Breathe in, live out! ☮

Jag och Jebens hade ett litet projekt på Kristihimmelfärds; att cykla Viken Runt (72 km). Vi räknade med dödsryck och abnorma skador som inte ens skulle kunna ta oss i mål, särskilt Jebens tror jag efter vår enda träningsrunda på 7 km ett par veckor innan. Jag hade dessförinnan inte ens suttit på en cykel på över ett år, och har inte ens någon hel cykel att tillgå så jag fick låna en Postkodlotteriet-cykel av Jebens snälla mamma.

 

Starten gick och jag var tävlingstaggad och de första milen var helt okej, vi körde väl i normalt "nybörjartempo" och på 2'a milen var det vätskepaus... med bulle! Jag undrade varför Jebens helt plötsligt fick en sådan spurt och fart på sin cykel, det visade sig dock att det fanns något som drog henne framåt en liten bit längre fram enligt anvisning från en utsatt skylt... ;) På 4'e milen av de 7 man skulle klara av hade jag mjölksyra i vaderna och de började krympa ihop, (har på tok för korta muskler i vaderna pga. korta hälsenor sedan barnsben och gammal skada i muskel på vänster). Vi vilade en längre stund och sedan var det trögt att komma igång. Sista två milen var det bara att lägga i ettans växel och Jebens (den jäkeln som inte ens trodde hon skulle komma i mål) drog iväg från mig. På sjunde milen var vägen blöt och det var motvind och vaderna var slut. But I'll stop when I'm finished! Kom tillsist i mål på 4,5 timme, och jag var nöjd så länge jag inte kom sist. Och att Jebens kom ett par minuter före mig i mål får jag väl bjuda på ;)

 

Dagen efter mådde jag jättebra, inte träningsvärk någonstans, men dock en nagel som var på väg att lossna pga. jag cyklat med tårna neråt då vaderna inte orkade. Vi hade jättekul faktiskt! :)

 

Jebens hela familj kom och stöttade oss på 4'e milen men saft och Jebens mammas pepp. Hur gulligt som helst :) Här kommer en fin bild på de nästan slagna hjältarna som Jebens yngsta syster knopade ihop till vår ära: