Breathe in, live out! ☮

Den 10/5 drog vi iväg från Ekby mot Rimbo för en start i Rimboritten T50 för Emma och Alwaan, CR50 för Ulrika och Gradelin, samt CEI 80* för Sara och Gadisha.

 

Vi åkte upp på fredagen och kom fram ganska sent till Saras familjehem. Så himla skönt dock att kunna lasta av och ha hästarna på samma plats vi själva bor på. Saras familj var så himla gulliga och hade en sån gästfrihet. Jag som bara var groom fick ta Saras gamla flickrum som är helt täckta av rosetter och priser från hennes tid som junior hoppryttare. Det är verkligen Super-Sara, lilla Sara Åhman, som är nätt i kroppen och tuff som få när hon snajdar runt i sin stora bil med transport, två hästar och en galen hund. Fast i detta fallet två galna hundar då, eftersom Calle bandit var med den här helgen.

 

Jag och Linus groomade Emma själv som redan innan sagt att hon skulle gå in för vinst. Vi blev stressade från start eftersom vattnet på tävlingsplatsen var slut och vi inte hann ut till första hinkningsplatsen innan vi kunde fylla på dunkarna. Hade ingen kärra med oss, det regnade och var sjuttihellskotta lerigt på marken, men vi sprang med armarna fulla av dunkar och Linus körde som i ett folkrally med groombilen.

 

Första slingan låg Emma och Alwaan, Lars Andersson på Niewrock och Caroline Myhrman på Night Zool låg i täten första slingan. Efter första vetgate och ute på andra sidan låg Emma och Lars tätt fram till mål då galoppören Alwaan såklart sprang in fortast över mållinjen och det var inga konstigheter i veterinärbesiktningen, så de vann som planerat! :-) Hur kul som helst för allihop! Resten av gänget klarade sig också bra, Sara och Gadisha var med i top 10 på 80* och Ulrika blev godkänd med Gradelin på CR50.

 

Självklart jhar jag allt på film som vanligt och här kan ni kika på resultatet:

 

Jag har ett sånt flyt just nu.
Allt känns så bra!

 

Finnerödjaritten har gått av stapeln med både Johan (och Strax), Sara (och Chili) samt Emma (och Alwaan) fanns i startfältet för 40 km CR.

En mysig tävlingsplats och det gick bra för hela gänget från Ekby!

Ritten resulterade även i årets första film. Här kommer ett kik på den: 

 

Självklart är det riktigt tufft att bli lämnad för att någon annan dög bättre.

Men konstigt nog känner jag, mitt i sorgen, en otrolig lättnad.

På sätt och vis har jag fått utrymme att få mitt underbara liv tillbaka, att slippa lägga min tid på någon som saknar engagemang och vilja.

 

Någon som jag känner att jag börjat få tillbaka all fin kontakt med, dels på grund av detta, men även på grund av att min bil fungerar och rullar perfekt, är Eldana. Fina lilla tjejen! <3 Det värmer när man får höra från Emma och Linus att hon blivit gladare sedan jag kunnat komma ut oftare och umgås med henne.

Idag skulle vi bara gå en liten sväng tillsammans, men på grund av min hälsena fick jag ett spontaninfall att släppa henne på ridbanan istället och göra lite trickträning, det var över ett år sedan vi gjorde något sådant tillsammans. Ingegerd som äger Ekby stallet och prästgården kom fram och sade att hon var imponerad över att vi kunde lite frihetsdressyr, hon sade att jag borde åka till Hällekis (Horse Vision, som jag tänkt så många gånger förut, men som det krävs en budget för) med Eldana eftersom hon är en så lyhörd och följsam häst.

 

Jag mår så otroligt bra när jag åker hem från Ekby, livet är som en dans på små lätta moln!

 

Jag hittar på mycket roliga upptåg tillsammans med mina övriga vänner, utanför hästvärlden.

Grillkvällar (med mer eller mindre misslyckade resultat), solnedgångar, massagekvällar, släppa lucky balloons och så mycket mer.

Livet är underbart! <3

 

Min praktikplats (APL) är så mycket roligare än jag trott.

Det är högre tempo än jag anade från början, så tiden går ganska fort.

Dessutom har jag fått en massa roliga "kollegor" där.

Har sett massor och lärt mig nya saker i snabbt tempo. Njursjukdomar, katetrar i olika utföranden, stomi, fallolyckor, slagsmål, demens, hantering av hjälpmedel, utskällningar, afasi, amputering, tumörsjukdomar, skallskador, akutlarm, ambulans, missbrukarproblematik, hantering av flexpen, p glukos, leversjukdomar, trycksår fjärde graden, såromläggning, benlindning, akutlarm, med mera, med mera...

 

Och skolan har jag tid med!

Tänka sig!

 

I tisdags åkte jag med Helen och Mir till kapplöpningsbanan i Alingsås.

Första gången jag besökte en sådan över huvud taget, och första gången jag släppte Mir.

Från box, men ändå :-)

Han tappade fokus och tappade bytet med blicken, så han bröt av. Sedan travade han fram till mig när han såg mig ute på banan. Andra gången gick det betydligt bättre, då sprang han hela varvet.

 

Någon mer som känner hur glad man blir av att fruktträden blommar?

På återseende (återläsende?) och Peace out!

 

 Bilder sen sist:

 

 

Förra onsdagen gav jag mig ut på Kastanjett från Tovatorp och sedan via Paradissjön, skjutfälten, Klagstorp, gamla Varolavägen, mot Loringa och landade tillslut på banvallen till Hulan där Hans och hans två barn bjöd på hinkning av världsklass (saft och kladdkaka med glass). Jag haltade rejält när jag hoppade av, eftersom Jettan tröttnat lite psykiskt och jag fick driva på med min fot som inte mådde så bra sedan cyklingen två dagar tidigare. Men efter att ha vilat tog vi oss hem, då var det inte lika varmt och Jettan var pigg som en liten iller. Vi fann underbara sandvägar och solen gick ner över träden. På hemvägen tog vi svängen över Skultorp och det var inga problem för den lilla hästen att gå i förort med trafik. Vem bryr sig när man bor mitt i ett skjutfält till vardags!

 

Dagen efter mådde inte hälsenen bra alls. Jag har alltid haft problem med hälsenan, gick gipsad när jag var barn för att den var så kort att jag inte fick ner hälen i golvet. Därefter har jag som vuxen haft muskelbristning vid ett tillfälle i vaden, och emellanåt svårt att gå på mornarna när hälsenan är kort. Det visade sig vara hälseneinflammation denna gång och jag hoppade fram på en krycka, medan hälsenen knastrade som grus och foten var iskall och blå på grund av svullnaden runt hälsenan. Gött mos!

 

Nu en vecka senare känns det betydligt bättre, men jag vill inte anstränga mig mer än att jag med lite mindre smärta kan ta mig runt Viken om en månad. I onsdags red jag Jettan barbacka (sjutton så längesen man gjorde det!) och idag red jag för första gången med stigbyglar på Wilda och det gick riktigt bra! Så nu hoppas jag att det är helt bra utan att kännas alls om en vecka till :-)