Eddie Vedder - Rise
Such is the way of the world
You can never know
Just where to put all your faith
And how will it grow
Gonna rise up
Burning back holes in dark memories
Gonna rise up
Turning mistakes into gold
Such is the passage of time
Too fast to fold
And suddenly swallowed by signs
Low and behold
Gonna rise up
Find my direction magnetically
Gonna rise up
Throw down my ace in the hole
Klivet över Östersjön
Det som nu kommer följa är en självbiografisk liten text och en såpass liten företeelse att de flesta inte ens skulle kunna förstå den. Den har ingen egentlig början och inget egentligt slut, men den riktar sig till er som kan känna igen er i texten ändå.
Ni som känner mig vet redan vad som hände denhär vintern, och det spelar givetvis ingen egentlig roll för er som inte gör det. Förutom att jag förlorar lite trovärdighet, men det är ett litet pris på det hela taget.
Frågan är hur du överlever som människa? Tänk inte på din objektiva "doing for a living", utan din förnyande innovation. Din subjektiva syn på dig själv, på världen, på din levnad.
Låt oss börja med att jag är en väldigt feg människa. Knepet för en överlevnad stavas att gömma sig bakom andra. Då slipper man ta plats, man kan stå i skymundan och försöka glida fram genom livet på en räkmacka. I slutändan blir räkmackan till skärvat glas, en undermedveten och destruktiv strategi som en levande individ inte finner verktygen till att bryta mönstret. Världen är läskig, det finns mycket otäckt där ute.
När jag träffade herr M blev han min klippa som jag kunde vara en trygg skugga bakom. Jag trodde inte att jag kunde älska någon så hårt och innerligt igen. Människor har för nöje att kalla det once in a lifetime. For me, it's twice. Människor har för vana att sprida faktum så som att förhållanden aldrig håller om det inte är jämnlikt. Att vara någon annans skugga är ingen grund, och för att lägga ut den svarta mattan här; Är man knäckt av lågt självförtroende kommer man inte som människa att kunna inberinga ännu en person i sitt liv. Man måste ta hand om sig själv först. Bli stark nog. Som människa finns det saker man förstår och saker man är för naiv för att vilja förstå. Att gå in i den stora sanningen innebär en ny synförmåga. Jag såg allting precis för hur det var. Det var så det namnsattes då, när det var en övertygad tro i all naivitet. Impulsiviteten har däremot alltid funnits där, på gott och ont. Det blev värre nu, kompassens pilar pekade mot det sistnämnda. Recepten kom på posten, och det var Zopiklon som blev min drog när kroppen stängde in mig och allt jag kunde tråna efter var att bli frisläppt. Fantiserna om min själ som inte fick plats i det lilla utrymmet var den subjektiva verkligheten, och det var där jag oftast levde. Tänk att sväva runt där uppe i det fria, utan någon kropp som tyngdlagen får råda över. Utan några väggar av kött, med vinden som enda begränsning. Jag slutade nästan helt att äta. Metaforen och tvångstankarna tvingade vasst materia mot min hud och det skrämde mig. Fick mig att fokusera på någonting annat, på rädslan av det jag gjorde just i den stunden. Någonting handgripligt, som bevis på att jag fanns här och inte i en miljard diffusa bitar. Att gå utanför dörren existerade knappt längre, människor kunde se mig. De kunde se det hemska, det de inte ville se. Att min självkänsla var helt knäckt slog mig inte, detta var helt enkelt hur världen såg ut. Hur lång tid det höll? Kanske i ett par månader. Kanske i ett halvår. När jag fick ett krampanfall i herr M's och min säng och jag hallicunerade om ambulanspersonalen som UFO'n så förstod jag. Frivillig inläggning. Det var ingen människas fel, det var bara kulmen av hur jag alltid har förhållt mig till mig själv, världen och mina problem. Herr M försvann någon gång därefter, då jag bad honom. Och på grund av det splittrade diffusa och vassa i min magsäck som försvann tillsammans med relationen, kunde jag känna lättnad. Och sorg, givetsvis, för en gång i tiden var det inte vasst utan bara bomullsdun som vi hoppade runt och skrattade inuti tills de sprack. Kärleken kommer alltid finnas där, men att krympa sig själv var aldrig någon lösning, utan hela orsaken. Man blir väldigt, väldigt liten. Stjäl din egen kompetens, ge den till någon annan, och det kommer dyka upp nedförsbackar. Att be någon annan om hjälp är ok, att ignorera det egna ansvaret och istället slänga det som en kall, våt filt över någon annan är inte ok. Även om skillnaden kan vara hårfin. Ibland är det svårt. Ja, för vissa av oss är det svårt. Men ibland har man inget val, det är för sent nu. För sent att inte tro på sig själv. Jag började söka någon eller någonting som kunde slicka bort saltet. Delvis det som rann, men även det som bara fanns där och var grovkornigt. Och jag fick smaka på en förmodad illusion av det jag letade efter ett litet, litet tag. Orden jag behövde för att väcka mig själv, de fick jag. Ibland behöver man bli väckt av det man tror är vackert, men det handlade fortfarande om samma intensiva flykt och sökande efter skydd från världen, där man varken känner sig själv eller de man involverar i intensiteten.
Är du medveten om vikten av mod? Se till att den försagda perioden aldrig växer sig fast.
I Strömstads hamn var livskraften stor och mitt mål med nervositeten var nådd. Drivkraft. Hade någon tryckt på "on" hade jag spurtat likt en Duracellkanin på väggarna, upp i taket och skruvat loss alla lampor som fanns där. Men jag stod bara där och log. Rädslan var förvandlad till ren drivkraft. Ingen kunde förstå det, men det spelar mig mindre roll. Endel saker gör man bara för sin egen skull. Att ta foton av Sverige som försvann bakom färjan kommer jag inte glömma.
Väl framme skönjas ögonen av gröna kullar, mjuka slätter, höga berg, sjöar. Blått, grått, grönt och lila, rosa och orange från en himmel som tog adjö inför natten. Men allting var inte lika vackert. Väl där togs medvetna beslut med bakomliggande eftertanke. Tidigare ville jag inte ta något ansvar över mina ångesttvister, önskade att någon annan kunde ge mig svar. Ville vara dendär skuggan som får direktiv och inte behöver ta egna val eller beslut. Angående någonting alls. Men just där och då ville jag komma till insikt själv, ville få förståelsen för den egna reaktionen. Och känslor är inte intensiva för alltid, logiken landade åter i kroppen efter sin tid på flykt och insikten kom till sans. Jag gick inte på den första, vanliga och ångestladdade impulsen. Utan ångest hade vi inte överlevt. Jag kan inte finna några argument emot det eftersom det är en av människan allra djupaste och mest grundläggande känslor, men den är inte bestående.
Vad innefattade då rädslan som jag inte borde fly från? Resan förstås. Dessutom blev en bläckfri tatuering gjord på höger arm. Onödigt? Inte alls, det var känslan av nålen jag rädes.
Och dessutom; även den mest osmakliga varelse kan visa sig trevlig och ha gåvan att ge insikt, om man bara ger det en öppen chans.
Inte mycket har en egentlig ålder, ett egentligt syfte eller en specifik relation. Inte ens den eller de relationer man har till sig själv, för där finns alltid någonting nytt att upptäcka och kännas vid, vilket är både spännande och roligt om man lyckas förhålla sig till allt outgrundligt som finns inom oss människor. Så länge man inte blir en fiktiv version av någon annan. Gömstället i skuggan av er är över, jag ska bli hel. Dendär skuggan bakom någon annan behövs inte. En besynnerlig känsla eftersom jag aldrig känt den innan, att jag inte behöver dendär skuggan som förr. I synnerhet då det gäller kärleksrelationer.
Själv har jag börjat utforska vilka gränser jag har, hur mycket jag kan uppleva genom att själv vara dendär klippan. Resan blev bara det första steget och symboliken för det. Dethär livet är en utmaning som är skänkt till just dig, se till att utforska vad det är för värld du är född till. Du kan inte förlita dig på någon annans ord här, din infallvinkel till jordelivet skiljer sig från den dina människor har. Kraften kommer från första steget, och resan är målet. Dina begränsningar sätts på olika vis av dig själv. Don't wish for it -work for it. Att utvecklas som människa handlar om självrespekt.
Jag reste en liten futtig bit över havet.
Och jag reste en liten bit till i själen.
"I read somewhere... how important it is in life not necessarily to be strong... but to feel strong."
- Christopher McCandless -