag kastade mig av i farten och lyckades stanna honom när jag höll kvar i tyglarna. Det visade sig att han var helt oskadd förutom att en bit av svansen var bortsliten och han blödde. Jag dunsade ned på marken och började störtgråta, hade varit så rädd för att jag skulle förlora honom. Efter den händelsen är Bosse väldigt oberäknelig i trafiken och jag har också blivit lite rädd för den när jag sitter i sadeln.




År 2002 var vi tvungna att ta bort min Bella. Hon hade så ont att det knappt gick att verka henne längre och Bosse hade börjat hacka på henne i hagen. Jag var så arg på honom. Det tog lång tid att komma över Bellas bortgång men ilskan mot Bosse gick över. Det märktes faktiskt att han var ledsen över att Bella var borta, han kunde gå runt och gnägga och verkade låg.

När han fick komma in i hagen till de andra hästarna blev det bättre och han blev bästis med Knodden som då var fyra. Han blev Knoddens lekfarbror och de stod och bet varandra i grimmorna och stegrade mot varandra. Tillslut fick vi ta av dom grimmorna i hagen för de fnattade så med dom att de hakade fast i varandra.

Sommaren 2005, efter min student, bodde Bosse hos min barndomskompis Sara. Jag och min dåvarande pojkvän slog upp ett tält vid hästarnas sommarhage och sedan lärde jag honom rida på Bosse. Själv red jag en liten, knappt hanterad welsh vid namn Isak. Den sommaren kom Bosse i sitt livs form och allt gick ut på att bo i tältet och rida våra hästar. Jag badade även med Bosse i ån denhär sommaren, men det tyckte han inte var någon hit. Han gillar faktiskt inte ens vattenpölar utan brukar hoppa över dom när man är ute och rider.

Bosse hatar att stå inomhus och han åtminstone förr i tiden bet han i boxinredningen och sparkade in väggarna i boxen. När Sara hade honom på betet och skulle ta in hästarna en natt för att det öste ner regn så vägrade Bosse att komma in. Hon jagade honom i en timme och tillslut gav hon upp och Bosse gick nöjd kvar ute i regnet hela natten medan de andra hästarna stod inomhus.

Bosse hade ett tag en medryttare vid namn Elin. Även Saras ena kompis red honom ett tag, men enda gången någon ramlat av Bosse var det Elin som gjorde det. Efter lastbilsolyckan var Bosse mest rädd för mopeder (konstigt nog) och det var en moped som hade skrämt Bosse när Elin kastades av och Bosse flydde upp i Värsås och blev infångad där. Jag retade Elin lite för att hon lyckades ramla av, det är näst intill omöjligt att ramla av på Bosse. Även om han var busig och pigg i sin ungdom så har han alltid varit snäll och hans krumbukter har aldrig varit speciellt dynamiska, även om jag hört talas om att även hans förra ägare Elin åkte i backen ett par gånger då han bodde i Limmared :)

En dag när Bosse kom in från hagen hade han fastnat i en gammal rostig plåthink som någon kastat ut i hagen.
Han hade dragit upp ett djupt sår i kotan men var tack och lov inte halt och fick aldrig någon feber. När han kom igång igen var han gladare än någonsin. Jag och pappa satt och tittade på honom från köksfönstret när en av mina vänner red förbi på honom och vi såg hur han pinnade på och sprang ifrån alla de andra hästarna som fick gå i bakgrunden. Vi konstaterade båda två vilken bra och glad häst han är. När jag själv red vägrade han förstå att ta det lugnt efter sin skada utan galopperade på stället och kastade sig i sidled om han inte fick galoppera.

Bland det bästa Bosse vet är att galoppera och även om han är ett varmblod så galopperar han hellre än han travar. Han har lätt för galoppfattningar och byter galopp på rakt spår ute i skogen utan problem om man ber honom. Hans förra ägare Elin har berättat att hon brukade byta galopp i vartannat steg då hon hade honom i Limmared.

Efter en tid flyttade Grytan in i Bellas gamla box. Hon var ett halvblod som en av mina vänner hade på foder i tre månader innan Heléne tog över fodervärdsavtalet. Samtidigt åkte Boyen hem till sina ägare och Lilleman såldes. Helénes kompis Kati kom till stallet med sitt varmblodssto Prillan. Nu bodde Knodden, Prillan, Grytan och Bosse i stallet. Vi brukade rida tillsammans med Heléne och Kati och Kati var inne på att rida distansritt. Eftersom jag aldrig fastnat helt för varken dressyr eller hoppning och dessutom har rampfeber så fastnade jag brutalt hårt för förslaget att rida en PP-ritt i distans på Bosse! Tyvärr insåg jag tillslut på inrådan av Katarina att hans skada efter hinken kanske inte skulle vara till vår fördel och jag ville inte att Bosse skulle riskera att bli skadad.



En period under samma år mådde jag psykiskt dåligt och var inte i stallet på länge. När Heléne och Kati släpade dit mig igen och hade gjort iordning Bosse med sadel och allt då jag kom dit, och jag satte mig i sadeln för att rida iväg så fick jag ett lyckorus som jag knappt varit med om tidigare när vi skrittade ut fårn stallplanen. Vad jag älskar min häst! På hans rygg mår jag bättre än någonsin och jag har honom att tacka för så mycket. Än idag är Bosses rygg ett av de bästa ställena jag vet att befinna mig på.

Fick höra efter detta att så fort Bosse hade sett en cyklist ute på vägen under denhär tiden så sprang han till öppningen av hagen och gnäggade förtvivlat efter cyklisten när den bara cyklade förbi. Han trodde att det var jag eftersom jag brukade cykla till stallet hemifrån gården.

En tid efter detta träffade jag en ny vän, Sara-Sofia, som hade fyra hästar i Stöpen. På sommaren 2006 flyttade jag dit Bosse och vi red tillsammans och hade jättekul. Det blev så att jag stannade även på vintern och började rida in deras ponny Shakira. Bosse var enormt svartsjuk på Shakira och slog henne i hagen och var arg på mig och ignorerade mig när jag försökte prata med honom. Det hela slutade med att Bosse fick gå själv i en hage längre bort för att Shakira skulle få vara ifred!

Det var när vi stod i Stöpen som jag började märka att något var fel med Bosse. Han började oftare och oftare göra sina resningar/vändningar när vi var ute och red, och han kändes stel när jag red på volten. Den största insikten kom då jag skulle hoppa honom på banan och han vägrade. Jag var till en början arg och fattade inte vad han höll på med, men efteråt insåg jag att han kanske hade ont någonstans. När veterinären kom ut och tog ett böjprov så haltade han när jag sprang med honom och hon sa till mig att jag kunde fortsätta rida honom om jag värme upp ordentligt innan och gärna gav honom glukosamin i fodret. När hon hade åkt därifrån grät jag floder och pappa försökte trösta mig genom att säga att han också skulle vara halt om någon böjde hans ben fram och tillbaka och sedan bad honom springa.



Jag och Bosse på banan i Stöpen.


Vi flyttade tillbaka till Värsås igen, där de tyvärr hade fått ta bort Grytan pga. pålagringar i frambenen. Heléne hade även haft en annan häst en kortare tid men den hade åkt hem. Katarina hade köpt en liten minishettis vid namn Ponny som sällskap till den enda häst som fanns kvar där vid tillfället, nämligen Knodden. Det blev ett kärt återseende mellan Bosse och Knodden då Bosse kom hem till Värsås igen.

Jag slutade att rida Bosse ordentligt efter detta. Han springer inte på samma sätt som förut även om jag inte tror att han har ont utan bara är stel. Jag är rädd för att använda honom så han får ont istället för att ge honom en värdig pension.

Efter en tid flyttade Knodden till Hjo och Bosse var kvar med Ponny. De två var retstickor mot varandra och Ponny brukade nypa honom i ljumsken där han är jättekittlig, Bosse i sin tur hotade Ponny tillbaka.
Film på Bosse och Ponnys vanliga morgonslagsmål:

Bosses vänstra framknä började svullna upp och man kände en pålagring i det. Veterinären sa att det inte är någon fara med honom och att han är väldigt fin i kroppen i övrigt för att vara så gammal som han är. Kan han inte böja benet på ett normalt sätt så har han ont, men än så länge innebär det bara att han har förlorat stötdämpning i knät. Om vi märker att han har tillfälligt ont någon dag så smörjer vi med kylbalsam och Ipren gel, eller ger krossade Ipren i fodret.

Bosse är en otroligt intelligent häst. När min pappa var sjuk i cancer tog jag med Bosse upp till gården och pappa rullades ut i rullstolen för att hälsa på honom. Det märktes väl att Bosse kände igen honom trots rullstolen och han nosade på pappa länge och undersökte varför han satt i rullstol. Efter en stund var det som om han förstod och accepterade. Det var en väldigt fin och sorglig stund faktiskt.

Våren 2010 flyttade Katarina och sålde Ponny, så jag och Bosse blev ensamma i stallet. Många förstod inte varför jag skulle vilja ha kvar ett gammalt varmblod som jag inte ens rider, men det finns inte i min värld att jag skulle ta bort min häst bara för att han inte går att rida längre! Han är min bästa vän och han förtjänar det bästa. Så jag lånade min kompis Daniels häst Sobrina. Bosse blev överlycklig av att ha en ny kompis i sin egen storlek och jag började skritta ut med honom mer och mer då Daniel och Sobrina var med. Bosse blev överlycklig av detta och de första dagarna fick vi ha en halsrem på honom för att kunna hålla oss i när han började busa! Det var en tuff tid att ha alla in och utsläpp och lunch ensam varje dag men jag fixade det för Bosses skull. Att jag sedan äntligen tog grönt kort och började tävla Sobrina i distans var bara ett stort plus.
Film på Bosse och Sobrinas morgonbus, april 2010:

Mitt i sommaren kom Amanda hit med sin häst Orion för att sommarbeta med Sobrina och Bosse. Sobrina ville åka hem till Daniel igen så Bosse behövde sällskap. Det slutade med att även Amanda började rida distans och senare på hösten flyttade hon in i stallet. Vi har haft så otroligt roligt tillsammans och blivit riktigt bra vänner.

När hösten kom flyttade en ny familj in i Katarinas gamla hus. Nettan och Sarah med hästen Diggan, som de faktiskt köpt i Stöpen av Sara-Sofia. Nu har de även skaffat en till foderhäst vid namn Superlie, hon är lite stoig och jagar Bosse ibland och det märks att Bosse blir ledsen. Han är så lätt att läsa av och nästan mänsklig i sitt humör och sina känslor. Det märks att han har blivit gammal och inte är så hög i rang som han varit tidigare och det gör lite ont i hjärtat att de att min vän har åldrats. Samtidigt är det ju egentligen bra att han inte säger ifrån för mycket när han har problem med sina ben. Nu ska emellertid Bosse och Orion få gå i en egen hage tillsammans så det hela löste sig till det bästa.

Jag har faktiskt till och med försökt få kontakt med de som haft Bosse innan för att få höra hur han var när han var ung och kanske se någon bild på honom som unghäst eller föl. Men jag har tyvärr inte lyckats, har alltid lyckats få fram fel adress till hans uppfödare. På STC har jag kunnat läsa mig till att uppfödaren heter Lena och bor i Hålta utanför Kungälv. Hon ägde honom tills han var två år, då han såldes till Roger Rosén i Götenorg och tränades av Stedt Bertil, amatörtränare vid Åby. Där stod han bara tills han var tre år och sedan såldes han till Jan Vhit och Michael Thorsson, stad finns det ingen uppgift om, men de hade honom i fem år. Sedan köpte Elin honom och red in honom, hon hade honom i sju år innan vi köpt honom år 2002.

Film på Bosse och min vän Jessica i våras:
 


Åh, det finns så mycket att berätta om Bosse så jag skulle kunna skriva en hel bok om honom!
Han är min absolut bäste vän som alltid funnits där i vått och torrt, år efter år, och som alltid varit intelligent och så lätt att kommunicera med. Han är social och älskar att få vara med och han är otroligt mysig, står och kliar de han tycker om. Han är en helt underbar individ och ingen som lär känna honom kan låta bli att fastna för denna underbara lilla häst!



Jag och Bosse i Våras

Jag skulle kunna citera Helenas svar på samma fråga i "Tomten är far till alla barnen" genom att skriva "Inga barn, ingen katt och röstade blankt i förra riksdagsvalet" för att göra det hela enkelt. För herregud, att presentera sig själv är bland de svåraste uppgifter man kan få tycker jag. Inom vilka ramar ska man hålla sig egentligen?

Vi gör helt enkelt så att jag skriver ett par rader och är det någon som är intresserad av mer info, så som om jag faktiskt gillar fussilini eller brukar bära röda sockor, så kör hårt och skicka iväg ett mail!

Solsken får mig att leva på riktigt! Ett riktigt fint väder får alla små fjärilar i min mage att fladdra runt som hejsan. Nu spelar det faktiskt ingen större roll om det är ett solsken över ett höstlandskap, ett solsken över ett vinterlandskap som får snön att glittra a' la Narnia, solsken i ett sommarregn... bara det är solsken! Finns ingenting som påverkar mitt humör lika starkt skulle jag tro. Är det mulet, grått och trist blir jag riktigt slö och omotiverad.

Jag älskar avokado. Skulle jag få välja någonting som jag måste äta uteslutande resten av mitt liv så är det självklara valet avokado med lite örtsalt på. Äter det hellre än chips, faktiskt! Tror jag skulle hålla mig mer mätt och slippa bli anorektiskt smal om jag valde chips istället däremot, och chips är ju trots allt min andra last här i livet...

De flesta uppfattar mig säkerligen som omogen och även flamsig, vilket jag också är och vet ni vad... jag har jävligt roligt också! Jag orkar inte lägga energi på att vara onödigt seriös och vill ta det mesta med en klackspark och se till att ha så kul jag kan. Omogen skulle jag däremot inte kalla mig själv, när jag väl hamnar i en viktig situation eller händelse så skärper jag till mig ordentligt och anser själv att jag har det bästa av två sidor i mig.

Jag studerar, läser in gymnasietiden på mellan 50 - 75 procent. Det kommer ta ett tag, men det är kul att ha någonting att göra. Vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, förutom att jag vill åka runt i världen och även volontärarbeta.

Mitt element är vatten. Jag älskar vatten i vilken form det än är; duschen, vattenfall, bäckar, sjöar, hav... Jag får ett riktigt pirrigt rus i magen av riktigt härliga hav eller ett coolt äventyrsbad. Samma rogivande känsla när jag befinner mig vid exempelvis en sjö då solen går ner. Och jag kan inte slappna av efter en heldag utan att duscha, samma sak med att börja en tidig morgon utan att vakna med en dusch.

Naturen är riktigt viktig för mig. Sitter jag inomhus hela tiden känns det till slut som om jag sitter instängd i en mörk pappkartong. Kan inte riktigt förklara varför jag älskar naturen så mycket, men det är någonting där som får mig att leva på riktigt. Växte upp på landet och är något evigt tacksam över det!

Jag är sanslöst mörkrädd och så fort det blir mörkt börjar det existera både varulvar, andar och demoner i min värld. Det värsta är att de är ute efter mig!

Jag är en öppensinnad människa som alltid försöker se två sidor av ett mynt om det inte handlar som riktiga extremer där individer far illa.

Min familj och även mina vänner är väldigt viktiga för mig. Ska man ens behöva förklara varför? Det säger sig självt. De är bäst, helt enkelt. Jag skulle kunna offra allt för min familj.

Jag är verkligen inte äckelmagad. Det innebär inte att jag har dålig hygien eller luktar skit, nej. Men har aldrig varit äcklad av spindlar, getingar, avföring, smuts o. dyl. När många får kväljningar eller rent av spyr av exempelvis dåliga lukter konstaterar jag mest att det luktar illa och sedan är det inte mer med det. Fear Factor, nästa?

Brukar inte titta på film. Frågar någon mig om jag sett den eller den filmen, så har jag nio gånger av tio inte sett den. Brukar följas av mycket förvånade miner och ett uttryck som säger "Men gud fattar du ingenting". Detsamma gäller TV-spel. Jag ägnar mig hellre åt enklare sysselsättningar, som att prata, röka vattenpipa, lyssna på när folk plinkar på akustiska gitarrer, läsa böcker, duscha, bada, vara ute i naturen, umgås, vara i stallet och annat. Blir uttråkad av TV-spel och TV, helt enkelt.

Har svårt att förstå varför folk röker. Jag menar, att dricka alkohol ger ju ändå en effekt även om det är dödligt, medan snus och cigaretter enbart leder till dålig andedräkt, att tvingas gå ut i kylan hela jävla tiden, cancer, KOL, hosta, tandlossning, dålig fysisk hälsa, viktuppgång och viktnedgång, gnäll när det inte finns tillgång på skiten, dålig ekonomi, och behöver jag fortsätta? Börja inte röka, barn.

Jag är beroende av beröring. Det borde räknas som en livsuppehållande åtgärd/behov i samma grad som äta, skita och sova, fast för själen. Det är så skönt! När någon jag känner möter mig på stan och rör vid min arm eller liknande, så kan jag bli helt lost i pärat och börja sluddra för att det är så avslappnande. Så nu hoppas jag på en hel drös mail från diverse okända människor som vill röra vid mig. Not.

Älskar djur och tycker att de oftast är riktigt lätta att kommunicera med och läsa av. Jag har haft djur hela mitt liv, allt från fiskar och ödlor till hästar, hundar, katter och kaniner. Har även vuxit upp med kossor på gården eftersom min far var mjölkbonde.

Jag har en egen häst som heter Vats Booster och eftersom han är bland det allra käraste jag har så borde han få en alldeles egen spalt egentligen. Han kallas för Bosse och är ett litet och (just nu) knubbigt varmblod som jag haft i tio år. När vi köpte honom byggde min käre far om en gammal ladugårdsbyggnad en km från vår gård och med tiden har många hästar och människor kommit och gått där. Bosse rids inte längre pga. en åldersrelaterad skada i v. knä, han är ju trots allt född 1988.

Just nu bor jag tillsammans med min kombo Helen och hennes två vinthundar Mir och Jizo i min bostadsrätt. Skulle aldrig klara av att bo ensam, med tanke på de spöken som kan sätta sig på mig när jag sover och de UFO'n som kan komma och röva bort mig om jag inte haft min trio som vakar över mig. Känner även att jag har en nära relation till min mammas tre katter Lukas, Sessan och Wilma. Hade tidigare en otroligt nära, nästan mänsklig, kontakt till min egna katt Vitis men hon gick tyvärr bort för ett par år sedan.

Folk verkar ofta ha en längtan att namnsätta mig. Genom åren har jag kallats allt från bimbo, emo, tönt, metal, rocker, rasta, punkare och hippie. Ni kan ju tänka er hur unik jag måste vara om man kan kategorisera mig i så många fack! ;)

Det händer ofta att jag går in hårt för saker i perioder, näst intill maniskt i olika projekt som känns viktiga just då. Exempelvis tränar jag på gym flera gånger i veckan periodvis. Jag har även svårt för att lämna saker jag påbörjat halvfärdigt.

På senare år har jag fått en längtan efter att upptäcka världen. Kommer förmodligen från filmen Into The Wild, som fungerar lite som min Bibel. Har dock alltid haft en fascination för folk som lever fattigt eller spartanskt, människor som väljer att bo i naturen eller hemlösa människor som lever på gatorna i storstäder. Alltid haft en känsla av att jag vill dela en tid med sådana människor och lära mig hur de faktiskt lever. Det är en så annorlunda tillvaro mot hur vi i konsumentsamhället lever och jag tror det är lärorikt och nyttigt att bryta det mönstret någon gång. Det jag dras mest till just nu är dock de subtropiska breddgraderna.

Har svårt för att sova. Ligger vaken och tänker på allt som måste göras och väntar på att sömnen ska dyka upp, vilket förstås inte händer. Lättast är att somna framför TV'n så jag kan höra ljudet från välkända program så jag slipper koncentrera mig på vad jag tänker. Smart, ellerhur? Samtidigt kan jag sova nästan precis hur länge som helst på morgonen, jag är i behov av någonting som väcker mig. I alla fall om jag sover på en plats där jag är van vid att sova.

Jag är nog ganska äventyrlig av mig, älskar spänning, nya roliga utmaningar och att upptäcka.

Jag älskar citat. Citat ger mig ofta en aha-upplevelse och jag samlar på dom i ett litet hörn av min hjärna för att plocka fram dem i situationer där jag tycker att de passar in.

Jaha, what else? Tror att jag har fått med en hel del här och med tanke på dagslistan jag lovat att fullfölja så lär det väl bli mer information vad det lider. Och som sagt, i annat fall, skicka ett mail eller något. (Ironi.)

Har tagit ett stort beslut: Min blogg ska återfödas!

Tänker däremot inte vara lika seriös som tidigare med mitt skrivande utan istället vända mig till en mindre skala människor, nämligen de som faktiskt känner mig. Kan med andra ord inte lova att jag låter bli med att dra upp dendär lunchlådan med fussilini ändå, trots allt. Motsägelsefullt, ellerhur? Hur lång tid min pånyttfödda blogg håller sig vid liv denhär gången är en fråga för sig däremot...

För att inte få idétorka i bloggandet har jag kopierat från bloggen min kära vän Carro driver, -jag kommer följa en lista med olika ämnen att skriva om. Så som följer:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mitt första musikminne
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat? 
Dag 05 – Bästa konsertminne
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt
Dag 09 – Liv efter döden?
Dag 10 – Roligaste festivalminne
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – Nörd?
Dag 13 – Böcker jag aldrig glömmer
Dag 14 – Självporträtt
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mina favoritartister
Dag 18 – Ej metal?
Dag 19 – Filmer jag aldrig glömmer
Dag 20 – Meningen med livet.
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Löjliga irritationsmoment
Dag 24 – Barnslig?
Dag 25 – Det här blir jag glad av
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Tycka om någon man aldrig träffat?
Dag 28 - Dåliga vanor
Dag 29 - Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 - Min bästa grimas

© Kjell Sangberg 2011