Breathe in, live out! ☮

Så idag var det dags att opereras för cellförändringarna.

De har fortfarande inte kunnat säga vilken typ av cellförändringar jag har, men jag förstår bättre nu än jag gjorde efter förra besöket. Ringde helt enkelt till dem och ställde frågor efteråt. Det nya cellprovet som togs senast visade att jag hade lätta cellförändringar, typ 1. Dock visade undersökningen jag var på att det är cellförändringar av typ 2 (medel) eller 3 (svår). Anledningen till att de kan se cellerna är att man stryker på en sorts ättiksyra som gör att de dåliga cellerna framträder, men inte om de är av typ 1. Typ 1 läker oftast ut av sig självt och behöver vanligtvis inte opereras.

Jag var rejält nervös inför operationen kvällen innan. Mycket som händer i skallen när man funderar kring det besked man fått, och när man står inför någonting som låter otäckt och som man inte alls vet hur det ska kännas. Hade det varit utanpå kroppen, på huden kanske, hade det varit en annan sak just med tanke på enbart ingreppet. Att få förändrade celler är förstås skrämmande var på kroppen det än är. Hur som haver, de skulle operera mig med elslynga, dvs. att de bränner bort en bit av livmodertappen, ungefär lika stor som en hasselnöt. Låter otäckt.

Väl där frågade jag lite om jag borde vaccinera mig med Gardasil. Läkaren kunde inte garantera att det skulle ge någon säker effekt, men tyckte det skulle vara klokt. Frågade även om det påverkar graviditet i framtiden, risk för missfall, etc. Det är tydligen en lite större risk att få för tidigt födda barn, men risken vid enbart ett ingrepp är väldigt liten.

Tre stycken var med inne vid operationen (dagkirurgi) och det spände rejält vid undersökningen, men man vande sig faktiskt efter ett par minuter. Fick se min livmodertapp på en TV-skärm och en sköterska stod och förklarade för mig vad det var jag såg. Man kunde faktiskt tydligt se cellförändringarna och jag sade till henne att jag tyckte det var en ganska stor del som såg dålig ut, men hon verkade inte hålla med mig helt. Sedan fick jag tre sprutor (tror jag) och det gjorde lite ont. De varnade mig för att man kunde få lite hjärtklappning, men jag trodde inte det skulle börja rusa som det gjorde. Adrenalin i sprutorna, förmodligen. "Oh jävlar!" sade jag och fick hålla mig i, hjärtat skenade iväg värre än efter ett rejält träningspass och hela kroppen började skaka rejält och okontrollerat. "Känner du att du springer ifrån en björn nu?" sade sköterskan och jag svarade ja, hon menade väl att det är en rejäl adrenalinkick. Efter en halv minut till sade jag att det kändes som om jag skulle tuppa av, sköterskan frågade någonting men jag minns inte vad. Sedan lade hon kallt papper över min panna vilket var jävligt skönt faktiskt, och läkaren bad mig röra på armar och ben och efter några minuter var det bara fötterna som skakade. Så börjades operationen, med en utsug till och med eftersom det tydligen ryker från brännslyngan de använder (inget jag märkte något av) och efter någon sekund sade läkaren att de var klara. "Skämtar du?" frågade jag, eftersom jag inte ens hade märkt av ingreppet. Men det var klart, minsann! De klippte även av trådarna till min kopparspiral, blir väl ett helvete att få ut den sedan kan jag gissa, men det drog inte alls i livmodern när de klippte och jag kände inte av det alls heller. Sköterskan frågade mig om jag ville se biten de klippt bort, kände mig tveksam till det först och ville sätta mig en stund så allt slutade snurra. Sedan fick jag se, och det var större än en hasselnöt skulle jag vilja uppskatta, konstigt ändå att man verkligen inte kände något alls av själva ingreppet.

På det hela taget var det bara sprutan som var otäck, att se cellerna etc. var riktigt intressant. Och nu är det bara skönt att det hela är över. Hoppas de får ett bra besked på nya provsvaret så man kan få veta vilken typ av cellförändring jag har, så finns det ingenting kvar att vara nervös eller orolig för just nu. Förutom att man inte får bada i sommarvärmen på en månad, kanske :)

To be continued.