Breathe in, live out! ☮

Charlie Kön, Daniel, Lillebror, Natalie, Mick, lille Linder, Emma och Klint infann sig i mitt hem i fredags kväll och tillsammans började vi bygga upp modet för att kasta oss utför slalombacken med hjälp diverse alkoholhaltiga drycker och socialiserade med alltid lika trogna Akuti Jaradamdamdam (min vattenpipa).


Den alltid lika sexiga Charlie Kön!



Roande whiteboard-aktivitet i Helens sovrum.
(Skriva så många könsord man kan.)

Runt midnatt gav vi oss av i två bilar mot Billingebacken. Lille Linder hade fattat tycke för Emma och frågade vid fyra tillfällen var asiaten tagit vägen, varje gång svarade jag att det är hon som kör bilen.

Väl framme vid Billingehus började vi olovligen smyga mot själva målet utmed husväggen på vänster sida av oss och en brant på höger sida.
Jag har Charlie Kön att tacka för mitt liv med tanke på att jag i mitt överförfriskade tillstånd hittade en "genväg" nedför ena branten och inte tyckte att ett 10 meter stup var något oövervinnerligt hinder.

Hopp! över ett stängsel och så var vi alla framme vid slalombacken och sopsäckar delades ut till var och en av deltagarna. Det stod ett par chickens kvar på toppen och Klint som agerade kameraman trots att det var alldeles för mörkt för att bli någon film.


Utsikt över staden

Som ensam, modig kvinna i backen placerade jag mig i Charlie Köns knä men fick ingen fart på sopsäcken. Det slutade med att jag kröp in i en egen sopsäck och sedan gled nedför backen i en ganska behaglig fart. Det gick absolut inte så fort som jag trodde att det skulle göra, var en hel del skare i backen.

Problemet var att komma upp för den jävla backen igen. Jag var sist ner och de branta delarna hade bildat ett islager efter alla som hade åkt. Jag hade slagit på stort med stora, klumpiga skidbyxor och joggingskor, vilket inte gav så bra grepp och inte direkt någon smidighet heller. Rusade allt jag orkade uppför backen, for omkull och gled ner igen. Det hela slutade med att Mick fick dra upp mig från toppen av de värsta delarna och tillsammans besteg vi sedan Mount Everest (slalombacken) med ett par kollapser längst med vägen.

När vi äntligen nådde toppen låg vi bara i snön och flämtade. Min telefon tjöt hela tiden varpå det visade sig vara lille Linder som rusat ut i skogen och fastnat i snön och grävt ner sina skor av någon outgrundlig anledning. Charlie Kön assisterade mig i mitt utmattade tillstånd och försökte få klarhet i var lille Linder befann sig men det visste inte Linder själv. Någon trodde sig sett en överförfriskad figur springa nedför backen och rulta in i skogen en bit nedanför. Charlie Kön och Daniel tultade snällt nedför backen och letade en stund i skogen men lille Linder satt tydligen fast högre upp. De lyckades gräva upp honom, men inte hans ena tappade sko. Han traskade hem med bara en dojja och jag tjöt av skratt i två dagar.


Utan sko i stora staden


Detta var helt klart en riktigt festlig kväll och det ska givetvis komma en uppföljare med fler än bara ett åk!