Breathe in, live out! ☮

Shiet alltså!

Har valt att försöka minska, bleka och tunna ut mina ärr eftersom det har varit en del av mitt liv som jag inte har lust att stå upp för eller försvara inför andra människor. Det är historia, men andra människor har ofta svårt att acceptera det. Blir så trängd varje gång andra människor börjar fråga ut mig, det känns så privat att dessa människor lika gärna kunnat börja gräva innanför mina trosor.

Helt ärligt, ni som går lös på folk med era frågor som redan har uppenbara svar; hur tänker ni? Finns det någonting som en medmänniska vill prata med just dig om, då kommer den personen att göra det utan att du behöver börja gräva i det ytterst privata på dina egna villkor och direktiv!!
Har länge tänkt skissa upp den verbala utskällning jag velat ge er men inte kunnat få fram, på en hemsida i text, sedan trycka upp visitkort till hemsidan och ge det till alla er som strör intima frågor eller glåpord efter en.

Nåväl, detta inlägg är till både för de som stör sig på mig för att jag stör mig på era frågor och förutfattade meningar, men främst till alla de unga människor som önskar radera sina gamla ärr och inte vet vilka metoder som finns.

Funderat länge på om man kan ta bort eller förminska ärren på något vis, vilka metoder som finns, etc. Har dock aldrig gått till vårdcentralen eftersom jag inte haft något hopp om att det finns ett tillräckligt billigt alternativ för min del. Men i vintras pallrade jag mig dit och fick en remiss till kirurgin i Falköping där jag var idag.

Har tidigare testat "plåstret" Mepiform som går att köpa receptfritt på Apoteket. Har blivit tipsad av andra att använda just Mepiform. Det ser ut som ett vanligt plåster i tunt silikon och är vattenavvisande.
"Silikonbehandling har visat sig ha positiv effekt på hypertrofiska ärr och keloider både profylaktiskt och vid uppkomna ärr. Effekten kan bero på semiocklusiva fördelar men är inte helt förklarad. Optimalt är att ha Mepiform på 24 timmar per dygn, men inspektion och tvätt av huden rekommenderas en gång per dygn." skriver Apoteket om Mepiform på sin hemsida.
Anledningen till att jag inte gav Mepiform en större chans var just den ekonomiska nackdelen. Plåstret åkte av efter knappt två dygn, och eftersom jag har så många ärr fick jag köpa ett paket Mepiform i veckan för 230:- paketet. Jag använde Mepiform så kort tid att jag inte kan styrka några effekter av det.

Läkaren på kirurgin i Falköping tipsade mig istället om tejpen Micropore som inte är silikonbaserad, men som tydligen har samma effekt som Mepiform i alla fall. Det måste sitta på dygnet runt, inte ett par timmar om dagen om man vill ha en effekt.

Dessutom sprutade kirurgen de upphöjda ärren men kortison, en metod som jag hört talas om tidigare men som jag trodde skulle bli på tok för dyr. Kortison bryter ner huden och efter ett par behandlingar blir ärren platta istället för upphöjda. Detta är bäst att göra då ärren är relativt nya, men fungerade även i det här fallet. Fick två sprutor som ska upprepas vid ett par tillfällen, och det kostade inte mer än själva besöket hos läkaren, vilket var hundra riksdaler enbart!! Sticket kändes mer än en vanlig spruta, men gjorde inte direkt ont utan sved bara till lite som ett getingstick ungefär. Om ungefär en månad sprutas jag igen. Hurra, säger jag, och hoppas på effekter!

Frågade dem även om laserbehandling, men det är tydligen någonting som det skrivs mycket om men som inte praktiseras eller ens fungerar i praktiken. Tyvärr går det inte göra någonting åt de ärr som redan är "platta", förutom att tejpa dem som jag nämnt tidigare i texten.

Däremot pratade vi lite kort om hudtransplantation, där man tar en bit hud från en annan del av kroppen och täcker det ärrade området med. Jag vill absolut testa dehär metoderna innan en hudtransplantation blir aktuell, ärren är ju faktiskt inte så framträdande längre, och dessutom täcker de en ganska stor yta om man skulle täcka allt med ny hud.

Ett tips, som jag egentligen inte ens vet själv om det fungerar, det är solning. Märkte faktiskt en betydlig skillnad efter att vi varit i Gambia och exponerat oss för den starka solen. När min bränna släppte så kommenterade till och med en av mina närmsta vänner hur mycket ärren faktiskt hade blekts. Kanske inte har något samband alls, men man funderar ju på om det kan vara så...

Sist men inte minst, jag tycker inte illa om någon som väljer att stå för sina ärr och leva med dem, utan jag beundrar det. Att inte ta åt sig av andras glirningar och förutfattade meningar är få förunnat. Att ha sådan självrespekt är coolt och bra! För min del blir det tyvärr för jobbigt att alltid bli utpekad som någon jag inte är, även om man själv vänjer sig vid hur man ser ut genom åren. I synnerhet när man är utomlands och människor aldrig har samma bekvämlighetsavstånd som mig, och eftersom jag vill resa i framtiden känns det som ett sätt att försöka freda sig.

Jag är en levnadsglad tjej och jag vill varken bli utpekad som något annat eller påmind om att det inte alltid har varit så. Det är helt enkelt historia.

Igår var Vanita Bergman med på Semesterduellen på TV3 och satte fullträff på alla mina kriterier för idioti:

*Utnyttjar den överflödiga lyxen i Dubai, som byggts upp av slavarbetare och där det råder extrema klasskillnader.
*Delar ut lappar till engelsktalande människor i Förenade Arabemiraten med sin bloggadress, som hon driver på svenskt språkbruk.
*Påstå att precis alla älskar lyx, och sedan vägra ta till sig motpolens livsstil utan istället svara med förnedrande attityd med motiveringen "ingen kan förändra mig".
*Vara född i Skövde och bo i Stockholm, men påstå att Jönköping ligger norrut.
*Marknadsföra sig som shoppaholic och i allra högsta grad romantisera denna typ beroendeproblematik.
*Hetsa mot de som arbetar med animalisk produktion med argumentet "Det är så fel att mata djur, låtsas va kompis med dom och sen döda dom" när hon själv är köttkonsument.
*Krypa in i en sovsäck, gömma sig i ett hörn och vägra krypa fram med motiveringen "jag har inget smink" a' la högstadieläger. Gör man inte bort sig mindre om man uppför sig normalt även om man är osminkad?
*Ha gucci-väskan med sig i ladugården. (Varför?)

Visst, hon är faktiskt både snäll och harmlös, bara dum. Håller med om det till fullo. Det är inte min mening att vara elak mot någon egentligen.

Det som irriterar mig med denna människa är att hon kör över andra och agerar respektlöst i sin längtan efter att bli känd. Exempelvis då hon står i TV och ska få prova på jojk, ställer sig och gallskriker: "LALALALAAAA!" som ett ypperligt sätt att kränka en same rakt i ansiktet. Det folkslaget vi faktiskt är skyldiga att visa respekt. Människan har samma effekt på mig som "Naken-Janne" hade i Farmen.

Det hela är så patetiskt. Speciellt när man är född i samma stad som människan och gått i samma klass under sex års tid.

Äntligen, får man säga, har hon fått stå framför någon som säger de klockrena orden: "Välkommen till verkligheten!"

Sanningen om Vanita (eller Terese, som hon egentligen heter):
Hon är född i Skövde, som är en liten handelsstad i mitten av Västergötland. Eller rättare sagt, hon är född i en liten, liten by utanför Skövde som kallas Varola där det i sak enbart lever lantbrukare. Hon har även bott i ett lantbrukarområde (mindre än en by) ett par mil utanför Skövde. Där hade hon en egen häst och mockade skit. Hon sprang barfota ute i naturen precis som alla andra lantbrukarbarn. Fasaden hon har i TV om att vara en storstadstjej är alltså helt och hållet fake.

Det enda hon någonsin har varit bra på är att höras mest, synas mest. Och hon har alltid uppfört sig precis så som hon gör i TV, hennes strävan efter att synas och att spela över har alltid varit minst sagt tydlig. Eftersom det inte finns någonting annat som hon är utmärkande bra på så är detta uppenbart hennes enda sätt att lansera sig själv.

Här kan ni se avsnittet!

Efter min väntan på handläggare som inte dök upp förra veckan, fick jag ett brev hem i postfacket där det stod:

"Hej! Du kom inte den 7/4 och meddelade inte att du var förhindrad. Om du inte hör av dig till oss så förutsätter vi att du inte vill vara inskriven hos Arbetsförmedlingen."

Dryga as, tänkte jag och slängde iväg ett mail till AF:

I söndags var jag och Sobrina på träningsritt för BDRK hos Heléne Vesterberg i Axvall. Sträckan var 2 mil och tempot bestämdes i förväg till 12 km/h. Vi blev bara fyra ryttare, men än dock ett toppentrevligt gäng; Heléne Vesterberg, lillasystern Isabell Vesterberg, Anna Dahlin och jag själv.

Ritten var helt och hållet underbar. Solen sken och det var en riktigt varm och härlig vårdag. Terrängen var absolut idealisk, mjuka vägar, stigar och en gammal banvall där hästarna fick sträcka ut. Såg både vitsippor och tussilagos, det stank vår ute i skogen och vi red förbi vackra små skogsjöar. Man blir ju alldeles lycklig!

Hästarna var pigga och glada, Sobrina var mer än lycklig över att springa ute i skogen med två valackar och en hingst. Första milen kunde hon inte skritta utan travade eller taktade hela tiden. När vi sedan var ute i skogen och började trava så kunde hon inte trava, utan galopperade mer eller mindre på stället. Blev inte irriterad på henne utan hennes lycka smittade snarare av sig på mig också. Fick stretcha fingarna lite mellan hennes dragkamper bara.

Kom fram till att två mil är en ganska lagom tur. Man hinner bli trött, men man hinner inte tröttna på att vara i skogen eller i sadeln. Man börjar inte räkna milen eller längta efter mål.

Sobrina var svettig som bara den när vi var tillbaka i Helénes stall, men det kändes faktiskt ganska självförvållat. Plus att hon fäller förstås. Hon var absolut inte trött för de sista tre kilometrarna hem taktade hon.

Hemma på gådsplanen stod damen i solen med slutna ögon och var helt avslappnad. Daniel hade aldrig trott på hennes strapatser ute i skogen om inte Heléne hade frågat mig om det verkligen var samma häst.

Pulsen slutade på 44 slag/minut, samma resultat som senast vi red 2 mil i höstas. Och tempot blev något snabbare än vad det var tänkt, ungefär 12.5-13 km/h blev det. Jag är helnöjd.

Tack allihop för en genomhärlig ritt!


Heléne Vesterberg - Doxology Movie, Isabell Vesterberg, Jag - Sobrina, Anna Dahlin - Vasquo.



Anna Dahlin och Vasquo.


Sobrina


Sobrina

Ja, nu hänger jag ut någonting som de flesta skulle se som väldigt privat. Men detta är min ventil, och finns det någon som får stöttning eller känner igen sig i att jag väljer att skriva om det här så ser jag bara positivt på det.

Fick ett brev i slutet av Januari. Det stod att jag kan ha cellförändringar och kommer få ett nytt läkarbesök för nytt cellprov. Det läkarmötet var nu idag.

Det som gjordes var två nya cellprov, ett vanligt samt ett där de knipsade av tre små bitar av livmodertappen. Var nervös inför detta, trodde det skulle kännas som att sätta in spiralen jag har. Men nervositeten var obefogad, det nöp till lite bara.

Det som skrämde mig var när läkaren sade att hon kunde se cellförändingarna och att det skulle bli nödvändigt med ett ingrepp. Hur kan man se celler? Rent vetenskapligt kan man inte se enskilda celler. Vilket måste innebära att cellerna har börjat bilda någonting. Ett någonting.

Läkaren verkade stressad och efter undersökningen började jag ställa frågor, hur lång tid det tar innan jag får det nya provsvaret och när jag får veta hur allvarliga förändringar jag har. Hon sade kort att det tar 4-6 veckor innan provsvaren kommer. Och att man inte brukar kunna se den lindrigaste formen av cellförändringar vid en undersökning. Sedan sade hon att de skulle skicka mig en ny tid och rusade iväg.

Stod chockad utanför sjukhuset.

Hade verkligen ställt in mig på att det inte var några cellförändringar när jag fick det första brevet. "Du kan ha cellförändringar", stod det ju. Inte att jag har det. Nu har jag tydligen det.

Och hur kunde hon se celler vid en undersökning? Det är ju omöjligt. Hon måste sett någonting som bildats av celler. Förstadiet till en tumör?

Och den lindrigaste formen av cellförändringar ser man tydligen inte vid en undersökning. Det sade hon ju innan jag gick. Vilket borde innebära att den lindrigaste formen av cellförändringar är uteslutet för mig. Innebär det att det är allvarligt?

Förmodligen går det att ta bort allt med ett ingrepp. Det brukar det ju göra för de flesta. Men sedan då? Jag är 25 år gammal och har fått cellförändringar. Vem säger att de inte kommer tillbaka när jag stiger i ålder? Kommer jag bli 60 år?

Och om jag vill ha barn en vacker dag? Kommer jag riskera missfall när en bit av min livmodertapp är borttagen för att jag opererats för cellförändringar?

Jag vet att läkare inte får uttala sig om vad de tror eller tänker innan de har några klara underlag för det. Den här läkaren kommer inte kunna berätta någonting om detta för mig innan 4-6 veckor har gått. 

To Be Continued.

Ge mig mod att förändra det jag kan.
Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra.
Och ge mig förstånd att se skillnaden mellan de två.