Breathe in, live out! ☮

Klepps Almanack publicerades usprungligen för omkring tvåhundra år sedan och är en blandning av fakta och fantasi. Upphovsmannen, Samuel Hastrim Klepp, skriver i ena stunden i egenskap av praktiskt inriktad upptäcktsresande, i nästa i egenskap av mytskapare.  Så talar han vid ett tillfälle om sin önskan;
"syra vårt vetandes smaklösa bröd med den jäst som utgörs av att det vi drömmer kan komma att ske."

Därmed till några korta utdrag ur Klepps beskrivningar av Abarats tjugofem öar:



... "Jag kan följaktligen bära vittnesmål om att den som dåsar på ön Stundom inte besöks av några alldagliga drömmar. Istället upplever de Världens begynnelse. Jag har själv gjort det flera gånger; sovit där och drömt om någon lustgård utan vare sig fiendeskap eller främlingskap mellan växt och djur, ängel och människa Detta fenomen övertygar mig om att det kan finnas fog för påståendet att Stundom är den av arkipelagens öar som ursprlungligen först frambragte liv."

... "Här på Yzil påmmins också den som söker berömmelse om värdet att leva i nuet, och om att man snarare än att oroa sig över var ens skugga kan komma att falla imorgon kanske bör beakta var den vilar idag."

... "Garndockan? Hur ska jag försöka beskriva Garndockan? Ordet har som alla vet ett blygsamt ursprung. Det avser en bit garn eller en tråd som lindats runt en spole. Men den abaratiska Garndockan, som Lydia Hap kallade den, är något avsevärt mera stignifikativt. Det är den tråd som binder samman alla ting -levande och döda, medvetna och otänkande -vid alla andra ting. Enligt den övertygande fröken Hap utgår tråden från Valvet på Huffaker, där man ibland kan skönja den som ett svagt, fladdrande ljus innan den osynligt slingrar bort genom Abarat för att påbörja sitt värv med att förena oss med alla med varandra. Jag har två gånger besökt Valvet och vid båda besöken bevittnat fenomen som utmärkt väl skulle kunna passa in i Lydia Haps teori; tunna ljusstrimmor som genomkorsat grottan. Kanske var det jag såg bara en optisk villa; kanske är tanken på Ändlös sammanlänkning en ren och skär sentimental fantasi. Men vad vi vill tro och vad som är sant är, enligt min uppfattning, närmare besläktat än rationalisterna vanligtvis vill få oss att tro. Personligen betvivlar jag inte att någon kraft binder oss samman med allt annat i vår arkipelag. Till och med om vi skulle önska att så inte var fallet -för vi är inte bara förenade med det som behagar vår blick och vår moraluppfattning, utan också med det vi finner skamligt eller frånstötande -är vi ogensägligen en del av ett system större än vi själva."

... "Beräkningar har givit vid handen att det är mer sannolikt att en besökare på Ijot träffas av blixten än att någon som besöker Efreets fågelslag träffas av fågelexkrement. Jag kan personligen bära vittnesmål om det rimliga i denna bedömning. Jag har själv tre gånger träffats av blixten under klättringar på öns höjder. Upplevelsen är mycket uppfriskande, inte helt olik ett dopp i isvatten. Odiskutabelt tappar man andan. Men när det är över är man antingen död eller upplivad och stärkt. Extrema alternativ, det medger jag förvisso, men ett liv helt i avsaknad av sådana extremer vore i sanning trist."

... "Tydligen äger Odoms Spira en mycket speciell trollglans; två betraktare som seglar förbi den kommer inte betrakta riktigt samma syn. Vad detta kan tänkas antyda om förhållandena i öns inre går bara att spekulera i."



... Klepps Almanack kan med fördel beaktas både av dem som avser att utforska Abarat till fots och av de dristigare äventyrare som i stället ämnar sluta ögonen och drömma sina färder.

/ S.H.K.

The islands of the Abarat

* Källa: Klepps Almanack, "Abarat" by Clive Barker, 2002

Detta inlägg har varit svårt att knåpa ihop, med risk för att vara både motsägelsefull och sakna tydliga riktlinjer vad beträffande mina åsikter i ämnet. Eftersom jag ofta ser baksidan av mina mynt kan jag ha svårt för att stämpla mina exakta åsikter inom vissa områden. Min ståndpunkt beträffande Rosa Bandet är nedanstående, men inte alltid fullt strikt. För att inte framstå som en hycklare nämner jag backsidorna av mina åsikter, därefter är det upp till den läsare som intresserar sig att välja sin personliga ståndpunkt.

Även om mitt inlägg ligger lite ur tid eftersom debatten pågått ett tag, så ber jag dig som läsare att ha överseende med att min blogg hade födelsedag för inte allt för länge sedan. Det är min ursäkt, och jag kommer att plita ner min åsikt trots allt.

Ingen har väl undgått det Rosa Bandet, men jag börjar ändock med lite bakgrundfakta.
Först och främst, det finns flertalet färgade band.

Det första band som lanserades var gult och symboliserade en spridning för ökad medvetenhet, likt ett kommunikationsmedel. Historien bakom detta var en amerikansk kvinna vid namn Penney Laingen, vars man under 1940-talet hölls som gisslan i Iran och Laingen under en period. Penney influerades starkt av en låttext, "Round her neck she wears a yellow ribbon", och fick därav idén att knyta gula band runt åtskilliga träd för att visa längtan efter sin man.

Under nittiotalet inspirerades AIDS-aktivister av bandets färdigheter som kommunikationsmedium och skapade därför ett rött band för att symbolisera bekämpningen av AIDS.

Det rosa bandet fick sin start 1991, då en kvinna vid namn Susan G. introducerade ett rosa band som gåva till de människor vilka hade deltagit i New York City Race. Bandet fick dock begränsad uppmärksamhet eftersom det var en så pass liten attiralj i ett viktigt arrangemang. År 1992 fick chefredaktören för en amerikansk hälsotidning, Alexandra Penney, tillsammans med en gästredaktör vid namn Estee Lauder, idén att tillverka ett band och övertalade kosmetikajättarna i New York att dela ut detta band till deras kunder. Efter en tid kom dessa båda kvinnor i kontakt med en 68-årig dam som arbetat med att bekämpa bröstcancer. Hennes namn var Charlotte Hayley, och vid detta tillfälle tillverkade hon själv persikofärgade band som hon sålde tillsammans med ett kort vars text var en uppmaning till att öka medvetenheten om cancer. Penney och Lauder ville arbeta tillsammans med Hayley, men Hayley själv tog avstånd från ett samarbete med motiveringen att de båda kvinnorna var för kommersiellt inriktade. Först efter detta inträffande fick Penney och Lauders band en etablerad färg, rosa, och blev med tiden en internationellt erkänd symbol för ökad medvetenhet om bröstcancer.
Idag lanserar över femton länder Rosa Band, ett flertal aktiviteter och dagar tillägnas enbart Rosa Bandet, även flertalet produkter (såsom Bröstcancerfrimärket och Bröstcancermyntet) är tillägnat Rosa Bandet.

Och nu till min synpunkt på Rosa Bandet;

För det första är det både sorgligt och patetiskt att Rosa Bandets syfte fick stå i skymundan så snart bandet blivit etablerat och istället kom att bli ett klassiskt könskrig. Jämställdhet i all ära, men vi lever i ett extremt könslåst samhälle vilket enbart tycks driva de två könen från varandra istället för att främja det samarbete vi i grund och botten vill utveckla. Folk diskuterar de cancersjuka män som får stå i skymundan, vilken typ av cancer som bör anses vara viktigast, samt vilka människor som blir diskriminerade av det Rosa Bandet.

"Prostatacancer är dödligare än bröstcancer, men å andra sidan kan även män drabbas av bröstcancer, och varför i hela friden har inte det Blå Bandet fått likvärdig uppmärksamhet?" Frågan är om vi inte tar cancerfrågan och Rosa Bandets syfte ur fokus genom denna debatt, men i ärlighetens namn förvånar mig diskussionernas framgång föga. Här bör även nämnas att det Rosa Bandet fick sitt stora genomslag på grund av att kvinnliga privatpersoner själva drivit och arbetat genom bandets framgång. Det vill säga; ingen har haft för avsikt att diskriminera någon man eller någon cancersjukdom.

Tråkigt nog är det inte enbart denna debatt som flyttar fokus från sjukdomen bandet har för mening att handla kring. Även det stora, kommersiella jippot kring detta rosa band drar fokus från bandets egentliga syfte. En kampanj med uttalat gott syfte har väldigt lätt för att tränga igenom alla våra motsättningar för kommersiella budskap. I själva verket är Rosa Bandet-jippots egna infallsvinkel till ökad medvetenhet om bröstcancer rent ut sagt skrämmande. Hur ökar man medvetenheten om cancer genom rosa hårband, rosa Kellogspaket och rosa morötter? Det mest skrämmande i hela det kommersiella systemet är exempelvis bilder på kända kvinnor som tar sig själva på brösten i syfte att sälja dessa Rosa Band. Varför inte lansera media i stil med sörjande människor vid en grav, en döende kvinna i en sjukhussäng eller barn som förlorat sin mor? Sex säljer uppenbarligen bättre än sjukdom, liv och död, tragik, smärta, sorg och misär. Frågan är om i-länderna fått för mycket av det sistnämnda på sina axlar. Alla vill ha pengar av oss för att bekämpa världens problem. Om så är fallet bör även sex vara relativt förlegat i det kommersiella syftet.

Nu är kampen mot bröstcancer så pass kommersiellt inriktad att reklamen om det Rosa Bandet riskerar att bli rent av förnedrande mot den som är sjuk. Sex säljer, det hela ter sig ytligt och glättigt. Hur man på dethär sättet ökar medvetenhet kring cancer är högst ofattbart. Frågan är om kampanjen förvandlats till en del av problemet istället för en del av lösningen?

Dethär är ett kommersiellt jippo och bandet en statussymbol. Ett litet käckt band som både stillar vår hunger som konsumenter och dessutom blir ett substitut för verklig förändring av problemet. Rosa bandet stillar ditt samvete, utan att du behöver skaffa dig insikt i ämnet. Köper du inget Rosa Band är du däremot en samvetslös tyrann. Analysera inte frågan vidare, var en god konsument och ställ inga frågor! Låt istället det Rosa Bandet bli ett moraliskt alibi.

Missförstå mig rätt -jag är inte alls emot idén om det Rosa Bandet eller Rosa Bandet i sig. Jag känner däremot avsmak för vad det lilla bandet har skapat för syn på cancer. All fokus har riktats på din sociala status som bärare av det Rosa Bandet, och garantin för att detta band gör dig till en godhjärtad människa.

Sanningen är att endast en tredjedel av de insamlade Rosa Bandet-pengarna går till bröstcancerforskning, resterande inkomst läggs på insamlings -och administrationskostnader. Dessutom särredovisas inte inkomsterna för Rosa Bandet av Cancerfonden, eftersom detta ingår i deras summerade inkomst. Därför kommer du som konsument omöjligen få veta vad dina pengar används till. Cancerfondens kommunikationschef Marie Hammargren motiverar detta med risken för konkurrens. I och med detta uttalande bör du som konsument även ifrågasätta vilken vikt Rosa Bandet egentligen lägger vid just cancerfrågan. Lägg även till butikernas vinning i hela jippot som grädde på moset.

Kritiken växer ständigt mot den tilltagande kommersialiseringen och informationsbristen, inte minst från Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, dvs. de drabbades egen organisation. BRO säljer sedan 1994 ett eget band där man även får med en informationsbroschyr om vikten av att undersöka sina bröst.

Rosa Bandet skall nu granskas av en redovisningsbyrå. Minst 75 procent av de insamlade pengarna måste gå till det uttalade ändamålet.

All den forskning som genomförs och alla de framsteg som kommer därav bör självfallet prisas, och det beträffar alla typer av cancer. Självklart skall dessa framsteg få fortgå. Därför uppmanar jag dig som läsare att ignorera Rosa Bandet-jippot, vägra en rosa trofé och istället skänka din tjuga direkt till Cancerfonden: https://www.cancerfonden.se/templates/SendGift.aspx?id=1011&showinfo=false

Eller varför inte göra en insats och skänka ett par hundralappar, kanske rent av att engagera dig i cancerfrågan?

Som avslut på mitt inlägg om Rosa Bandet vill jag trots allt redovisa mina meningsskiljaktigheter.

För det första; Hur mycket jag än vill klaga på de stora administrationskostnaderna Rosa Bandet använder dina skänkta pengar till, så måste jag ifrågasätta hur mycket av min gåva direkt till Cancerfonden som kommer användas till liknande syften.

För det andra; Är det enbart negativt att Rosa Bandet blivit en konsumtionsvara, eller är det tvärt om ett bra sätt att sprida bandet? Kanske är det så att vi behöver insamlingar och galor för att över huvud taget lyfta ett finger för cancerdrabbade och andra utsatta individer.

Låt mig avsluta på följande vis; Den dagen det blå bandet och det röda bandet går samma öde till mötes kan vi låta det glida ner i jackfickan istället för att fästa det utanpå. När människor inte längre frågar varför det sitter ett rött band på våra kläder har vi förhoppningsvis nått målet.

Alla mynt har två sidor, men det är endast möjligt att följa en ovansida i taget.

Jag har valt att redovisa den jag själv följer.