Breathe in, live out! ☮

Jag tror äntligen att det har börjat lossna med Eldana :)

Hade en dip för ett par veckor sedan då jag försökte rida ut själv men utan så gott resultat... hon stannade och hotade mig och eftersom jag red själv ville jag inte smacka på henne. Om hon reste sig och gick omkull eller skulle fått av mig så hade jag ju haft en lös häst ute på vägarna. Jag hoppade istället av arg som ett bi och sprang rakt ut i skogen en kilometer med henne. Framåt skulle det gå i alla fall!

Samma kväll klagade jag för Daniel och Ulrica. Dessa snälla människor har sedan hjälpt mig så allt börjat gå framåt igen! Daniel har ridit flera gånger och jag har gått på Eldana från marken med smackningar när hon har vägrat. Ulrica har cyklat med mig och gett Eldana trygghet från marken där hon istället inte vågar gå fram själv. Carro har hjälpt mig med små detaljer. Och Klint har vandrat med mig ut och lett fram Eldana där hon har stannat. Tack snälla!

I förrgår gav jag mig iväg på egen hand igen och det gick hur bra som helst. Inte ett enda stopp! Exemplarisk häst! Kan säga att jag hade lyckopirr i magen den kvällen... :)

Igår red vi ut med Sarah och Diggan och travade en hel del, Eldana sprang på med öronen framåt. Blivit piggelin!
Hon balanserar sig också mycket bättre under ridningen nu än vad hon gjorde i början.

Börjat träna på spansk skritt också. Hon lyfter benen fint när hon står still, nu försöker jag befästa det när hon går framåt. Hade varit lättare med ett längre spö att peka med istället för att peta på vilket ben jag vill att hon ska lyfta nu när hon ska gå framåt och göra samma rörelse, men hon grejar inte spö utan blir bara nervös. Utomhus blir hon ofta distraherad och kikar mot de andra hästarna, så spansk skritt tränar vi inne i stallgången fram och tillbaka :P

Det känns som hon verkligen har börjat acceptera mig nu. Trotsåldern är förhoppningsvis över :)

Eldanas morfar, vackre Gondolier!

"Din semester – din ensak?

Angående debatten kring långväga semesterresor läste jag själv ett gripande utdrag ur boken ”Välkommen till paradiset”, skriven av författaren och journalisten Jennie Dielemans, publicerad i Skolverkets texthäfte ”Vilken resa” höstterminen 2011. Dieleman har berest flera populära turistmål och lägger fram följderna av turistindustrin i sin text. Exempelvis klarlägger hon klimathotet som turistindustrin bidrar till. Enligt hennes text överskrids varje människas önskvärda årliga totalkvot av koldioxid, (för att uppnå FN’s klimatmål,) genom en tur och returresa till Thailand med flyg. Dieleman drar även upp den kulturella konsekvensen på plats i turistmålet, hur vi genom vår exploatering slaktar lokalbefolkningens kultur och tvingar dem att leva efter våra villkor. Jag kan tänka mig att Dieleman har fått mycket kritik för sin bok eftersom detta är ett ämne varje turist försvarar sig mot för att med gott samvete fortsätta resa. Kanske är inte händelseutvecklingen viktig för oss, eller så väljer vi medvetet att lägga vår tilltro på myten om den godhjärtade turisten inom oss. Vi reser till andra sidan jordklotet för att läsa samma tidningar, se samma program på TV som på hemmaplan, och vi måste någonstans fråga oss själva; vad är meningen med det? Trivs vi så bra med att lägga pengar på rollen som turistlejon, ligga vid vårt vattenhål och jäsa? Globalt sett ser vi hur ländernas gränser sakta men säkert suddas ut och världen ligger under varje människas fötter, vi kan ta oss var vi vill. Men under ytan har vi förmodligen inte haft tydligare mentala gränser mellan vårt hemland och andra länder. Varför flyttar vi inte bara till vårt drömland permanent? Ett levande exempel som svaret på frågan är nödvändigheten för Finlandsfärjorna att lägga ut från hamnen och ge sig ut på öppet hav för att människorna ombord ska kunna festa loss och ha riktigt roligt. Drar vi en parallell till miljöförstöring så släpper en färja ut mängder av orenat smutsdiesel i våra hav, så varför är det nödvändigt för att sträcka ut på öppet hav istället för att festa loss på en båt i hamn? Helt enkelt för att vi har möjligheten att grisa ned ordentligt på en plats där andra sedan städar upp efter oss. Vi behöver inte ens ta med oss de skitiga minnena av det vi gjort på semestern som vi normalt sett inte skulle gjort inom landets gränser. Det räknas ändå inte, det hände på semestern, vi befann oss inte ens inom sköna Sveriges landsgräns där den höga moralen och duktigheten florerar. Myten om t.ex. den lyckliga horan blir ett bättre koncept ju längre bort från Sverige vi befinner oss. I Thailand slipper den svenske helyllemannen att känna sig som ett svin, han gör ju en insats precis som den svenska kvinnan gör i Gambia. Höjden av självförhärligande; Vi köper inte det vi vill ha, vi ger ett bidrag till tredje världen.

Jämförelsevis slår Bengt Sahlberg, professor i turism, i sin text ”Framtidens turism – för tillväxt och förnyelse” publicerad i samma häfte från Skolverket, fast att våra resor är en förutsättning för den ekonomiska tillväxten; Vårt vanligaste argument till våra turistresors fördel och plötsligt känns exploateringen mer okey. Vi ger ju faktiskt ett bidrag och utvecklar ländernas ekonomi genom att avnjuta vår semester! På ett sätt kan jag ge Sahlberg medhåll, jag har själv rest till turistmål såsom Gambia där turismen inte än slagit rot ordentligt. Under säsong flyger 10 000 människor om året till Gambia, samtidigt reser samma antal människor per vecka till Mallorca under säsong. Gambia får 90 procent av sin inkomst från turistindustrin och under lågsäsong ökar kriminaliteten markant i landet då folk blir desperata efter mat, pengar och mental tillflykt genom droghandeln. När jag besökte landet var varje lokalbo man konverserade med mycket noga med att poängtera nödvändigheten i att vi måste besöka landet igen. Och det kommer vi så småningom att göra utan hejd tills den gamla brittiska kolonilotten förvandlats till en egen blågul turistkoloni. Kanske kan vi kalla detta vikten av turismens kontext. Dock kommer vi förmodligen inte lägga märke eller vikt vid gränsen för turism och exploatering i Gambia heller. Det är inte vår ensak och vi ser inte vårt eget ansvar i den stora grå massan av turister. ”Kulturell förnyelse och teknologiska framsteg är också tydliga resultat av turismens olika ansikten” konstaterar Sahlberg i sin essä, vilket i mångt om mycket har samma innebörd som Dielemans text. Vad kulturell förnyelse är för någonting lämnas öppet till var och en att göra sin egen tolkning av. Sahlberg redogör vidare att ”(…)turisten handlar det mer om ett tidsbegränsat geografiskt avbrott i vardagen” vilket man kan ifrågasätta värdet av då de flesta nöjesturister upplever samma sak i fjärran länder som de kunde upplevt i sin hemstad. Förutom jetlag, möjligtvis.

Existerar denna stereotypa turist? Med högsta trolighet är du som läsare inte en av dem, enligt dig själv.  Många surfar på den gröna vågen och backpackar exempelvis från Moskva med Transibiriska järnvägen och ser själva resan, upplevelsen, som målet. Den moderna pilgrimen. Ändå finns det en anledning till att städer som Pattaya och Koh Lanta har kommit till.

Är det verkligen konsumentens ansvar att hindra exploateringen? Det finns en anledning till att turistindustrin alls existerar. Smaka bara på ordet; industri. En massindustri rent ut sagt. Vi är skyldiga att ha ett kritiskt sinne när vi reser eftersom det är tack vare oss denna industri finns till. Klimatförändringar och misär når oss inte i vårt habegär. Den ökade välfärden kommer i slutändan vara det som sänker oss. Vi kommer aldrig bli nöjda med det vi redan har. Vi kommer alltid att kräva mer. Se därför till att ifrågasätta och vara kritisk när du väljer ditt resmål och ditt sätt att resa istället för att delta i den stora massan som naiv och godtrogen turist."

Nu har jag inte bloggat på länge, men den första nyheten nu när jag gör det får bli att Sobrina är såld.

Vi kom på "återbesök" för ett par veckor sedan. Trodde att det skulle bli jobbigare än vad det var, men när man såg att hon hade det bra så kändes det rätt. Hennes nya ägare Anna är jättegullig och Sobrina stod helt avslappnad i sin box och halvsov. Hon kände igen mig, när hon luktat på mig sänkte hon huvudet och sade "klia mig i babyluggen!" :)

Satte oss uppe på läktaren och skrev köpeavtal och Daniel och jag tjatade nog öronen av stackars Anna. Herregud, vi kom knappt därifrån :P

Hur som helst, kommer sakna Sobrina men det känns väldigt skönt att hon får ett så bra och värdigt hem trots att hon är till åren!

(Nej, jag var inte full den dagen...)